Av: Gillian Flynn
"They always call depression the blues, but I would have been happy to waken to a periwinkle outlook. Depression to me is urine yellow. washed out, exhausted miles of weak piss."
Camille är en nyhetsreporter på en sjabbig tidning som reser tillbaka till sin hemstad (precis som Dark Places utspelar sig den här berättelsen i en landsort i USA, fast den här gången är det i Missouri) för att rapportera om de mord som skett på en flicka, och försvinnandet av en annan. Camille accepterar jobbet utan någon vidare entusiasm, främst för att hon känner att hon behöver bättra sitt anseende inför chefen. Hon bor hos sin kärlekslösa mamma under vistelsen. Mysteriet kring vem som gjort dessa saker och vad som verkligen hänt flickorna nystas upp gradvis, samtidigt som vi får träffa karaktärer som polischefen Richard och Camilles halvsyster Amma som är en typisk mean girl, populärast på skolan och med många märkliga förehavanden.
Jag tycks inte kunna slita mig från någon Gillian Flynn bok. Det är något med hennes deprimerade, deprimerande karaktärer och gotiska värld som jag tycker är oemotståndlig. Hennes ton är direkt och koncis, hon bygger upp en spännande stämning utan att något känns uppenbart eller töntigt. hon skriver med humor och coola liknelser och hennes berättelser innehåller ofta tomma, arga, bittra, rent av osympatiska och aggressiva kvinnliga karaktärer, något jag inte stöter på så ofta. Att läsa de här böckerna har fått mig att fundera på det här med likable/unlikable karaktärer, och hur man kan ha den vanföreställningen att karaktärer i en bok behöver ha positiva egenskaper för att boken ska vara bra, att karaktärerna behöver vara goda eller åtminstone talangfulla. Flynns karaktärer är trasiga, och för mig oändligt spännande.
6 apr. 2015
Dark places
Av: Gillian Flynn
Libby är en djupt deprimerad människa. Hennes mamma och systrar mördades när hon var sju år. Libby vittnade mot sin storebror, sa att han hade gjort det. Några hugg med en yxa, något skott med en hagelbössa, några stryptag, så försvann mamma och två systrar. Efter det har hon levt på sitt arv och diverse donationer från människor som tycker synd om henne. En självhjälpsbok om hur hon levde vidare trots sorgen (hon skrev sitt namn under boken bara för pengarnas skull) och några andra "jobb" centrerade kring massakern har också hållit henne flytande, men bara fram tills nu, då hon medelålders hittar sig ensam, utan pengar och utan några färdigheter eller någon högre utbildning. För att få lite mer pengar går hon med på att förbarma sig över några människor som har som hobby att förkovra sig i olika mord. De är övertygade om att Libbys bror inte är skyldig, och de har många, mer och mindre välunderstödda, teorier om hur det verkligen gick till. Libby ger sig ut med en av dessa personer för att ta reda på sanningen.
Om ni gillade Gone Girl så är risken stor att ni gillar den här. Jag älskade den, kunde inte slita mig. Det är något oemotståndligt i hur oglorifierat allt framställs, hur osympatiska och oinspirerande många av karaktärerna i boken är. Libby är inte särskilt snäll, hon gillar inte andra människor särskilt mycket. Hon gillar inte något särskilt mycket. Ändå är hon intressant att följa. Det var en spännande bok helt enkelt. Det finns säkert massor av saker att kritisera med den, men jag älskade de bilder jag fick av den, en håla någonstans i Kansas, satansdyrkare, människor besatta av den här massakern. Det är en mörk men beroendeframkallande miljö som målas upp, om man gillar bilder av det här slaget. Slutet var dock underväldigande. Ett genomgående tema (förutom människors fascination för det morbida, ett genomgående tema i Gillian Flynns böcker) är det om sanningshalten (eller bristen på, snarare) i barns vittnesbörd, hur vuxna människor kan manipulera barn på olika sätt utan att knappt vara medvetna om det själva. Ett annat genomgående tema är skickligheten i språket och de deprimerande liknelserna:
"At some point, Len was going to make a real pass at her, forcing her to make a real decision, and the game was so pathetic it made her want to weep. The hunter and the hunted, but it was like a bad nature show: He was a three-legged, runt coyote and she was a tired, limping bunny. It was not magnificent."
Magnifikt.
Libby är en djupt deprimerad människa. Hennes mamma och systrar mördades när hon var sju år. Libby vittnade mot sin storebror, sa att han hade gjort det. Några hugg med en yxa, något skott med en hagelbössa, några stryptag, så försvann mamma och två systrar. Efter det har hon levt på sitt arv och diverse donationer från människor som tycker synd om henne. En självhjälpsbok om hur hon levde vidare trots sorgen (hon skrev sitt namn under boken bara för pengarnas skull) och några andra "jobb" centrerade kring massakern har också hållit henne flytande, men bara fram tills nu, då hon medelålders hittar sig ensam, utan pengar och utan några färdigheter eller någon högre utbildning. För att få lite mer pengar går hon med på att förbarma sig över några människor som har som hobby att förkovra sig i olika mord. De är övertygade om att Libbys bror inte är skyldig, och de har många, mer och mindre välunderstödda, teorier om hur det verkligen gick till. Libby ger sig ut med en av dessa personer för att ta reda på sanningen.
Om ni gillade Gone Girl så är risken stor att ni gillar den här. Jag älskade den, kunde inte slita mig. Det är något oemotståndligt i hur oglorifierat allt framställs, hur osympatiska och oinspirerande många av karaktärerna i boken är. Libby är inte särskilt snäll, hon gillar inte andra människor särskilt mycket. Hon gillar inte något särskilt mycket. Ändå är hon intressant att följa. Det var en spännande bok helt enkelt. Det finns säkert massor av saker att kritisera med den, men jag älskade de bilder jag fick av den, en håla någonstans i Kansas, satansdyrkare, människor besatta av den här massakern. Det är en mörk men beroendeframkallande miljö som målas upp, om man gillar bilder av det här slaget. Slutet var dock underväldigande. Ett genomgående tema (förutom människors fascination för det morbida, ett genomgående tema i Gillian Flynns böcker) är det om sanningshalten (eller bristen på, snarare) i barns vittnesbörd, hur vuxna människor kan manipulera barn på olika sätt utan att knappt vara medvetna om det själva. Ett annat genomgående tema är skickligheten i språket och de deprimerande liknelserna:
"At some point, Len was going to make a real pass at her, forcing her to make a real decision, and the game was so pathetic it made her want to weep. The hunter and the hunted, but it was like a bad nature show: He was a three-legged, runt coyote and she was a tired, limping bunny. It was not magnificent."
Magnifikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)