Bokrecension (nr 32)

Den tusende gången och Ulrikas sista strid
Av: Anna Lytsy och Ulrika Olsson

Den andra titeln är då uppföljaren på den första; en liten miniserie. Det var en kompis som lånade ut dessa till mig och sade att de var riktigt bra. Så jag tog och läste dem. De är baserade på en sann historia om en svensk kvinna som blev våldtagen och utnyttjad av sin pappa från att hon var ungefär 4 till hon blev 14. Det finns ju rätt många sådana här böcker, verklighetshistorier som ska berätta och lämna avtryck. Nog lyckades dessa böcker alltid, de kändes väldigt genuina och man fick följa den psykiska (och fysiska) kampen hos den här kvinnan. Rent litteraturmässigt skulle jag kanske inte kalla dem kap, men samtidigt så kan man från en mer samhällvetenskaplig vinkel konstatera att det ändå är viktigt att sådana här böcker finns.

I boken så förtränger huvudpersonen helt sina minnen om vad som föregick när hon var liten, hon har t.o.m. en hyfsat bra relation till sin pappa när hon är vuxen. Men något är inte som det ska; hon hamnar i beroenden efter beroenden – matberoende, sexberoende, shoppingberoende, drogberoende, osv. Hon känner som ett tryck, som att det kliar, hon kan inte bara låta det vara. Hon söker upp personer på barer och lurar med dem, för att sedan ha sex som för henne är helt njutningslöst. Det är som att hon letar efter att bli utnyttjad på något sätt. Hon kan aldrig bara vara lagom, hon kan aldrig må bra. Plötsligt börjar det dessutom dyka upp som minnen som hon inte kan få rätsida på. När hon sedan kommer ihåg vad som försiggick när hon var liten så söker hon rättvisa, och pappan döms.

Hennes problem är dock rakt från över, och i andra boken får man följa hennes tredje och sista graviditet. Hon har vid det här laget träffat en man som hon faktiskt älskar och hon börjar ha det allt bättre. Men den här graviditeten är mardrömslik och hon blir bara mer och mer psykiskt sjuk. De fångar hennes psykiska sjukdom på ett bra och övertygande sätt, och även om de omkring henne måste tyckt att det var helt galet så förstår man som läsare varför hon mår så dåligt, vilket är bra. Helt klart läsvärda böcker, även om de som sagt inte var sådär sjukt imponerade om man bara ser dem som skönlitterära böcker och inget annat. Man kan ju inte annat än känna sympati för den här personen och det hemska hon varit med om.