Brave New World

Brave New World, en av de klassiska dystopierna. Den utspelar sig i en framtid där allt är perfekt. Ingen har ont, ingen är olycklig, alla har blivit stöpta att trivas med den roll de har i samhället, de har programmerats att tycka om det de kommer jobba med, de vet vad deras lott i livet är eftersom det har blivit utvalt åt dem. Alla konsumerar otroligt mycket. Man kan få parfym ur en kran. Allt är steriliserat, alla är vackra och ingen är gammal eller sjuk. Avundsjuka och olycklig kärlek har avskaffats - alla tillhör alla. Eftersom promiskuitet är det vanliga så anses man avvikande om man är avhållsam med sex. Tvåsamhet anses perverst. Barn kommer inte till av två föräldrar - de skapas i laboratorium. En teknik där man avlar 96-lingar har skapats. 96 identiska tvillingar med andra ord. För vad är väl en individ? Kärlek uppstår väl i grupp? A brave new world.

Lite förenklat kan man väl säga att boken handlar om att en utopi är en dystopi. 

Lite förenklat kan man säga att ett sätt att skapa en diktatur, att få människor att lyda och rätta sig i ledet är inte att som i 1984 ha censur, övervakning och strikta regler utan helt enkelt göra folk nöjda. Nöjda människor kommer inte göra uppror. De kommer finna sig i hur saker förhåller sig.

Läsningen fick mig att tänka på vad lycka egentligen är, och vad som skulle hända om man inte längre har något att kämpa för. För om det är något vi människor lever för, så är det väl ändå inte lycka? Eller? Kan vi inte komma överens om att det vore för jävligt att komma till himlen? Vad finns där? Om det är något människor egentligen älskar så är det berättelser. Och berättelser lever inte utan konflikter. En teveserie, precis som ditt liv, bygger på att det finns oupplösta konflikter som behöver rätas ut. Du behöver utvecklas på något sätt. Jag antar att om det är något man borde sträva efter så är det väl inte lycka, utan snarare ett spektra av känslor, och därmed mening? För om det är något som saknas i samhället i boken, så är det mening.

Dock ljög jag lite i början. Det finns såklart människor i boken som inte är helt tillfreds, annars skulle det inte vara en bok. En person vi får följa är Bernard, som av en simpel anledning inte är hundra procent nöjd med tillvaron, nämligen det att han är en smula vanskapt. Han är inte lika ståtligt lång som de andra i hans kast - alfa människorna, de högsta i samhällshierarkin. Detta att han inte är lika lång som de andra leder till att folk associerar honom med de lägre samhällskasten. Han får inte lika mycket ligg som andra i hans närhet. Detta att han är en outsider gör att han ifrågasätter samhället han lever i. Han åker ner till ett av reservaten, dit civilisationen inte nått. Där träffar han Vilden, som är son till två civiliserade människor. Anledningen till att han växt upp i reservatet är att hans mamma blev utvisad dit, eftersom det är extremt kontroversiellt att få barn på det naturliga viset. Och det är här boken tar sitt avstamp, i min åsikt. Vilden får följa med Bernard tillbaka till civilisationen, den drömlika plats han fått höra om av sin mamma. Väl där så vantrivs han något förskräckligt. Han får aldrig vara ifred. Ingen har hört talas om Shakespeare, eftersom all sådan gammal litteratur avskaffats. Alla hans ideal ställs på spel. När en vacker kvinna klär av sig och vill ha sex med honom trots att de knappt känner varandra så blir han förtvivlad. "Hora!" skriker han. Han kommer fram till att han måste därifrån. Han måste aga sig själv, han måste få tänka, uppnå något högre, vara ifred. 

I ett samtal med mellan Vilden och The Director uppnår boken sitt klimax:

But I don't want comfort. I want God, I want poetry, I want real danger, I want freedom, I want goodness. I want sin.' 

In fact,' said Mustapha Mond, 'you're claiming the right to be unhappy. Not to mention the right to grow old and ugly and impotent; the right to have syphilis and cancer, the right to have too little to eat; the right to be lousy; the right to live in constant apprehension of what may happen tomorrow; the right to catch typhoid; the right to be tortured by unspeakable pains of every kind.' There was a long silence.
I claim them all,' said the Savage at last.

Därmed inte sagt att lycka inte är eftersträvansvärt. För några år sedan så fann jag mig i min olycka, för det kändes som att det i min olycka fanns något att studsa emot. Det fanns ett innehåll, det fanns mening. Om man är på botten kan man bara gå uppåt. Är man på toppen kan man bara ... stanna. Glada var människor som var dumma. Lobotomerat lyckliga. De såg ju inte allt som var dåligt. Nuförtiden är jag snarare av åsikten att glada är människor som väljer att inte fokusera på allt som är dåligt. På sätt och vis kan man väl programmera sig själv att skapa en världsbild som inte är negativ, utan mer funktionell. Och på så vis ta sig vidare. Uppåt. Och en tid där allt är perfekt och alla är lyckliga kommer inte ske. Och därför finns friktion. Och på så vis kan storyn fortsätta, på så vis finns en morgondag.

Sharp objects

Av: Gillian Flynn

"They always call depression the blues, but I would have been happy to waken to a periwinkle outlook. Depression to me is urine yellow. washed out, exhausted miles of weak piss."

Camille är en nyhetsreporter på en sjabbig tidning som reser tillbaka till sin hemstad (precis som Dark Places utspelar sig den här berättelsen i en landsort i USA, fast den här gången är det i Missouri) för att rapportera om de mord som skett på en flicka, och försvinnandet av en annan. Camille accepterar jobbet utan någon vidare entusiasm, främst för att hon känner att hon behöver bättra sitt anseende inför chefen. Hon bor hos sin kärlekslösa mamma under vistelsen. Mysteriet kring vem som gjort dessa saker och vad som verkligen hänt flickorna nystas upp gradvis, samtidigt som vi får träffa karaktärer som polischefen Richard och Camilles halvsyster Amma som är en typisk mean girl, populärast på skolan och med många märkliga förehavanden.

Jag tycks inte kunna slita mig från någon Gillian Flynn bok. Det är något med hennes deprimerade, deprimerande karaktärer och gotiska värld som jag tycker är oemotståndlig. Hennes ton är direkt och koncis, hon bygger upp en spännande stämning utan att något känns uppenbart eller töntigt. hon skriver med humor och coola liknelser och hennes berättelser innehåller ofta tomma, arga, bittra, rent av osympatiska och aggressiva kvinnliga karaktärer, något jag inte stöter på så ofta. Att läsa de här böckerna har fått mig att fundera på det här med likable/unlikable karaktärer, och hur man kan ha den vanföreställningen att karaktärer i en bok behöver ha positiva egenskaper för att boken ska vara bra, att karaktärerna behöver vara goda eller åtminstone talangfulla. Flynns karaktärer är trasiga, och för mig oändligt spännande.

Dark places

Av: Gillian Flynn

Libby är en djupt deprimerad människa. Hennes mamma och systrar mördades när hon var sju år. Libby vittnade mot sin storebror, sa att han hade gjort det. Några hugg med en yxa, något skott med en hagelbössa, några stryptag, så försvann mamma och två systrar. Efter det har hon levt på sitt arv och diverse donationer från människor som tycker synd om henne. En självhjälpsbok om hur hon levde vidare trots sorgen (hon skrev sitt namn under boken bara för pengarnas skull) och några andra "jobb" centrerade kring massakern har också hållit henne flytande, men bara fram tills nu, då hon medelålders hittar sig ensam, utan pengar och utan några färdigheter eller någon högre utbildning. För att få lite mer pengar går hon med på att förbarma sig över några människor som har som hobby att förkovra sig i olika mord. De är övertygade om att Libbys bror inte är skyldig, och de har många, mer och mindre välunderstödda, teorier om hur det verkligen gick till. Libby ger sig ut med en av dessa personer för att ta reda på sanningen.

Om ni gillade Gone Girl så är risken stor att ni gillar den här. Jag älskade den, kunde inte slita mig. Det är något oemotståndligt i hur oglorifierat allt framställs, hur osympatiska och oinspirerande många av karaktärerna i boken är. Libby är inte särskilt snäll, hon gillar inte andra människor särskilt mycket. Hon gillar inte något särskilt mycket. Ändå är hon intressant att följa. Det var en spännande bok helt enkelt. Det finns säkert massor av saker att kritisera med den, men jag älskade de bilder jag fick av den, en håla någonstans i Kansas, satansdyrkare, människor besatta av den här massakern. Det är en mörk men beroendeframkallande miljö som målas upp, om man gillar bilder av det här slaget. Slutet var dock underväldigande. Ett genomgående tema (förutom människors fascination för det morbida, ett genomgående tema i Gillian Flynns böcker) är det om sanningshalten (eller bristen på, snarare) i barns vittnesbörd, hur vuxna människor kan manipulera barn på olika sätt utan att knappt vara medvetna om det själva. Ett annat genomgående tema är skickligheten i språket och de deprimerande liknelserna:
"At some point, Len was going to make a real pass at her, forcing her to make a real decision, and the game was so pathetic it made her want to weep. The hunter and the hunted, but it was like a bad nature show: He was a three-legged, runt coyote and she was a tired, limping bunny. It was not magnificent."

Magnifikt.

Oryx and Crake

Första delen i MaddAddam-trilogin
Av: Margaret Atwood


"Can a single ant be said to be alive, in any meaningful sense of the word, or does it only have relevance in terms of its anthill?"
(an old conundrum of Crake's)

Det här är en dystopisk historia om Snowman (eller Jimmy) som är en av de sista människorna (vad han vet) på jorden. Parallellt med nutiden där han deprimerat går omkring och försöker överleva får vi följa hans förflutna med två vetenskapsmän till föräldrar som försummar honom (då Jimmy är en "ord-människa" och inte en "siffer-människa") och hans geniala kompis Crake med vilken han röker på, kollar på porr och spelar diverse online-spel med. När de sedan ska plugga vidare blir Crake en bioingenjör som försöker utveckla en ny ras lik människan fast utan flera av människans brister, som människans bristfälliga monogami, människans till naturens dåligt anpassade kropp, o.s.v. Jimmy, som den ord-människa han är, är ganska värdelös i det här samhället där de enda användningsområden för humaniora är propaganda och reklam. Jimmy blir följaktligen en som skriver reklamtexter. Han ser föga poäng i sitt liv. "So this was the rest of his life. It felt like a party to which he'd been invited, but at an address he couldn't actually locate." Han blir anställd av Crake att skriva reklamen till hans nya produkt, ett piller som gör en infertil, menad att begränsa överbefolkningen. Ur detta följer apokalypsen.

Det var en intressant bok, men inte lika gripande för mig som de andra Atwood-böcker jag läst. Hur som haver var den filosofisk, om än fatalistisk, deterministisk. Negativt inställd emot mänskligheten. Ingen i boken var särskilt sympatisk. Vi har Crake som typiskt nog kombinerar sitt imponerande intellekt med människohat. Vi har Jimmy som upplever sig som värdelös och som nihilistiskt söker njutning och litet annat. Jag vet inte om jag blev jätteinspirerad av boken, men stimulerad blev jag. Lär läsa de andra i trilogin.

Onåd

Av: J.M. Coetzee

David Lurie är en 52-årig, frånskild universitetslärare och forskare. Han ser sitt sexbehov som ”ganska väl tillgodosett” trots detta, och trots att hans förr så attraktiva kropp börjar tappa sina former, och kvinnors blickar som förr fastnade på honom numera glider förbi – över, genom. En gång i veckan träffar han den prostituerade Soraya och idkar lidelselöst samlag. Han liknar det vid ormars parning – ”[...] långdraget, fördjupat men ganska abstrakt, ganska torrt”. Han brinner inte för sitt jobb, han är inte särskilt intresserad av att lära ut och bryr sig inte om sina elever något vidare. Det finns dock en elev han fattat tycke för – en söt, om än inte överdrivet begåvad, flicka. En dag efter skoldagens slut stöter han på henne på väg hem och bjuder hem henne. Några dagar senare tar han henne, den här flera decennier yngre tjejen. Efteråt, när han behöver försvara sig inför skolledningen som får nys om affären, kallar han sig en ”Eros tjänare”. Han förklarar för sin elev att hon behöver dela med sig av sin skönhet, att den inte kan vara bara hennes. Efteråt, trots att han får sparken, säger han att han inte ångrar det. Han blir hånad och föraktad i staden där han bor (Kapstaden) och flyttar in hos sin dotter Lucy som bor ute på landsbygden. Hon är en självständig, ensamboende kvinna med ett hundpensionat. En dag kommer tre ligister och våldtar henne och dödar hundarna. Därpå följer en otrevlig episod där David försöker (och misslyckas) att prata med Lucy om det här. Han tycker att hon ska dra, medan hon envisas med att bo kvar, trots att hennes anseende minskat, trots att hon inte är ”säker” där.

David Luries perspektiv var ganska tungt att läsa utifrån tyckte jag. Han är en sån person som inte är idealistisk alls. Han har förlikat sig med sina tillkortakommanden, och rationaliserar och normaliserar dem också hejvilt – han strävar inte efter att förbättra sig själv. Han tycks mig som ganska klar med livet. Den enda sak som fortfarande väcker honom ur sin dvala är passionen, den han får av söta flickor, den som han uppfattar sig vara offer för. Det här är intressant för min första tanke är förstås ”gubbslem!”, ”patrask som bara bryr sig om sin egen njutning, som tror att sex är något en kvinna ger till en man, skönhet är något en kvinna ger och mannen tar”, men samtidigt kan jag förstå hans frustration av att vara oeftertrakad och ändå ha begär. Det är som när komiken Louis CK pratar om att ”people fuck up, they fuck across, but they don't fuck down”, det är en sådan banal, ofrånkomlig tråkighet hos människan – att vi är en smula ytliga, och att David Luries ytlighet blir extra patetisk när han själv är oattraktiv. Men någon riktig sympati väcks inte för honom (för min del i alla fall) förrän man får se honom som fader, hur han vilset försöker visa sin kärlek och omtanke för sin dotter som vägrar ta emot det, som vägrar tro att han kan förstå vad hon varit med om. Och sanningen är den att han, även när han gör allt han kan för att möta henne, fortfarande försöker kontrollera henne och inte kan inse att hon är en vuxen människa som bestämmer över sitt egna liv. Det som var intressant med den här boken var att den inte moraliserade alls. Allting bara händer, allting återges på ett sakligt sätt. Den var lika facitlös som livet själv. Det var en sådan bok som sätter sig i huvudet på en utan att man riktigt förstår varför.

The Maze Runner, The Scorch Trials och The Death Cure

Av: James Dashner

16-årige Thomas vaknar en dag upp i en låda, utan något minne av sitt tidigare liv. Han blir uppdragen ur lådan och hittar sig själv bland ett stort gäng unga killar som lever i en plats som kallas The Glade. Tydligen har de alla kommit dit genom den där lådan, en i taget, samma veckodag varje gång. Thomas är den enda hittills som inte kommit den vanliga dagen, och de andra antar därför att han är onormal på något sätt. Utanför området där de bor finns en stor labyrint som de försökt ta sig igenom i två år nu, men ingen har hittills lyckats. Problemet är att väggarna i labyrinten rör sig varje natt. Dessutom är öppningen till labyrinten bara öppen på dagen och ingen vill bli utestängd där i natten eftersom det kryllar av konstiga varelser där som är hälften djur, hälften maskin och de som har klarat sig med livet undan dem (vilket är få) har aldrig varit desamma.

Nu beskrev jag egentligen bara handlingen till den första boken i den här serien. Det var också den jag tyckte var bäst, faktum är att jag tyckte den var riktigt spännande. Det har verkligen blivit populärt, det här med dystopier med ungdomar i rollen. Den här var inte desto sämre, det var bra underhållning. Skulle säga att den är mer spännande, mer skräckinjagande än typ Hunger Games men har mindre samhällskritik/insikter om människor. Själva premissen här är annorlunda, det är vetenskapsmän som är the bad guys i den här dystopin, de har ett syfte med vad de gör, men jag har väldigt svårt att förstå hur de ska uppnå sitt syfte och varför de behöver använda sig av tonåringar och utsätta dem för hemskheter för att göra det. Nåväl. Läsvärt om man är sugen på spänning!

Not That Kind of Girl

Av: Lena Dunham

Lena Dunham är skaparen/regissören/manusförfattaren/producenten/skådespelerskan till komediserien Girls, en serie jag tyckte var lysande. Hon har också regisserat och skrivit några indiefilmer, och nu har hon alltså kommit ut med den här självbiografin. Det jag sett av henne hittills har varit mycket tidstypiskt och fokuserat på dagens samhälles individualism/egocentrism. Hennes värld är en som är full av terapi, av att skapa sig själv, av att ha en ”image”, och mycket av humorn bygger på huvudpersonernas egna tarvligheter/svårigheter, en stämning som finns även här. Det som skiljer den här boken från hennes tidigare verk är att det här, även om det finns en hel del humor, inte är komik. Faktum är att det är stundvis nattsvart. Mycket handlar om hennes psykiska besvär – OCD:n, känslor av ångest och en overklighetskänsla som ibland sätter rot i henne – finns jag verkligen?, hennes tendens att falla för män som ser ner på henne, mm. Det är knappast kronologiskt, eller särskilt genomgripande, boken är mer som att bläddra i någons anteckningsbok, fylld av listor, observationer, enstaka minnen och bilder. Det är svårt att riktigt kondensera min upplevelse av den här boken, jag tyckte den var underhållande och tillräckligt intressant för att läsa ut den på ganska kort tid men känner ändå att inte särskilt mycket fastnade. Mest inspirerad blir jag när hon är feministisk, och beskriver hur hon t.ex. nekade en man som erbjöd henne att hjälpa med hans filmprojekt (en film med ganska stor budget) för att istället satsa på att göra en egen serie (det som blev Girls). För honom var det helt obegripligt att hon, som var betydligt mindre erfaren, kunde tro att hon skulle komma någonstans på egen hand. Det är också inspirerande när hon ägnar sig åt lite självrannsakan efter flera dåliga förhållanden med diverse män:

”The way I saw it, I was fully capable of being treated with indifference that bordered on disdain while maintaining a strong sense of self-respect. I obeyed his commands, sure that I could fulfill this role while still protecting the sacred place inside of me that knew I deserved more. Different. Better. But that isn't how it works. When someone shows you how little you mean to them and you keep coming back for more, before you know it you start to mean less to yourself. You are not made up of compartments! You are one whole person! What gets said to you gets said to all of you, ditto what gets done. Being treated like shit is not an amusing game or a transgressive intellectual experiment. It's something you accept, condone, and learn to believe you deserve. This is so simple. But I tried so hard to make it complicated.”

Wild Swans

Av: Jung Chang

Författaren till den här boken är bosatt i England. Hon kom dit med hjälp av ett stipendium från universitetet hon gick på i Kina. Det var första gången hon någonsin satte sin fot utanför kontinenten hon växt upp i, en av de få gånger hon någonsin lämnat sitt hemland. Hon ville så långt bort från allt hon upplevt under sin uppväxt som möjligt – hon ville glömma. Efter några år började hon känna sig mer tillfreds med sig själv och sitt liv. Hon kände att hon kunde se tillbaka på saker som hänt tidigare i sitt liv med en viss distans och började alltmer fundera tillbaka. Hennes mamma och mormor hälsade på henne i London, något som ledde till långa intervjuer och sedan till den här boken, där man alltså får följa Changs mormor, mamma och sedan hon själv under deras liv som täcker många omvälvande skeenden i Kinas historia.

Den här boken blev extremt kontroversiell av den orsak att den inte är lika Mao-vänlig som regeringen i hemlandet skulle önska, och blev därför bannad i hela landet, får vi veta i det nya förordet. Det är dock ett faktum som snarare ökade intresset för boken, och den har blivit vida läst och uppskattad.

Changs mormor växer upp i en tid där kvinnor inte har många rättigheter. Hon blir bortskänkt till en general vid ung ålder, inte bortgift utan avsatt att bli hans konkubin eller älskarinna. Enligt tidens mode så binds hennes fötter, något som innebär en molande smärta när hon går och att hon ständigt måste rengöra och linda om sina fötter. Hon flyr från det hem hon blivit lotsad till, då hon behandlas väldigt kärlekslöst av alla de övriga i hushållet (mest bestående av vaksamma betjänter och generalens fru), och förälskar sig sedan i en gammal läkare, en lugn man med långt skägg och lång mustasch, en riktig österländsk läkare med egen medicinshop. Deras tid tillsammans blir emellertid inte särskilt lugn eller fridfull då de tvingas leva under under den japanska ockupationen av Manchuriet (där de bodde) och inbördeskriget mellan Kuomintang-partiet och kommunisterna. De får flera barn varav ett, Changs mamma, blir en trogen Mao-fantast och medlem i den röda armén.

Det här var alltså under den kommunistiska revolutionen i Kina. Kommunismen var ett mål för jämlikhet, för minskade klyftor mellan de olika skikten av människor i samhället. Framförallt låg stort fokus på människorna som bodde på landet, de som inte var akademiker utan jobbade med att t.ex. odla mat, och som också utgjorde den större delen av Kinas befolkning. Det är sådana här jämlikhetsmål som får Changs mamma, och också hennes pappa, att kämpa för att sprida de kommunistiska värderingarna. Vad som följde var dock en revolution full av rädsla och påhopp, där varje sak man sade kunde vändas mot en och man behövde se sig om vid minsta lilla ting som kunde antyda att man stödde Kuomintang eller var bourgeois (borgerlig, medel-/överklass) eller på något sätt anti-Mao (vilket var ungefär det värsta man kunde vara). Man ska prioritera sin plats i partiet över allt annat, till och med över sin familj, något som leder till att Changs föräldrar tvingas leva väldigt åtskilda liv periodvis.

Chang själv, i sin tur, växer upp under kulturrevolutionen, ett av Maos initiativ efter hans förra som slutat i katastrof – det s.k. ”stora språnget” där han ville att Kina skulle bli en stark stålnation och beordrade alla och envar att delta i stålproduktionen. Även elever fick göra det, det spelade ingen roll vad man arbetade med vanligtvis, man skulle delta i att utvinna stål, eftersom han trodde det var en vinnande strategi. Konsekvenserna blev dock (eftersom även bönderna som vanligtvis odlade och skördade istället behövde sätta sin tid på att producera stål) en hungersnöd som tog död på miljontals människor. För att återfå sitt förtroende krävdes att Mao inledde något nytt, vilket fick bli kulturrevolutionen, där målet var att stärka kommunismen i landet och ta bort alla kapitalistiska och anti-kommunistiska ideal från samhället. Ändra rådande kultur, helt enkelt. Det som följde var brutalitet och, återigen, rädsla och en stämning av att vem som helst kunde sätta dit en. Ungdomar var aktiva i revolutionen, de kallade sig rödgardister och gjorde vad som helst för att sätta dit folk med antisocialistiska tendenser, s.k. revisionister. Många lärare anklagades för att vara följande, något som ledde till en utbredd brutalitet i skolorna – man torterade sina lärare, ibland till döds. När Chang tvingas se en av sina favoritlärare, en filosofilärare som hon beundrat, bli sparkad och förödmjukad ids hon inte titta på utan går därifrån. Hon kan dock komma undan med det eftersom hennes pappa är en högt uppsatt kommunistisk officer. Både hennes föräldrar, hennes syskon och hon själv börjar alltmer ifrågasätta vad som händer i landet, men det tar lång tid att på riktigt ifrågasätta Mao själv, eftersom de blivit så indoktrinerade att avguda honom:

”I had always been told, and had believed, that I was living in a paradise on earth, socialist China, whereas the capitalist world was hell. Now I asked myself: If this is paradise, what then is hell? I decided that I would like to see for myself whether there was indeed a place more full of pain. For the first time, I consciously hated the regime I lived under, and craved an alternative. Still, I subconsciously avoided Mao. He had been part of my life ever since I was a child. He was the idol, the god, the inspiration. […] A couple of years before, I would happily have died for him. Although his magic power had vanished from inside me, he was still sacred and undoubtable. Even now, I did not challenge him.”

Dessutom är Changs familjemedlemmar så rädda att bli avslöjade i sitt tvivel att de knappast ens vågar diskutera saker kritiskt sinsemellan. Utan att prata om det för mycket så inser de dock att deras tro på revolutionen börjar svalna, och de spenderar mer tid med varandra. Efter några år har revolutionen slutat, Mao är död och Jung Chang har, med stöd av sina föräldrar och idogt studerande, fått lov att studera engelska på ett universitet. Där blir hon så pass lovordad att hon lyckas vinna ett stipendium som ger henne friheten att flytta, och se världen utanför det ”paradis” hon växt upp i. Cirkeln i den här summeringen är sluten.

Det var, kort och gott, en fantastisk bok. Det fanns inte så mycket mer att göra än att storögt ta in de här makalöst händelserika liven. Eller ja, kanske också ta sig en funderare på hur en man (nu hade visserligen Maos fru också en stor negativ inverkan) kan få så stort inflytande, hur en symbol och en tro på något bättre kan göra en hel befolkning så indoktrinerade, så hjärndöda, och hur denna kollektivism kan skapa sån brutalitet. I den här boken får man se det värsta och det bästa hos människor som grupp, hur folk likt marionettdockor dansar efter pipan men också hur mycket kärlek det finns hos folk, något vi får se framförallt mellan Changs mormor och mamma, Chang och hennes föräldrar, föräldrarna emellan och morföräldrarna emellan. För att nämna några exempel.

Neuromancer

Av: William Gibson

I denna dystopi finns en virtuell verklighet där vissa, såsom huvudpersonen Case, jobbar med olika form av illegal verksamhet. Case är en underdog som tagit mycket droger och stulit från sin forne arbetsgivare. Det forne har sabbat hans nervssystem och det andra har gjort honom pank och strandsatt. Efter ett tag får han dock erbjudande om anställning - om man kan kalla det för det, då det knappast är frivilligt. Antingen jobbar Case för denne man Armitage, eller så kommer han dö av giftet som utsöndras på insidan av hans blodkärl. Hans jobb inkluderar att hacka sig in i den alternativa cyberverklighet som finns. Han kallas en software cowboy. Uppdraget får han från början veta väldigt lite om, men det involverar att attackera en AI i cyberrymden. 

Det här var en bok som verkade så lovande och hade så många intressanta element. Den engagerade mig dock föga, mest då den är väldigt skissartat skriven och det går så snabbt framåt att man (eller åtminstone inte jag) hinner haka upp sig på något. Karaktärerna är intressanta dock - alla är väldigt världsvana, tuffa, "streetsmarta". En sak kan man i alla fall säga; den påminner inte om någon annan sci-fi bok jag någonsin läst.

And the Mountains Echoed

Av: Khaled Hosseini

Det här kanske kan kallas en novellsamling, en där alla karaktärer har något med varandra att göra och alla har anknytning till Afghanistan. Det börjar med att vi introduceras till en liten by på landsorten i nämnt land, där en fattig bonde jobbar och sliter hela dagarna för att ta hand om sina barn Pari och Abdullah, vars mamma har dött. Abdullah är den som får bli som en mamma för sin lillasyster, och de älskar varandra över allt annat. Pari vill att Abdullah ska lova att de kommer bo tillsammans när de är vuxna, att de aldrig kommer skiljas åt. Inte långt därpå säljs hon dock till en olycklig, infertil stadskvinna som vill "rädda henne från att bli en av de där tysta kvinnorna", de där som aldrig lämnar landsorten och får sätta hela sitt liv på husarbete, de där som aldrig klagar men bara för att de inte vill medge att de lever i ofrihet. Följdaktligen skiljs Pari från sin bror, och resten av handlingen - som berör långt fler än de två - vecklas ut och vi får följa folk som försöker styra sina liv men bara lyckas i viss mån. Människor som har oddsen emot sig ända från början, människor som är homosexuella i platser där det är långt ifrån OK, människor som drabbas av olycklig kärlek; människor som tror  att lyckan alltid är någonstans bortom horisonten men aldrig hittar dit. De flesta av karaktärerna vill gott, och vissa uppoffrar otroligt mycket för att göra det de tror är rätt, men ofta kommer något i vägen för vad de ursprungligen ville - typ tiden själv. Man glömmer saker och något som brukade vara angeläget suddas bort med vardagens lunk. Men ibland händer det att något skimrar till och väcker en dröm från det förflutna, eller ett minne, och så kommer känslorna upp till ytan igen. Det är vad jag uppfattade att boken handlar om.

Vissa av novellerna var väldigt gripande. Ändå var den här boken långt ifrån Hosseinis tidigare succéer Flyga drake och Tusen strålande solar. Den räckte helt enkelt inte lika långt fram, kanske för att den inte lika mycket berörde gripande ämnen som krig och misär, eller kanske för att den var  mer splittrad. Tänkvärd var den likväl, med noveller som alla berör de stora frågorna - som vad kärlek är, vad som egentligen är viktigt i livet, vad vi har för plikter och skyldigheter till de vi är släkt med, hur lätt det är att vara självisk och hur lätt det är att glömma. Kort sagt en vacker bok, även om personerna den handlade om kanske var väl många. Boken tror jag hade vunnit på att vara mer koncentrerad - färre berättelser men med mer återkoppling dem emellan. 

The Bell Jar

Av: Sylvia Plath

"The reason I hadn't washed my clothes or my hair was because it seemed so silly.

I saw the days of the year stretching ahead like a series of bright, white boxes, and separating one box from another was sleep, like a black shade. Only for me, the long perspective of shades that set off one box from the next had suddenly snapped up, and I could see day after day after day glaring ahead of me like a white, broad, infinitely desolate avenue. It seemed silly to wash one day when I would only have to wash again the next.

It made me tired just to think of it.
I wanted to do everything once and for all and be through with it."


Titeln är en metafor för hur den nittonåriga huvudpersonen Esther känner sig när hon insjunknat i en depression. Hon skulle kunna vara var som helst - en strand i Bahamas, ett utecafé i Paris, en nattklubb i New York - och hon skulle ändå vara fast i sin bell jar, sin glaskupa, i sin egna, sunkiga andedräkt och sina egna sunkiga tankar. Från att vara en högpresterande, stipendievinnande elev börjar hon alltmer ifrågasätta sitt liv. Vad är det jag vill egentligen? frågar hon sig efter att tidigare, nästan automatiskt, svarat sig själv att hon vill bli en poet och kanske också utgivare på ett bokförlag. Plötsligt tycks framtiden högst oklar och hon vill slita sig loss från plikter och val men kan det inte. Hon orkar inte vara lydig/duktig längre, men kan inte heller leva bekymmersfritt/olydigt. Hennes kärleksliv är inget att tala om, hon känner distans och en kall cynism till de flesta och har inga nära vänner. Hennes största dröm har varit att bli författare, men hon får ett allvarligt fall av writer's block och kan till slut inte läsa eller sova längre. Hon sjunker in i en djup depression, där hela livet smälter samman till en enda lång rad med betydelselösa dagar. 

Huvudpersonens depression behandlas i The Bell Jar på ett väldig oförskönande, sakligt och relaterbart sätt. Känslan av att ha hela världen framför sig, men inte vilja se något av den är försmäktande men också typiskt för melankoli. Det tycks mig som att kraven på Esther blir för höga för henne, till slut måste hon bevisa sig hela tiden - och när man är i den situationen blir det omöjligt att vara kreativ, producera något bra och framförallt att vara lycklig. Det  här är kanske är en av mina favoritböcker, för dess tema och presentation ligger mig så varmt om hjärtat.

Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar
Av: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist

Efter att flera brutalt hanterade lik hittats i Stockholm faller det på kriminalkomissarien Jeanette Kihlbergs bord att ta hand om utredningen. Alla liken är unga pojkar. En av dem är balsamerad medan en annan funnes förruttnad i vattnet med märken efter piskrapp. Det som är gemensamt för alla liken är att deras genitalier är avlägsnade. När Jeanette dyker in i fallet öppnar sig en värld av ondska, pedofili och barnmisshandel för henne såväl som för oss och hon tvingas ta kontakt med barnspykologen Sofia Zetterlund, som är den andra huvudpersonen i denna boktrilogi. Vi får också följa kråkflickan som våldtas av sin pappa under uppväxten och som växer upp till en hatfylld person som en konsekvens av detta. Hennes historia är den om hur offret blir till förövare och om hur hatet tar bort all oskyldighet och möjlighet till ett normalt liv.

Den här deckartrilogin skiljer sig från andra deckare jag läst i det att den i hög grad försöker förklara och analysera varför och hur vissa personer begår så hemska brott som de gör. Mord och psykoterapi är nyckelorden och vi får fler perspektiv än bara utredarens, med tillbakablickar till ett hemskt förflutet som förklarar förövarens beteende, utan att för den skull glorifiera det (à la typ tv-serien Dexter eller vilken annan berättelse som helst där mördare på olika sätt glorifieras eller där deras handlingar ursäktas eller trivialiseras). Man får lära sig mycket om psykiska störningar som påminner om schizofreni, där människor bygger upp multipla personligheter för att hantera kriser och trauman. Kort och gott var det en extremt välskriven och spännande serie, kunde knappt slita mig från den. 

Animal Farm

Av: George Orwell

Gården Manor Farm drivs av ett lat patrask till man som börjar få allt större problem med alkoholen. I ladugården pratar djuren om revolution. Ledaren är en stor gris som kallas Major. Alla djuren på Manor Farm samlas när han kallar till möte, och de lyssnar på hans minsta lilla ord. Kamrater, säger han, har ni märkt hur mycket vi djur jobbar, och hur lite vi får i gengäld? Han påminner dem om vilket förtryck djuren på gården lever under, och hur lite de får att äta. De flesta av djuren håller med honom om att något måste göras. Andra ligger och sover medan han pratar, eller kommer med argument som att det ändå är herr Jones som ger dem mat, och att han är deras Mästare, o.s.v. Revolutionen skulle säkert inte heller hinnas med under deras livstid, så varför skulle de göra det? lyder motargumenten. Till slut är dock alla djuren med på noterna, och kort därpå så lyckas de med våld driva människorna från gården. En ny ordning upprättas, där grisarna är ledarna. Med deras list lyckas de hålla gården levande själva, och ökar dessutom produktionen samtidigt som djuren får äta mer. Budord sätts upp på en vägg. Allteftersom minskar dock ransonerna, och grisarna i toppen blir allt mer maktgalna ...

Den här boken, likt 1984, har ett väldigt tydligt budskap och en handling som utgår från ett politiskt fenomen och drar det till sin yttersta gräns. Skillnaden är att 1984 är mer av en fantasi (eller en hypotes kanske), medan Animal Farm är en väldigt tydlig satir på kommunism. De som drev revolutionen blir själva diktatorer, här var det grisarna och i verkligheten (under Orwells tid) var det Stalin. Det jag tyckte var lite lustigt (eller olustigt) med boken var att anledningen till att grisarna lyckas tjoffa åt sig så mycket makt är att de lurar de andra djuren som är betydligt mindre intelligenta. Som läsare blir varje steg grisarna tar mot full makt övertydlig – det är bara de andra djuren på gården som inte fattar hur de gör det, och inte är läskunniga nog för att märka hur grisarna ändrar på djurens budord. Grisarna blir alltså ledarna för att de är smartast, och för mig blir budskapet därför väldigt cyniskt. Att göra boken till en fabel var annars väldigt lyckat. Bilder fastnar i huvudet; med hästen Boxer som sliter och kämpar och grisarna som gottar sig med äpplen, o.s.v. Det var en briljant bok som väckte både känslor och tankar, och som man dessutom kan sluka på en dag, så liten som den är. 

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Av: Lena Andersson

”Hon mindes dimmigt att hon fram tills nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.”

En junieftermiddag får Ester Nilsson, essäist och poet, ett erbjudande via telefon att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester, som beundrat konstnären från ett avstånd, blir glad över erbjudandet. Hennes föredrag några månader senare är lysande, och Hugo själv ger henne vida komplimanger. De börjar träffas och samtala då och då, oftast över middag på diverse restauranger och krogar. Ester, som har en sambo vid namn Per sedan några år tillbaka, bestämmer sig för att hon ska bli Hugos vän. Detta trots att varje tegelsten på gatan kan märka hur förälskad hon är. Ester och Hugo har mycket gemensamt, framförallt i deras intresse för Hugo. Ester följer med brinnande engagemang upp varje resonemang som Hugo kommer med, men han gör sällan detsamma för henne. Hon hittar ändå den bekräftelse hon behöver, i hans små gester och i de ordval han gör. Framförallt vill hon bara vara med honom. Deras förhållande, som ni kan tänka er, utvecklas till ett väldigt ojämlikt och skadligt sådant.

Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa den här boken. Ändå kunde jag inte slita mig. Det är som en uppslagsbok i maktspel (medvetet som omedvetet sådant) i kärleksrelationer. Å ena sidan är vi alla fria individer som ska få vara självständiga, autonoma, och utan några krav på förbindelser, unlike the old days. Samtidigt är vi lika chanslösa inför de förblindande förälskelser som kan ta över en. Den handlar om utsattheten hos den som är mest förälskad, och om hur förhållandet inte kan bli på den personens villkor. Det handlar också om personer som bara vill bli beundrade, och folk som inte på hundra år skulle finna det givande i en relation. Det var, kort sagt, en bok om det problematiska med kärlek. Ytterst gripande, och relaterbart. Det som ändå irriterar lite är hur tydligt det är för oss som läsare att Ester inte borde vara med Hugo, och hur ointresserad och osympatisk han är. Det blev alltså, åtminstone för mig, en del ögonhimlande åt huvudpersonen. Samtidigt så händer sådant; att vettiga, ansvarsfulla människor ger upp sig själva för … vadå? En utopisk bild av den sanna kärleken? En utopisk bild av den sanna mannen och (i detta fall) den sanna poeten och konstnären? Det smärtar att se en person som Ester falla för en person som Hugo, som hatar att få kritik och som styr henne som en marionettdocka. Men jag köper det, faktiskt.

Alias Grace

Av: Margaret Atwood

Grace Marks och James McDermott blir 1843 anklagade för mord på deras arbetsgivare Thomas Kinnear vars hus de jobbat i och Nancy Montgomery som var en slags föreståndarinna som gav order åt bägge. McDermott fälls och hängs snart, men Grace Marks roll i det hela är man mer osäker på. Det var inte hon som höll i yxan, det var inte hon som dräpte Kinnear. McDermott påstod att hon hjälpte till att strypa Montgomery med en sjalett, Marks håller inte med. Hon säger att hon visste att McDermott skulle mörda dem, men hon var så rädd för att han skulle mörda henne också att hon inte fann något att göra för att hindra honom. Hennes åklagare övertygar skickligt om att hon är svag, korkad och totalt oförmögen att ha varit inblandad på något allvarligt sätt. När det emellertid visar sig att hon har på sig Nancy Montgomerys kläder minskar förtroendet för henne, och hon hamnar i fängelset. Denna sanna händelse utgör handlingen för boken, och där detaljer saknas fantiserar författaren fritt. Boken är ur Grace Marks men också doktorn Simon Jordans perspektiv; dr. Jordan som intervjuar Grace Marks medan hon sitter in fängelset för att försöka utröna om hon har några sinnessjukdomar, och vad hennes minnesluckor kring händelsen beror på.

Jag blev inte helt fångad av den här boken först. När jag väl blev det eskalerade intresset exponentiellt. Trots att man får veta nästan hela handlingen redan innan första kapitlet så var det ändå spännande att följa den sen, mycket tack vara huvudpersonens mystiska karaktär, och hennes tragiska förflutna. Detaljrikt berättar hon om hela sitt liv, där hon trälat som städerska i olika hushåll. Den enda personen hon någonsin knutit an till är död. Nancy Montgomery var otrevlig mot henne, och misstänkte svartsjukt att hon väckte åtrå hos mr Kinnear. För vackra Graces del så är livet fyllt av män med slippriga kommentarer och människor som antingen är misstänksamma mot henne eller försöker utnyttja henne på olika vis. Hon håller sig kylig och distanserad till det mesta, men samtidigt är det något som inte stämmer i hennes redogörelser, och det är omöjligt att utröna om hon är den hora och demon som McDermott utmålar henne som, om hon är helt oskyldig eller ett mellanting. Historien utvecklas till en berättelse om klass, maktspel, sex och kvinnoroller på 1800-talet. Gripande och intressant.

Under det rosa täcket

Av: Nina Björk

Den här boken behandlar diskussionen kring, och tolkningen av, feminism och kvinnlighet. Författaren introducerar nya begrepp kring olika sorters feminister, som ”livmoderfeminister”, ”cynismfeminister” m.fl. när hon diskuterar biologismens inverkan på den feministiska debatten, och hur vår livssyn påverkar vår jämställdhetssyn. Det första ämnet handlar om det som Björk kallar livmoderfeminism, vilka är de som kämpar för att göra kvinnligheten högstatus. Dessa personer tycker att det bästa sättet att utöva jämställdhet inte är att bekämpa könsroller, utan att istället bekämpa hierarkin mellan manlighet och kvinnlighet. ”[...] man får inte förneka sin kvinnlighet”, som en kvinnlig fotograf säger i en intervju. Men vad är kvinnlighet? Hur biologiskt betingat är kvinnligheten? Björk jämför med modemagasin, där man ska ”våga vara kvinnlig” genom att smycka sig på diverse sätt. Kvinnligheten finner man alltså inte i den blotta kvinnokroppen, kvinnligheten är något man klär på sig, eller t.om. ”vågar” klä på sig. Genom välvalda citat och tolkningar av dessa för författaren fram kvinnligheten som konstruktion, som en maskerad. Samtidigt säger många i jämställdhetsdebatten saker i stil med att ”nuförtiden kan man inte ens påpeka de biologiska skillnaderna mellan könen”. Det ironiska med det påståendet är att det är ett väldigt vanligt påstående. Det är tvärtom extremt vanligt att dra upp de biologiska skillnaderna i jämställdhetsdebatten, hence t.ex. livmoderfeminismen. Här vill författaren mena att det är väldigt svårt i vårt samhälle att avgöra vad som är kultur och vad som är natur. Kanske är det också helt irrelevant, då alla värderingar vi har i vårt samhälle ju är konstruktioner. Det enda vi kan styra över är vilka värderingar och åsikter vi väljer att hysa. Vi kan välja att tro på mänskliga rättigheter och på att alla är lika värda. Då är det ett aktivt val vi gjort, en samhällskonstruktion. På samma sätt kan vi välja att inte ha olika mallar för olika kön, till exempel. Vidare diskuterar Björk cynismfeministernas syn på världen, vilket är att äta eller ätas. Den råa manlighetens styrka blir något eftersträvansvärt för dessa, och kvinnan tvingas rätta sig efter den hårda världen genom att hårdna själv. I dessa narrativen (à la typ Thelma and Louise) så finns inte ”den kvinnliga kvinnan”. Det finns heller ingen empati. Då uppstår frågan – är det positivt för en kvinna att hårdna? Är det det enda bättre än alternativet – en värnlös, hjälplös kvinna? Är det inte viktigare att män lär sig de mjukare idealen? Efter detta väldigt teoretiska kapitel behandlar författaren den könlöse mannen, d.v.s. mannen som är norm till den grad att han inte behandlas som ett kön, utan som allmängiltig. Där kvinnan blott får stå för sitt kön får han stå för kompetensen, den ”objektiva” sådana. Kanske är det därför han innehar en majoritetsplats på de poster där kompetens värderas högt, som professorsposter? Slutligen fastställer hon detta: en kvinna är inte en feminist. Kvinnor delar många erfarenheter och upplevelser bundna till sitt kön, men tolkningen kan skilja sig markant. Det är alltså en kvinnas tolkning av en upplevelse som avgör om hon är feminist eller inte.

Den här boken gavs ut 1996, ett år efter att jag föddes. Det var ett tag sedan. Ändå känns den svidande aktuell (kanske inte så konstigt då böcker som Det andra könet från 40-talet också gör det). På ett övertygande sätt argumenterar hon för likhetsfeminism, en feminism där biologism är nästintill irrelevant och önskvärt vore om vi kunde vara individer oformade av könsroller. Samtidigt blir det en paradox att hävda att kön är irrelevant och samtidigt kämpa för könens rättigheter; att säga att den sanna Kvinnan inte finns, men samtidigt prata om kvinnor som grupp och deras situation. Detta då Nina Björks och andras utopi inte är här. För mig var det här en mer nutida förlängning av Det andra könet och jag känner en sådan glädje över att böcker som dessa finns, som med hjälp av välutvecklad, knivskarp analys beskriver och diskuterar feminism – den politiska ideologin som fått mig att sluta nedvärdera mitt eget kön. Den som gett mig verktyg att kritiskt granska samhället jag lever i, som gett mig ödmjukhet, som hjälpt mig förstå mina egna privilegier bättre (i egenskap av vit och medelklass), som hjälpt mig av med mina kroppsnojor och som fått mig att upptäcka systerskapet. (Inte kvinnor emellan – feminister emellan.) Att förstå vad det är som får det att sjunka i magen, vad som svider. Att se förbi det. Att se framåt.

Drömfakulteten

Av: Sara Stridsberg

”Drömfakulteten är inte en biografi utan en litterär fantasi som utgår från Valerie Solanas liv och verk.”

Valerie Solanas, alltså hon som skrev SCUM-manifestet. Hon med en universitetsexamen, författaren, professorn, horan, galenpannan, manshataren, drogmissbrukaren, den misslyckade mördaren, hon som skyllde det mesta dåliga i världen på män och patriarkatet och som dog ensam på ett socialfallshotell. I boken får vi läsa om hennes uppväxt i öknen med mamman som blir slagen av pojkvännen och Valerie som våldtas av sin pappa i hammocken, silkespojken som är analfabet, Cosmogirl och Valerie som ska bli ’de första intellektuella hororna’ och som undersöker möss beteende, Andy Warhol och hans viskande röst, The Factory, Valerie som skjuter Andy. Hon får sedan frågan varför. ”Frågan är felställd”, säger hon då. ”Den bör lyda: varför skjuter hon inte? Varför i helvete tur och retur skjuter hon inte? Alla hennes rättigheter var under attack. En stat av våldtagna honungar och våldtagna hondjur.”

Fler citat:

”T. svartklädda gräshoppshonor och skrikande däggdjursfoster. Det går inte att skriva sig ut ur patriarkatet. Det går inte att filma sig ut. Du står i en öken, du är ensam och rädd och du gråter. Det går inte att tänka utanför tankarna. Det är inte en struktur av den karaktären. Massiv hegemoni. Exilspråkens död.

D. Det var bara amerikanska autentiska pojkar. Leksakspresidenter. Roosevelt. Truman. Eisenhower. John F, Lyndon B, Nixon. Ford. Carter. Everything is made up. Miss World. Miss Universe.”

”Det finns ingenting som heter kontext. Allting bör ryckas ur sitt sammanhang. Sammanhanget kan alltid bortförklara de mest uppenbara orsakssamband.”

En bok där allting är utanför kontexten men innanför samtidigt. Ett liv som beskrivs med en liten bit här, en liten bit där, en dialog där. En väldigt kreativ, konstnärlig bok som fyllde mitt huvud med bilder. Lösryckta meningar som är så logiska i sin oförklarlighet. Hur galenskapen verkar sund och sundheten galen. Hur allting gick så fel för Valerie, som tog sig från öken till stranden till laboratoriet till domstolen till döden, och däremellan var den värsta feministen man kan vara - den som säljer sex.

The Fault in Our Stars

Av: John Green

Den här boken (och filmatiserangen av samma) har varit något av ett internetfenomen, kanske främst då författaren själv är ett internetfenomen som ena halvan av Green bröderna och deras youtube-kanaler, varav jag följer denna i vilken de snackar om biologi, kemi, historia mm. Så ... bli internetkändis så lär dina böcker sälja bättre, är väl den krassa slutsatsen. Nu till boken. Cancersjuka 16-åriga Hazel möter cancersjuke 17-årige Augustus på ett (*tonårssuck*) "hjälpmöte" där alla måste lyssna på terapeuten som för tusende gången berättar om sin patetiske, ballöse person men sedan pratar om hur starka alla är och hur de ska kämpa mot cancern tillsammans. Hazel har sett igenom det där, hon förstår att hon bara är en sidoeffekt av evolutionen, som tyvärr inte bryr sig så mycket om enskilda individer. Cancern är ingen fiende hon kämpar emot, cancern är hon själv, det är hon själv som äter upp sig själv inifrån. Hon kan inte andas ordentligt och måste ha en slags syrgastub med sig överallt. Hennes cancer är obotlig, så hon vet att hon kommer dö, men vet inte när. Augustus lider av osteosarkom och har på grund av sin sjukdom behövt amputera ett ben. En kärlek börjar spira dem emellan när de utbyter boktips, och det gemensamma intresset för en bok speciellt som slutar med många frågetecken blir det centrala projektet för dem när de försöker komma i kontakt med författaren, en eremit som bor i Nederländerna. Titeln på boken syftar på en replik från Shakespeare-pjäsen om Ceasar: 'The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings.' 

Jag började på den här boken lite tveksamt då den kändes så klyschigt tonårig, framförallt när Hazel och Gus först ser varandra och deras blickar fastnar och Hazel förstår varför det kallas ögonkontakt. Men därpå följer en berättelse som lyckas undvika de flesta tonårsromanskonventioner och där dråpligheten i sjukdom, det osexiga i sjukdom, det sorgliga i att hata när folk tycker synd om en men behöva det för att överleva porträtteras. Det är, som också Augustus mamma säger i boken, ingen flyktig "puppy-love" dem emellan. Men hur kan man komma nära en annan när man vet att man kommer behöva lämna dem? Hur är det rättvist, att kyssa den person du vet kommer behöva stå där sen på din begravning? Hazel och Augustus skiljer sig åt i det att han vill lämna så stora avtryck på jorden som möjligt, och hon vill lämna så små som möjligt. Hon vill skada så lite hon kan. Han vill, i egenskap av människa, bara märkas. Känna att det han gör betyder något, att han betyder något. Genom hela boken ställer de sig existentiella frågor, läser i boken de är besatta av och citerar dikter. Och någonstans där så fångas jag. Av att det är okej att vara besatt av en bok till den graden att du skickar mail efter mail till författaren. Att det är okej att vara lite pretentiös för det betyder åtminstone att du verkligen bryr dig, att du verkligen försöker. Det är en bok som fångar, okej? Okej. Den påminde mycket om en annan bok jag läste förra året; The Perks of Being a Wallflower. Samma känsla av nostalgi, av melankolisk tonårshet, av viljan till kontakt. Av osannolikt djupa tonåringar som samtidigt är osannolikt vanliga och älskvärda, friska som sjuka. Båda handlar om att det viktigaste inte alltid är vad du gör, utan vad du märker på vägen.

Allegiant

Av: Veronica Roth
Sista delen i Divergent-trilogin

Det går inte riktigt att skriva om handlingen i den här boken utan att spoila allt för de som inte läst den. Men - man får veta vad som finns utanför staketet. Man får veta vad hela grejen är med staden som Tris och de övriga lever i. Allt avslöjas och allt vänder och vrider sig tills det bittra slutet, då en (för mig åtminstone) oväntad sak inträffar. Revolution eller inte revolution? Serum eller inte serum? Falanger eller blod? Ingendera? Kort sagt så var det ett spännande slut på en bra trilogi, där det finns konflikter på helt olika skalor - i Tris respektive Tobias familj, dem emellan och i samhället i stort, framförallt mellan toppen och människorna som INTE är med och styr allt. Det var en serie som faktiskt inte bara var underhållning, utan som ställer en hel del frågor angående moral, samhälle och personliga beslut, detta hos ett gäng ungdomar som visserligen är otrovärdigt mogna, kan tyckas.

Det rimligaste/det orimligaste? ~ "When the slave becomes the master" ~ om SCUM

Inleder med några av de hundratals »djupa sanningar« om kvinnor skrivna av Stora Män, dessa mellan 384 f.Kr - 1912 e.Kr.:

En kvinna är som en steril man; honan är i själva verket hona på grund av ett slags oförmåga, d.v.s hon saknar förmågan att koka ihop sperma ur näringens slutprodukt på grund av kylan i sin natur. ”Honan” är i detta avseende en ”stympad hane”.

Aristoteles 384-322 f.Kr.

”Vad gäller den individuella naturen är kvinnan dålig och ofullgången ty den aktiva kraften i den manliga säden strävar efter skapandet av en perfekt likhet i det maskulina könet, medan skapandet av kvinnan kommer ur en defekt i den aktiva kraften eller från någon materiell indisposition. Eller från någon yttre påverkan, som den sydliga vinden, när den är fuktig.”

Thomas av Aquino 1225-1274

”Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenligheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.”

Martin Luther 1482-1546

”Det ena av dem måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna, men i fråga om det andra är det tillfyllest, att det gör ringa motstånd. Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen.  (…) Därför bör man vid kvinnors uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!”

Jean-Jacques Rousseau, 1762

”Naturen skapade kvinnorna till våra slavar. De är vår egendom, vi är inte deras. De tillhör oss, som trädet med sina frukter är trädgårdsmästarens egendom. Vilken enfaldig idé att kräva jämlikhet för kvinnor. Kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.”

Napoleon Bonaparte, 1769-1821

”Kvinnor är inte av naturen intelligenta. Om en kvinna lyckas, mot alla odds, bli intelligent beror det på att det är något fel med hennes könsorgan.”

Friedrich Nietzsche, 1888

”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”

August Strindberg. 1849-1912

Följer med ett annat citat, ur förordet skrivet av Sara Stridsberg till denna version av manifestet:

"Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering. Valerie kan sina Manstänkare, hon kan sin Manshistoria. Valerie skojar med dem alla."

SCUM-manifestet 

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.”

Valerie Solanas beskrivs i förordet som en smart, spirituell, rolig, fri och helt galen kvinna. Det framgår ganska tydligt även när man läser hennes manifest. Vissa hävdar att hennes verk är satiriskt, att det ska läsas metaforiskt. Valerie själv hävdar motsatsen. I hennes värld är SCUM ett sätt att vara på. Som kvinna kan man vara antingen SCUM eller en Daddy's Girl. Antingen är man en kvinna böjd av män, en kvinna som faktiskt är som en man (i hennes egna ord: ”Daddy’s Girls […] som inte känner till något annat sätt att ”leva” och som har reducerat sitt förstånd, sina tankar och sin synförmåga till mäns nivå, som på grund av sin brist på känsla, fantasi och förstånd bara är värda något i ett manligt "samhälle", som kan få en plats i solen - eller snarare, en plats i slemmet - bara som tröstare, ego-peppare, avspännare och avelsdjur”) eller så är man en fri kvinno-kvinna, en arrogant, cool kvinna - man är SCUM. Kvinnokampen rör inte män, den är mellan dessa två kvinno-kategorier. Männen är mindre viktiga, och ska helst utplånas. Hennes manifest behandlar flera punkter där hon anser att männen skadat tillvaron. Bland annat följande:

Krig

Trevligheter, artighet och "värdighet"

Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle

Faderskap och mentalsjukdom (rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)

(Förklaring: Modern älskar sina barn även om hon ibland blir arg; ilska blåser hastigt bort och den utesluter inte kärlek och grundläggande respekt. Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn; han uppskattar dem – om de är ”duktiga”, vilket betyder att de är trevliga, ”respektfulla”, lydiga, tysta, undergivna och inte tenderar att hemfalla åt opassande humördemonstrationer, vilka är väldigt upprörande för Daddy’s lättstörda manliga nervsystem.) 

Funktionalism

Filosofi, religion och moral baserad på sex

Fördomar (ras, etnicitet, religion, etc)

Konkurrens, prestige, status, formell utbildning, okunnighet och sociala och ekonomiska klasser

Förhindrandet av konversation

"Stor konst" och "Kultur"

(Förklaring: Då mannens ”konstnärliga” strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet (djupa grejer). […] ”Stor konst” bevisar att män är överlägsna kvinnor, att män är kvinnor, detta genom att nästan allt det som rubricerats som ”Stor konst” – vilket antifeministerna ständigt påminner oss om – skapades av män. Vi vet att ”Stor konst” är stor eftersom manliga auktoriteter har sagt oss det, och vi kan inte hävda något annat, eftersom endast de med utsökt sensibilitet, vida överlägsen vår egen, kan uppfatta och uppskatta storheten i ”Stor konst”. Och beviset på deras överlägsna sensibilitet är att de uppskattar den sentimentala smörja de uppskattar.)

Sexualitet

Leda

Sekretess, censur, förtryck av kunskap och idéer, avslöjanden

Hat och våld

Sjukdomar och död

Det är många punkter hon tar upp, men ganska lite på varje punkt. Därför är detta ett kort manifest. Valerie sålde det på gatan, för en dollar eller så. Eller en kopp kaffe, eller en cigg. Hon sålde även sig själv på gatan. Hon var full av paradoxer. Varför pratar jag så mycket om författaren? För att man inte kan prata om en persons manifest utan att prata om personen. ”Läs mitt manifest”, sade hon. ”Det berättar vem jag är.” Med hennes paradoxala person kom ett paradoxalt manifest, där hon, efter ovanstående punkter, redogör för hur SCUM ska bekämpa dagens ”samhälle” (hint: med våld). Samtidigt står det:

”En kvinna vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.”

Den här boken är orimlig. Den är vansinnig. Den vänder ut och in på hela världen som om det vore en självklarhet. Den säger inte bara 'fuck you, patriarkatet', den säger 'världen är inte menad att vara såhär, allt du någonsin trott om människor och livet är falskt'. Den försvarar sig inte mot män, den ondgör sig inte mot sexism, den vänder sig inte mot män överhuvudtaget. Den säger något så extremt ovanligt som att män är överflödiga. I vårt samhälle skapat av män är detta närmast otänkbart.

Men är Valerie en viktig person inom feminismen?

”När Mary Harron gjorde research för sin film, ”I shot Andy Warhol”, pratade hon med många av 1960-talets mest inflytelserika feminister. I princip ingen av dessa hade träffat Valerie. Vissa av dem avfärdade henne helt. Andra sa att SCUM var en milstolpe i det feministiska projektet. Flera sade att hon varit viktig eftersom hennes raseri och kompromisslöshet hade gjort att ”normal” ilska över patriarkatet framstod som mer rimlig. Alla var de överens om att Valerie aldrig var del av någon feministisk grupp. Valerie var alltid ensam.”

En sak vet jag i alla fall. Nästa gång jag bevittnar sexism, då kommer jag tänka på henne. Nästa gång jag bevittnar manlig hegemoni, då kommer jag tänka på SCUM. Jag kommer tänka på SCUM, och trycket kommer lätta.