The handmaid’s tale
Av: Margaret Atwood
Offred är huvudpersonen i den här dystopiska boken. Hon lever i ett samhälle som kallas Republiken Gilead, där man har gått tillbaka till ett mer bibliskt förhållningssätt och där alla har sina enskilda platser i hushållet. Det största hindret de har är att, p.g.a. all radioaktivitet i luften och alla miljöförstörelse, så är väldigt många människor infertila. De fruktbara kvinnor som finns får det till enda uppgift att föröka sig (och då får man be till gud att det är ett helt barn, eftersom missbildade barn ofta förekommer). Offred är en sådan kvinna. Hon har valt det över att skickas till något av de hemska lägren som finns. Om man bryter mot regimens regler så hängs man illa kvickt, då man antagligen blivit sedd av ”The Eyes”. Så Offred lever som man ska, med sin röda klänning som visar att hon är en ”handmaid”, och de sysslorna som omger sitt liv. Men hon kommer ihåg hur det var innan och hur förändringen skedde, och vi får följa henne, hennes forne man, mamma och kompis genom dåtiden och nuet.
Undrar om inte det här måste vara en av de mest välskrivna böcker jag läst. Att vara i huvudet på den här kvinnan kändes helt enkelt verkligen som att vara i någons huvud. Väldigt mänskligt, och genuint. Man får veta saker undan för undan, och förstå mer och mer vilket korrupt samhälle hon bor i (sen är det inte ett tvivel från början, då man fått förklarat för sig vilka säkerhetsåtgärder som satts upp i hennes rum för att förhindra självmord).
Den ger en en väldigt förståelig och jobbig bild av människan – hur lätt vi kan tolerera saker när det väl förändrats, hur flexibla vi är att acceptera det icke accepterbara. Men också, att det i alla situationer finns förbindelser. Motståndsrörelser. Det är inte en svartvit bok, nej långt ifrån. Den är inte politisk, eller försöker peka åt oss att ”så här är människor”, eller ”lär dig det här.” Istället tar den oss in i en annans persons tankar på ett väldigt realistiskt och naket sätt.
Den ger en en väldigt förståelig och jobbig bild av människan – hur lätt vi kan tolerera saker när det väl förändrats, hur flexibla vi är att acceptera det icke accepterbara. Men också, att det i alla situationer finns förbindelser. Motståndsrörelser. Det är inte en svartvit bok, nej långt ifrån. Den är inte politisk, eller försöker peka åt oss att ”så här är människor”, eller ”lär dig det här.” Istället tar den oss in i en annans persons tankar på ett väldigt realistiskt och naket sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar