Av: Joel McIver
En bok som täcker Metallicas karriär, från starten till 2009. Den försöker utröna sanningen om Metallica, som skådas i titeln, alltså utelämnar den inte mycket och försöker hålla sig så osminkad och sann som den kan. Boken är inte godkänd av bandet, och även fast författaren är ett fan så kritiserar han dem vid flera tillfällen i boken. Författaren har framförallt intervjuat folk som har jobbat runt/med bandmedlemmarna, eller så har han intervjuat bandmedlemmarna själva. Lite tar han också från andra källor, men då anger han det. Han ställer upp skrivandet så att han går igenom årtalen bandet varit verksamma, och så besvarar han så gott han kan myter om bandet.
Om jag ska summera kortfattat vad som finns i boken då:
Den tar vid redan när de flesta bandmedlemmar är unga, och redovisar sedan starten av musikbanan för Cliff Burton, Dave Mustaine, James Hetfield, Jason Newstead, Kirk Hammett och Lars Ulrich. Bandet började med Lars Ulrich, (som på den tiden var en väldigt energisk och musikbesatt ung man) James Hetfield, (en tystlåten snubbe vars föräldrar trodde på något som kallas ”Christian science”, och vars mamma senare dog av cancer) Ron McGovney (som blev något av en barnvakt för resten av bandet, tröttnade på det och sade upp sig senare) och Dave Mustaine (han kickades ur bandet men startade ett eget: Megadeth).
Deras första publicerade låt Hit the Lights släpptes på en Metal Massacre skiva, ett kompilationsalbum som en av Ulrichs kompisar skulle släppa. De befann sig då i Los Angeles, där det var en rivalitet mellan punkbanden och glam-metal (eller som de kallas av skeptiker: hair metal) banden. Metallica var ett av de första thrash-metal banden (det har sagts att de är det allra första, men band som Venom var före) med sin thrash-metal skiva Kill ’Em All. När de släppte KEA så hade de dock flyttat till San Fransisco där de mottogs bättre. Anledningen till att de flyttade dit var att det var på det villkoret som Trauma-bassisten Cliff Burton skulle joina bandet. Vid det laget hade tidigare bassisten Ron McGovney sagt upp sig, efter att det alltid var han som körde bandet till olika gigs, medan de andra söp sig redlösa och var allmänt dryga mot honom. Sista droppen var när dåvarande gitarristen Mustaine hällde öl på hans bas samtidigt som han sade ”I fucking hate Ron”. Basgitarren funkade inte efteråt.
Cliff Burton kom att vara bassisten i bandet under skivorna Kill ’Em all, Ride The Lightning och Master of Puppets. Han var väldigt inflytelserik och teoretiskt kunnig, och stod bakom låtar som Orion t.ex. Många menar att bandet bara gick utför efter hans död, som inträffade år 1986 när bandet var på en turnébuss i Sverige och kraschade under natten. Alla skadades väldigt lindrigt, utom Burton som i sömnen slungades ut genom ett av fönstren i bussen och senare hittades mosad under fordonet. Vid det laget hade gitarristen Dave Mustaine för länge sedan blivit utbytt med Kirk Hammett, som tidigare spelat i bl.a. Exodus. Bandmedlemmarna var naturligtvis skärrade och ledsna över bassistens död, och det tog ett tag innan de återhämtade sig. Två år senare hade de dock släppt sitt fjärde studioalbum … And Justice For All. De hade då en ny bassist, Jason Newsted, som tidigare spelat i Flotsam and Jetsam. Metallica hade många trogna fans vid det här laget, men de skingrades lite efter bandets självbetitlade album som kom sen, där de blev mycket mer populära och mainstream, något som många fans äcklades av. Metal-genren höll då på att få sig en enorm smäll av grungen som tagit sin entré i USA, framförallt med hjälp av Nirvanas skiva Nevermind, men Metallica lyckades hålla sig vid liv – kanske just tack vare att de tog steget mot det mer mainstream?
Åren 1992-1995 upptog bara ett kapitel i boken. Efter albumet Metallica (även kallad The Black Album) så hade Metallica blivit extremt stora, och fått in sin vana med släppa skiva-turnera-släppa skiva-turnera. Under dessa år släppte de dock ingen skiva, och höll sig till andra projekt istället.
Sedan kommer de tillbaka, numera kortklippta, med skivorna Load och Reload. Många argumenterar att dessa skivor inte alls är metal, utan snarare rock, med lite country- och bluesinfluenser här och var. Dessa skivor är enligt de flesta fansen (inklusive författaren till boken) stora besvikelser där man ser att bandet helt har tappat sin glöd och passion. Jag kan hålla med, till en viss grad.
Under åren runt millennieskiftet höll sig bandet med projekt som coveralbumet Garage, Inc och sina problem med företaget Napster som olagligt lagt upp en icke-än-släppt Metallica låt vid namn I disappear. Jason Newsted sade upp sig från bandet av inte helt klara anledningar, James Hetfield åkte in på rehab p.g.a. alkoholism och hela bandet var i upplösningstillstånd. De återhämtade sig dock med skivan St. Anger, beslutet att anställa en coach att hjälpa dem komma nära varandra, och produktionen av dokumentärfilmen Some Kind of Monster som från början skulle vara en backstage historia för produktionen av St. Anger men snarare kom att handla om bandets interna problem. I filmen kan man också se hur de anställer nya bassisten Robert Trujillo, och erbjuder honom den otroliga summan av 1 miljon dollar som startpeng. St. Anger (där de f.ö. använde producenten Bob Rock som bassist) mottogs inte så jätteväl, men nu kände bandet att de hade återhämtat sig från tidigare skandaler, och kunde jobba tillsammans igen. 2008 släppte de deras senaste skiva (om man bortser från Loutallica-katastrofen) Death Magnetic, där de plockade upp sig för första gången på länge.
Den tar vid redan när de flesta bandmedlemmar är unga, och redovisar sedan starten av musikbanan för Cliff Burton, Dave Mustaine, James Hetfield, Jason Newstead, Kirk Hammett och Lars Ulrich. Bandet började med Lars Ulrich, (som på den tiden var en väldigt energisk och musikbesatt ung man) James Hetfield, (en tystlåten snubbe vars föräldrar trodde på något som kallas ”Christian science”, och vars mamma senare dog av cancer) Ron McGovney (som blev något av en barnvakt för resten av bandet, tröttnade på det och sade upp sig senare) och Dave Mustaine (han kickades ur bandet men startade ett eget: Megadeth).
Deras första publicerade låt Hit the Lights släpptes på en Metal Massacre skiva, ett kompilationsalbum som en av Ulrichs kompisar skulle släppa. De befann sig då i Los Angeles, där det var en rivalitet mellan punkbanden och glam-metal (eller som de kallas av skeptiker: hair metal) banden. Metallica var ett av de första thrash-metal banden (det har sagts att de är det allra första, men band som Venom var före) med sin thrash-metal skiva Kill ’Em All. När de släppte KEA så hade de dock flyttat till San Fransisco där de mottogs bättre. Anledningen till att de flyttade dit var att det var på det villkoret som Trauma-bassisten Cliff Burton skulle joina bandet. Vid det laget hade tidigare bassisten Ron McGovney sagt upp sig, efter att det alltid var han som körde bandet till olika gigs, medan de andra söp sig redlösa och var allmänt dryga mot honom. Sista droppen var när dåvarande gitarristen Mustaine hällde öl på hans bas samtidigt som han sade ”I fucking hate Ron”. Basgitarren funkade inte efteråt.
Cliff Burton kom att vara bassisten i bandet under skivorna Kill ’Em all, Ride The Lightning och Master of Puppets. Han var väldigt inflytelserik och teoretiskt kunnig, och stod bakom låtar som Orion t.ex. Många menar att bandet bara gick utför efter hans död, som inträffade år 1986 när bandet var på en turnébuss i Sverige och kraschade under natten. Alla skadades väldigt lindrigt, utom Burton som i sömnen slungades ut genom ett av fönstren i bussen och senare hittades mosad under fordonet. Vid det laget hade gitarristen Dave Mustaine för länge sedan blivit utbytt med Kirk Hammett, som tidigare spelat i bl.a. Exodus. Bandmedlemmarna var naturligtvis skärrade och ledsna över bassistens död, och det tog ett tag innan de återhämtade sig. Två år senare hade de dock släppt sitt fjärde studioalbum … And Justice For All. De hade då en ny bassist, Jason Newsted, som tidigare spelat i Flotsam and Jetsam. Metallica hade många trogna fans vid det här laget, men de skingrades lite efter bandets självbetitlade album som kom sen, där de blev mycket mer populära och mainstream, något som många fans äcklades av. Metal-genren höll då på att få sig en enorm smäll av grungen som tagit sin entré i USA, framförallt med hjälp av Nirvanas skiva Nevermind, men Metallica lyckades hålla sig vid liv – kanske just tack vare att de tog steget mot det mer mainstream?
Åren 1992-1995 upptog bara ett kapitel i boken. Efter albumet Metallica (även kallad The Black Album) så hade Metallica blivit extremt stora, och fått in sin vana med släppa skiva-turnera-släppa skiva-turnera. Under dessa år släppte de dock ingen skiva, och höll sig till andra projekt istället.
Sedan kommer de tillbaka, numera kortklippta, med skivorna Load och Reload. Många argumenterar att dessa skivor inte alls är metal, utan snarare rock, med lite country- och bluesinfluenser här och var. Dessa skivor är enligt de flesta fansen (inklusive författaren till boken) stora besvikelser där man ser att bandet helt har tappat sin glöd och passion. Jag kan hålla med, till en viss grad.
Under åren runt millennieskiftet höll sig bandet med projekt som coveralbumet Garage, Inc och sina problem med företaget Napster som olagligt lagt upp en icke-än-släppt Metallica låt vid namn I disappear. Jason Newsted sade upp sig från bandet av inte helt klara anledningar, James Hetfield åkte in på rehab p.g.a. alkoholism och hela bandet var i upplösningstillstånd. De återhämtade sig dock med skivan St. Anger, beslutet att anställa en coach att hjälpa dem komma nära varandra, och produktionen av dokumentärfilmen Some Kind of Monster som från början skulle vara en backstage historia för produktionen av St. Anger men snarare kom att handla om bandets interna problem. I filmen kan man också se hur de anställer nya bassisten Robert Trujillo, och erbjuder honom den otroliga summan av 1 miljon dollar som startpeng. St. Anger (där de f.ö. använde producenten Bob Rock som bassist) mottogs inte så jätteväl, men nu kände bandet att de hade återhämtat sig från tidigare skandaler, och kunde jobba tillsammans igen. 2008 släppte de deras senaste skiva (om man bortser från Loutallica-katastrofen) Death Magnetic, där de plockade upp sig för första gången på länge.
När han inte skriver om bandets historia skriver författaren mycket runtomkring, om andra band och musikstilar som regerade på den tiden och i de regionerna. Han analyserar också alla Metallicas skivor, låt för låt. Den sista myten han besvarar i boken är följande:
”Metallica are and always have been the best heavy metal band in the world.”
Om jag ska fuska lite med att bara citera tre av meningarna i hans långa, utförliga svar: ”The greatest heavy metal band in the world? Yes – once upon a time. But no longer.” Han hoppas dock att bandet kan överraska honom med ytterligare ett fantastiskt album. Man kan bara hoppas.
”Metallica are and always have been the best heavy metal band in the world.”
Om jag ska fuska lite med att bara citera tre av meningarna i hans långa, utförliga svar: ”The greatest heavy metal band in the world? Yes – once upon a time. But no longer.” Han hoppas dock att bandet kan överraska honom med ytterligare ett fantastiskt album. Man kan bara hoppas.
Ja, man kan inte annat än att säga att det är en otroligt utförlig bok. Författaren har verkligen gjort sin research. När det kommer till en bok om Metallica kan jag inte be om något mer än vad som fanns i denna – även om jag inte riktigt vet vad jag tyckte om det faktum att han ibland kom med sin egen, personliga åsikt om samtliga album (även fast jag höll med om det mesta, han var lite mer kräsen dock). Vissa kapitel var lite sorgliga, som de när bandet stämmer några bolag som använder namnet Metallica på saker som en parfym, eller en kajalpenna, eller när de tar debatten med Napster så onödigt långt, eller när de bestämmer sig för att turnera med band som Limp Bizkit och Linkin Park, eller när det hålls en MTV-gala för dem. Det känns bara larvigt, helt enkelt, det överensstämmer inte med min bild av dem. De känns i alla fall väldigt mänskliga när man läser den här boken. Kanske lite för mycket så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar