Talismanen och Strindberg

Nu slår jag två flugor i en smäll och skriver om två böcker.

Talismanen
Av: Stephen King och Peter Straub

Denna berättelse utspelar sig i två världar; denna och en annan som kallas ”Territorierna”. Territorierna är som våran värld på många vis – alla saker ligger ungefär likadant placerade, bara att territorierna är mer som världen var för länge sedan; det finns inga byggnader, ingen elektricitet eller massor av avgaser i luften. Där fungerar magi som fysiken i våran. Dock så finns det hemska ställen där likväl, som skogar där träden kan försöka äta dig och ställen som osar av ondska och övernaturliga varelser.
Jack Sawyer är en tolvårig amerikansk pojke vars fader kan resa mellan världarna. Han visade denna konst för sin affärspartner Morgan Sloat, (som också råkar vara far till Jacks bästa kompis Richard) föga anande att denna skulle vilja använda territorierna till sin fördel. Inte långt därpå avlider Jacks pappa, och handlingen börjar när han och hans mor Lily Cavanaugh har farit till ett hotell för att komma bort lite från sina bekymmer. Lily, som är en före-detta b-filmskådis, lider av cancer. Jack farar för att förlora båda sina föräldrar, och när han därför får höra av en gammal mörkhyad man som jobbar på nöjesparken i närheten att han kan rädda henne så tar han genast chansen. Mannen säger att han kommer behöva resa mellan de båda världarna, att han kommer bege sig på ett långt och farligt äventyr för att få tag på Talismanen, ett väldigt viktigt objekt som ”är alla tänkbara världars axel”.

Detta är första gången på ett tag som jag läser en riktig äventyrsroman (antar att den senaste var Lord of the Rings). Denna är kanske lite mer barnslig, inte minst i och med att huvudpersonen är en tolvåring, men den är nog ändå inte riktad till barn. Mycket av innehållet är inte helt barnvänligt nämligen, inte minst när huvudpersonen och hans vän tar kål på massor av övernaturliga varelser med hjälp av k-pistar och handgranater. Jag tycker det var väldigt underhållande och spännande att läsa den här boken, och även fast den var nästan 800 sidor så arbetade man sig genom den snabbt. En känsla som väcktes många gånger när jag läste den var också indignation, för huvudpersonen råkar ut för så många orättvisor och svinerier från människor han stöter på. Man känner denna indignation som en tolvåring skulle gjort, när vuxenvärlden pekar finger åt en.  Men, lite summerat så var det en tämligen välskriven och cool bok, och den är faktiskt inte så särskilt lik någon annan fantasybok jag läst. Dock hade den i mina ögon vunnit på att vara lite mer nyanserad, och inte så svart-vit (d.v.s. de goda vs de onda, och verkligen inget mellanting).

 

Strax därpå läste jag en annan, lite kortare bok, nämligen

Fröken Julie och andra skådespel
Av: August Strindberg

Boken består av Fröken Julie, Mäster Olof, Fadren och Ett Drömspel.
Det är alltså inte noveller jag läst utan pjäser, alltså är de skrivna lite som manus. Jag tycker inte direkt att det försämrar läsningen, utan gör den bara lite annorlunda. Boken inleds med ett förord av Strindberg, ett förord som var ganska intressant och till och med lite förvånande. Såsom detta han skrev: [...] ”Men det skall kanske komma en tid, då vi blivit så utvecklade, så upplysta, att vi med likgiltighet åse det nu råa, cyniska, hjärtlösa skådespel livet erbjuder, då vi igenlagt dessa lägre, opålitliga tankemaskiner, som kallas känslor, vilka bliva överflödiga och skadliga, när våra omdömesorgan vuxit ut. Detta att hjältinnan väcker medlidande beror endast på vår svaghet att icke kunna motstå känslan av fruktan för att samma öde skulle kunna övergå oss.” Strindberg, en författare, menade alltså att känslor härstammar från intellektuell svaghet? I mina öron låter det nästan som att han narrar hela grejen med pjäser och skönlitteratur, då syftet ofta är att väcka känslor, och det som fick författaren att skriva ner det från första början var känslor. Hmm. Vidare så skriver han också om att teater är för de med svaga sinnen, som inte orkar läsa, ungefär. Han skriver också några nedlåtande rader om kvinnor. Intressanta förord, alltså.

Men nu är det ju själva pjäserna jag  ska skriva om. Jag tar handlingarna riktigt kortfattat: Fröken Julie handlar alltså om en greves dotter vid namn Julie som, litet drucken, kommer hem ifrån en kväll av dansande och anförtror sig åt sin betjänt. De sitter uppe och pratar hela natten, även fast deras rang är så olika. Mäster Olof handlar om Olaus Petri, som är av luthersk tro, i en tid där sådana kallas Antikrist och där mässorna måste vara på latin och där den större delen av befolkningen är djupt religiösa. Olof (eller Olaus) försöker alltså ändra på kyrkan och göra den mer vardaglig, men hans strävanden går inte så bra. Fadren handlar om ett gift par och deras dotter. Föräldrarna är djupt osams om hur de ska uppfostra sin dotter, och frugan försöker övertyga byns präst och doktor att hennes make är vansinnig, samtidigt som denne börjar tro att han inte är den sanna fadern till sin dotter. Han blir helt besatt av den tanken. Ett Drömspel är, precis som det låter, som en dröm. Den följer inte logikens regler, det finns ingen tid, och inget rum. Den handlar om guden Indras dotter som reser från himlen ner till jorden, för att ta reda på hur människorna har det. När hon alltså försöker leva ett jordeliv slås hon om och om igen av samma tanke: ”Det är synd om människorna!”.

Den bästa pjäsen tyckte jag nog var Ett Drömspel. Den lyckas förmedla livets ambivalens väl, inte minst i dialogen mellan dekanerna för den teologiska, den filosofiska, den medicinska, och den juridiska fakulteten. Pjäsen överhuvudtaget är intressant ur ett filosofiskt perspektiv, där själva slutsatsen tycks vara att livet är djupt orättvist. Både Fadren och Fröken Julie var till stor del om kampen mellan könen, och även där känns Strindbergs syn mycket pessimistisk. Kärleken mellan ett par försvinner snabbt, och sedan bråkar de i åratal, utan att veta varför. Kvinnan tycker sig veta bäst, och mannen likaså. De kan inte leva friktionsfritt tillsammans, de kan inte hitta en balans, för hela tiden så kommer kampen efter makt i vägen. Mäster Olof tycker jag faktiskt inte var så sjukt intressant, om jag ska vara ärlig. Det kändes bara tröttsamt med alla religiösa, konformistiska människor, och den väckte inte några större känslor hos mig, annat än detta: Vilka flockdjur folk är, och var! Att envisas med att gå på mässa varje söndag, och lyssna på massor av prat du inte förstår! Vilket trams! Sammanfattningsvis så var det i alla fall intressant och underhållande läsning, alltid trevligt att få suga i sig lite gammaldags svenska också. Jag får intrycket av att Strindberg var en ganska färgstark och smart man.