How To Be a Woman

Av: Caitlin Moran

 “It’s a good time to be a woman: we have the vote and the Pill, and we haven’t been burnt as witches since 1727. However, a few nagging questions do remain …”

Brittisk rockjournalist skriver om feminism, kort och gott. Jag var lite skeptisk inför den här boken då jag kände till citat som ”So here is a quick way of working out if you’re a feminist. Put your hands in your pants. a) Do you have a vagina? And b) Do you want to be in charge of it?” Detta gör mig lite skeptisk – kan bara kvinnor vara feminister? Det är väl allmänmänskligt att sträva efter jämställdhet, eller? Innehållsförteckningen gjorde mig inte mer hoppfull med kapitelnamn som ”I start bleeding!”, ”I am fat!” mm. Kapitelnamn som ”Why you should have children” följt av ”Why you shouldn’t have children” lät lite mer intressant.

Själva boken är delvis memoar, delvis åsikter, synvinklar och tips om allt som rör jämställdhet. Moran täcker inte bara in de stora frågorna som löneskillnader, abort osv. utan berör även sådant som kan verka som petitesser – men som också kan påverka mycket. Sådant som att det har blivit standard för många att vaxa sig mellan benen (p.g.a. att porrstjärnorna är groomade på det viset), hur vi ser på de kvinnliga stjärnorna i media (Vavava, har inte Jennifer Aniston några barn? Vilken misär hon måste leva i, hämta syrgastuben!, eller kanske en bild på en osminkad, smal Mischa Barton, tätt följt av spekulationer om sjukdomar, anorexia, mm, endast baserat på en bild). Hon skriver om hur hon inte tror att kvinnor varit förtryckta för att män på något sätt ”ogillar” kvinnor, utan snarare att kvinnorna genom historien har varit förlorarna. Den som av naturen är fysiskt starkare och vars liv inte börjar gunga så fort en graviditet infaller sig är också den som fått övertaget, och setts som ’normal’. Hon resonerar också att detta faktum – att kvinnor varit förtryckta så otroligt länge – är något som lämnar spår, och tar lång tid att återhämta sig från. Det faktum att vi inte sett särdeles många kvinnliga Einsteins eller Newtons på senare tiden, trots att kvinnor i mycket högre grad har tillgång till utbildning och medel idag, är alltså inte något konstigt. Hur som haver så kanske jag inte borde gå in så mycket mer på det hon skriver om, för 1) det skulle bli för långt och 2) jag skriver inte lika bra som henne om det hon tar upp i sin bok.

Det var i alla fall en trevlig upplevelse att läsa boken, med många tillfällen där jag kände ”Ja! Hon sätter ord på precis det jag själv tänkt så många gånger!” Att den dessutom var rolig, välskriven och kändes ärlig gjorde det inte sämre. Den blev dessutom bara bättre, och sista kapitlet tyckte jag var lysande, faktiskt. Så, tummen upp för Caitlin Moran.