Dvärgen

Av: Pär Lagerkvist

I renässansens Italien finns ett furstehov där det tjänstgör en 26 tum lång tjänare. Han är proportionerligt byggd enligt honom själv, han är stark och hans ansikte är gammalt och fårat. Hans röst är vanlig och ej ljus som de andra löjeväckande narrar till dvärgar han träffat. Han ser mycket upp till sin furste som är en stor man, krigisk och stolt. Han förstår sig mindre på furstinnan, som haft flera älskare vid sidan av, och som t.o.m. bett honom att skicka kärleksbrev till diverse män, som don Riccardo, en man som dvärgen knappt tål, men som är mycket ansedd i staden. Kärlek överhuvudtaget förstår sig dvärgen inte på, ej heller lek, eller människans nyfikenhet eller sätt att försöka finna någon mening:

”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort? Det är bara ett talesätt, något man tycker om att säga. Man kan lika väl påstå att det är litet. Att det är obetydligt, fullständigt betydelselöst, ett kryp som man kan krossa med en nagel. Och om man krossar det med nageln, har det ingenting att invända mot detta heller. Det är lika tillfreds med sin undergång som med vad som helst annat. Och varför skulle det inte vara det? Varför skulle det vara så angeläget om att finnas? Varför skulle det eftersträva det och över huvud taget någonting som helst? Varför skulle allting inte i själva verket vara det fullkomligt likgiltigt?”

 Sådana funderingar ägnar sig dvärgen åt, när han analyserar människornas fåfänga beteende. När det blir krig kommer han dock på bättre humör, och gör allt för att få vara med som soldat. På det följer händelser som får hans och hela stadens invånares liv att vändas upp och ner, och på slutet verkar t.o.m. dvärgen ha fått lite ödmjukhet, eller åtminstone en del nya infallsvinklar i sitt funderande.

 Jag kan inte dra mig till minnes att jag fått följa en berättelse ur ett perspektiv som liknar det i denna bok. Dvärgen är en väldigt distinkt karaktär, med ett sinne som skiljer sig mycket från den vanliga personens, och som dessutom har fördelen att vara utböling, på sidan av, den som tyst betraktar utan att själv märkas så mycket. Ändå kan man förstå hans tankegångar, trots att de är nattsvarta och ser människan som en parasit, mer eller mindre. Han är som en person som är mentalt störd nästan, en psykopat som tycker sig stå över allt han ser, men samtidigt är medveten om att det inte är så. När jag läser denna bok blir jag inte förvånad över det faktum att Lagerkvist vunnit ett nobelpris. Jag kunde dock blivit mer känslosamt påverkad, det var inte en bok där jag kände att jag skrattade, grät eller något. Det i sig är inte ett minuspoäng för boken, bara för min upplevelse av den. Det gör ändå att jag ger den ett lägre betyg.