Av: George R.R. Martin
Jag har sett de två första avsnitten av den populära
HBO-teveserien A Game of Thrones.
Efter det tyckte jag det räckte, jag kände mig inte tillräckligt gripen. Det
gjorde jag däremot när jag började läsa den första boken serien var baserad på.
Av någon anledning, även fast jag i början av boken mer eller mindre bara var
vittne till samma händelser som i de två första avsnitten, så tyckte jag det
var mycket mer intressant den här gången. Kanske är det så simpelt att jag bara
föredrar boken som medium, att jag föredrar att få veta personernas tankar, få
lite mer bakgrundshistorier, få mer
helt enkelt. Så är det nog. Det första jag slogs av var hur snabbt man slängs
in i historien. Man får inte mycket serverat direkt i munnen så att säga, utan
man får följa med så gott det går, utan att få allt förklarat för en. Saker
börjar hända ganska snabbt, och man introduceras till många olika karaktärer.
För varje kapitel så är det ur olika karaktärers perspektiv, och vilken
karaktär det är, är angivet i början av kapitlet.
I världen vi befinner oss i finns det en stor mur som
människor sällan korsar. Vad som finns på andra sidan verkar vara omtvistat,
man talar om ’the others’ - man pratar om jättar, men även ett släkte bestående
av små, annorlunda varelser, ’children of the forest’. Å ena sidan har vi denna lite mer
mytiska tillvaro, å andra sidan har vi just kampen om järntronen, vem som ska härska
i The Seven Kingdoms, en plats där man tillber många gudar, där somrar kan vara
decennium och vintrar kan vara i livstider. ”Winter is coming” råkar också vara
”mottot” i Starkfamiljen, som lever i norr. Eddard Stark, lord över Winterfell
och tight med kungen, är en av våra huvudpersoner; han är ganska tillsluten men
ovanligt ärlig och hederlig. Alla i familjen får vi följa: Lady Catelyn,
hustrun, och de fem barnen: Arya, Robb, Sansa, Brandon, Rickon, ja och så
bastarden Jon Snow, mor okänd (för de flesta åtminstone). Vi får också följa
vad som händer i Lannisterfamiljen, som är den rikaste av de stora familjerna
och där en av familjemedlemmarna, Cersei, är drottning. Fokus ligger dock mest
på en av hennes bröder: Tyrion Lannister, som är en dvärg med en skarp tunga.
Vi får givetvis följa flera av de andra familjerna, men det är dessa och
familjen Baratheon (kungafamiljen) som det handlar mest om. Å tredje sidan har
vi familjen som härstammar från härskarna i det urgamla Freehold –
Targareyenfamiljen, som är ”the blood of the dragon” (fast drakarna är enligt de
flesta utdöda sedan lång tid tillbaka). Denna familj brukade alltså vara
kungafamilj, innan de flesta av familjemedlemmarna slaktades. De överlevande är
prins Viserys och prinsessan Daenerys, som har planer på att återta makten. De
beblandar sig med Dothraki-släktet, ett vildefolk som lever en majoritet av
sitt liv under den bara himlen, på hästrygg.
Jag upplevde som sagt att jag fastnade i boken. Den var
spännande, välskriven, och den känns inte svartvit på det sätt som
fantasyböcker ofta gör, där de goda endast är goda, de onda enbart onda, och så
kämpar de mot varandra. Istället får vi följa flerdimensionella karaktärer, och
kan se ur fleras perspektiv, utan att nödvändigtvis bara tycka om den ena
parten. Det känns också stimulerande att få vistas i ett samhälle så annorlunda
från vårt, stundvis känns boken bara historisk, innan man återigen blir påmind
av det övernaturliga. Mina favoritkaraktärer var nog Jon Snow, Arya Stark och
Tyrion Lannister, men alla karaktärer vars perspektiv man fick läsa från var intressanta
att följa. Så – bara sex böcker kvar då, hoho. (Vilket hästjobb det måste varit
att bygga upp den här världen!)
