Vi får följa en bit av introverta, femtonåriga Charlies liv när han börjar high-school
i början av 90-talet, i en period av kassettband med egenmixade spellistor,
’deejays’, marijuana och ett gäng halvpretentiösa tonåringar som diskuterar
böcker och kärlek. Charlie har alltid varit lite udda. Han är känslosam och
kan få hemska raseriutbrott, och han gråter ofta. Hans enda seriösa kompis
Michael har begått självmord, och för att lindra ensamheten kanske, eller bara
kommunicera sina tankar, så börjar Charlie skriva brev där han berättar om vad
som händer i sitt liv. Minst lika mycket pratar han dock om vad som händer i
andras liv, om de runtomkring honom. Han har nämligen lite svårt att ’delta’
ibland. Han föredrar att observera vad andra håller på med. Han tycker om att
fantisera om vad folk tycker och tänker, vart de är på väg. Han tycker om att
iaktta.
En dag på en fotbollsmatch så vänder detta, då han råkar stöta på en kille som går på samma kurs som han, en kille som kallas ”Nothing”, men som egentligen heter Patrick. Eftersom Patrick verkar vara en ganska inbjudande typ så slår sig Charlie ner bredvid honom, och så börjar hans vänskap med Patrick och dennes låtsassyster Sam, och resten av deras umgänge.
En dag på en fotbollsmatch så vänder detta, då han råkar stöta på en kille som går på samma kurs som han, en kille som kallas ”Nothing”, men som egentligen heter Patrick. Eftersom Patrick verkar vara en ganska inbjudande typ så slår sig Charlie ner bredvid honom, och så börjar hans vänskap med Patrick och dennes låtsassyster Sam, och resten av deras umgänge.
Det står på baksidan av boken att Charlie är ”fast mellan
att försöka leva sitt liv och försöka undvika det”, ett predikament som jag
tror många av oss kan relatera till. Men på sätt och vis känner jag att Charlie
är bättre på att ta till vara på livet än de flesta, även när han inte gör så
mycket själv. Han värdesätter saker som de flesta tar för givet, eller inte
tänker på, kanske. Han har inte det här vardagliga perspektivet som de flesta
har när de bara försöker hanka sig fram. Han är som den mänskliga gestaltningen
av citatet ”The beauty is in the eye of the beholder.” När jag läser boken
känner jag en ömhet för huvudpersonen, och för boken själv. Ju längre
handlingen framskrider dock, desto mer får Charlie uppleva konsekvenserna av
att han så sällan tar den plats som han skulle kunna. En sjukt varm, fin, bittersöt och vis bok,
skriven med fingertoppskänsla. Det här är för övrigt en av de få
bokupplevelserna där jag faktiskt sett filmatiseringen först. Jag kan rekommendera den
också, det som (enligt mig) verkligen lyfte den var Emma Watson och Ezra Miller
som Sam respektive Patrick. En av de bästa high-schoolböcker jag läst,
faktiskt, med väldigt många bok- och musiktips i dessutom!