Den här boken (och filmatiserangen av samma) har varit något av ett internetfenomen, kanske främst då författaren själv är ett internetfenomen som ena halvan av Green bröderna och deras youtube-kanaler, varav jag följer denna i vilken de snackar om biologi, kemi, historia mm. Så ... bli internetkändis så lär dina böcker sälja bättre, är väl den krassa slutsatsen. Nu till boken. Cancersjuka 16-åriga Hazel möter cancersjuke 17-årige Augustus på ett (*tonårssuck*) "hjälpmöte" där alla måste lyssna på terapeuten som för tusende gången berättar om sin patetiske, ballöse person men sedan pratar om hur starka alla är och hur de ska kämpa mot cancern tillsammans. Hazel har sett igenom det där, hon förstår att hon bara är en sidoeffekt av evolutionen, som tyvärr inte bryr sig så mycket om enskilda individer. Cancern är ingen fiende hon kämpar emot, cancern är hon själv, det är hon själv som äter upp sig själv inifrån. Hon kan inte andas ordentligt och måste ha en slags syrgastub med sig överallt. Hennes cancer är obotlig, så hon vet att hon kommer dö, men vet inte när. Augustus lider av osteosarkom och har på grund av sin sjukdom behövt amputera ett ben. En kärlek börjar spira dem emellan när de utbyter boktips, och det gemensamma intresset för en bok speciellt som slutar med många frågetecken blir det centrala projektet för dem när de försöker komma i kontakt med författaren, en eremit som bor i Nederländerna. Titeln på boken syftar på en replik från Shakespeare-pjäsen om Ceasar: 'The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings.'
Jag började på den här boken lite tveksamt då den kändes så klyschigt tonårig, framförallt när Hazel och Gus först ser varandra och deras blickar fastnar och Hazel förstår varför det kallas ögonkontakt. Men därpå följer en berättelse som lyckas undvika de flesta tonårsromanskonventioner och där dråpligheten i sjukdom, det osexiga i sjukdom, det sorgliga i att hata när folk tycker synd om en men behöva det för att överleva porträtteras. Det är, som också Augustus mamma säger i boken, ingen flyktig "puppy-love" dem emellan. Men hur kan man komma nära en annan när man vet att man kommer behöva lämna dem? Hur är det rättvist, att kyssa den person du vet kommer behöva stå där sen på din begravning? Hazel och Augustus skiljer sig åt i det att han vill lämna så stora avtryck på jorden som möjligt, och hon vill lämna så små som möjligt. Hon vill skada så lite hon kan. Han vill, i egenskap av människa, bara märkas. Känna att det han gör betyder något, att han betyder något. Genom hela boken ställer de sig existentiella frågor, läser i boken de är besatta av och citerar dikter. Och någonstans där så fångas jag. Av att det är okej att vara besatt av en bok till den graden att du skickar mail efter mail till författaren. Att det är okej att vara lite pretentiös för det betyder åtminstone att du verkligen bryr dig, att du verkligen försöker. Det är en bok som fångar, okej? Okej. Den påminde mycket om en annan bok jag läste förra året; The Perks of Being a Wallflower. Samma känsla av nostalgi, av melankolisk tonårshet, av viljan till kontakt. Av osannolikt djupa tonåringar som samtidigt är osannolikt vanliga och älskvärda, friska som sjuka. Båda handlar om att det viktigaste inte alltid är vad du gör, utan vad du märker på vägen.
