Onåd

Av: J.M. Coetzee

David Lurie är en 52-årig, frånskild universitetslärare och forskare. Han ser sitt sexbehov som ”ganska väl tillgodosett” trots detta, och trots att hans förr så attraktiva kropp börjar tappa sina former, och kvinnors blickar som förr fastnade på honom numera glider förbi – över, genom. En gång i veckan träffar han den prostituerade Soraya och idkar lidelselöst samlag. Han liknar det vid ormars parning – ”[...] långdraget, fördjupat men ganska abstrakt, ganska torrt”. Han brinner inte för sitt jobb, han är inte särskilt intresserad av att lära ut och bryr sig inte om sina elever något vidare. Det finns dock en elev han fattat tycke för – en söt, om än inte överdrivet begåvad, flicka. En dag efter skoldagens slut stöter han på henne på väg hem och bjuder hem henne. Några dagar senare tar han henne, den här flera decennier yngre tjejen. Efteråt, när han behöver försvara sig inför skolledningen som får nys om affären, kallar han sig en ”Eros tjänare”. Han förklarar för sin elev att hon behöver dela med sig av sin skönhet, att den inte kan vara bara hennes. Efteråt, trots att han får sparken, säger han att han inte ångrar det. Han blir hånad och föraktad i staden där han bor (Kapstaden) och flyttar in hos sin dotter Lucy som bor ute på landsbygden. Hon är en självständig, ensamboende kvinna med ett hundpensionat. En dag kommer tre ligister och våldtar henne och dödar hundarna. Därpå följer en otrevlig episod där David försöker (och misslyckas) att prata med Lucy om det här. Han tycker att hon ska dra, medan hon envisas med att bo kvar, trots att hennes anseende minskat, trots att hon inte är ”säker” där.

David Luries perspektiv var ganska tungt att läsa utifrån tyckte jag. Han är en sån person som inte är idealistisk alls. Han har förlikat sig med sina tillkortakommanden, och rationaliserar och normaliserar dem också hejvilt – han strävar inte efter att förbättra sig själv. Han tycks mig som ganska klar med livet. Den enda sak som fortfarande väcker honom ur sin dvala är passionen, den han får av söta flickor, den som han uppfattar sig vara offer för. Det här är intressant för min första tanke är förstås ”gubbslem!”, ”patrask som bara bryr sig om sin egen njutning, som tror att sex är något en kvinna ger till en man, skönhet är något en kvinna ger och mannen tar”, men samtidigt kan jag förstå hans frustration av att vara oeftertrakad och ändå ha begär. Det är som när komiken Louis CK pratar om att ”people fuck up, they fuck across, but they don't fuck down”, det är en sådan banal, ofrånkomlig tråkighet hos människan – att vi är en smula ytliga, och att David Luries ytlighet blir extra patetisk när han själv är oattraktiv. Men någon riktig sympati väcks inte för honom (för min del i alla fall) förrän man får se honom som fader, hur han vilset försöker visa sin kärlek och omtanke för sin dotter som vägrar ta emot det, som vägrar tro att han kan förstå vad hon varit med om. Och sanningen är den att han, även när han gör allt han kan för att möta henne, fortfarande försöker kontrollera henne och inte kan inse att hon är en vuxen människa som bestämmer över sitt egna liv. Det som var intressant med den här boken var att den inte moraliserade alls. Allting bara händer, allting återges på ett sakligt sätt. Den var lika facitlös som livet själv. Det var en sådan bok som sätter sig i huvudet på en utan att man riktigt förstår varför.