Brave New World

Brave New World, en av de klassiska dystopierna. Den utspelar sig i en framtid där allt är perfekt. Ingen har ont, ingen är olycklig, alla har blivit stöpta att trivas med den roll de har i samhället, de har programmerats att tycka om det de kommer jobba med, de vet vad deras lott i livet är eftersom det har blivit utvalt åt dem. Alla konsumerar otroligt mycket. Man kan få parfym ur en kran. Allt är steriliserat, alla är vackra och ingen är gammal eller sjuk. Avundsjuka och olycklig kärlek har avskaffats - alla tillhör alla. Eftersom promiskuitet är det vanliga så anses man avvikande om man är avhållsam med sex. Tvåsamhet anses perverst. Barn kommer inte till av två föräldrar - de skapas i laboratorium. En teknik där man avlar 96-lingar har skapats. 96 identiska tvillingar med andra ord. För vad är väl en individ? Kärlek uppstår väl i grupp? A brave new world.

Lite förenklat kan man väl säga att boken handlar om att en utopi är en dystopi. 

Lite förenklat kan man säga att ett sätt att skapa en diktatur, att få människor att lyda och rätta sig i ledet är inte att som i 1984 ha censur, övervakning och strikta regler utan helt enkelt göra folk nöjda. Nöjda människor kommer inte göra uppror. De kommer finna sig i hur saker förhåller sig.

Läsningen fick mig att tänka på vad lycka egentligen är, och vad som skulle hända om man inte längre har något att kämpa för. För om det är något vi människor lever för, så är det väl ändå inte lycka? Eller? Kan vi inte komma överens om att det vore för jävligt att komma till himlen? Vad finns där? Om det är något människor egentligen älskar så är det berättelser. Och berättelser lever inte utan konflikter. En teveserie, precis som ditt liv, bygger på att det finns oupplösta konflikter som behöver rätas ut. Du behöver utvecklas på något sätt. Jag antar att om det är något man borde sträva efter så är det väl inte lycka, utan snarare ett spektra av känslor, och därmed mening? För om det är något som saknas i samhället i boken, så är det mening.

Dock ljög jag lite i början. Det finns såklart människor i boken som inte är helt tillfreds, annars skulle det inte vara en bok. En person vi får följa är Bernard, som av en simpel anledning inte är hundra procent nöjd med tillvaron, nämligen det att han är en smula vanskapt. Han är inte lika ståtligt lång som de andra i hans kast - alfa människorna, de högsta i samhällshierarkin. Detta att han inte är lika lång som de andra leder till att folk associerar honom med de lägre samhällskasten. Han får inte lika mycket ligg som andra i hans närhet. Detta att han är en outsider gör att han ifrågasätter samhället han lever i. Han åker ner till ett av reservaten, dit civilisationen inte nått. Där träffar han Vilden, som är son till två civiliserade människor. Anledningen till att han växt upp i reservatet är att hans mamma blev utvisad dit, eftersom det är extremt kontroversiellt att få barn på det naturliga viset. Och det är här boken tar sitt avstamp, i min åsikt. Vilden får följa med Bernard tillbaka till civilisationen, den drömlika plats han fått höra om av sin mamma. Väl där så vantrivs han något förskräckligt. Han får aldrig vara ifred. Ingen har hört talas om Shakespeare, eftersom all sådan gammal litteratur avskaffats. Alla hans ideal ställs på spel. När en vacker kvinna klär av sig och vill ha sex med honom trots att de knappt känner varandra så blir han förtvivlad. "Hora!" skriker han. Han kommer fram till att han måste därifrån. Han måste aga sig själv, han måste få tänka, uppnå något högre, vara ifred. 

I ett samtal med mellan Vilden och The Director uppnår boken sitt klimax:

But I don't want comfort. I want God, I want poetry, I want real danger, I want freedom, I want goodness. I want sin.' 

In fact,' said Mustapha Mond, 'you're claiming the right to be unhappy. Not to mention the right to grow old and ugly and impotent; the right to have syphilis and cancer, the right to have too little to eat; the right to be lousy; the right to live in constant apprehension of what may happen tomorrow; the right to catch typhoid; the right to be tortured by unspeakable pains of every kind.' There was a long silence.
I claim them all,' said the Savage at last.

Därmed inte sagt att lycka inte är eftersträvansvärt. För några år sedan så fann jag mig i min olycka, för det kändes som att det i min olycka fanns något att studsa emot. Det fanns ett innehåll, det fanns mening. Om man är på botten kan man bara gå uppåt. Är man på toppen kan man bara ... stanna. Glada var människor som var dumma. Lobotomerat lyckliga. De såg ju inte allt som var dåligt. Nuförtiden är jag snarare av åsikten att glada är människor som väljer att inte fokusera på allt som är dåligt. På sätt och vis kan man väl programmera sig själv att skapa en världsbild som inte är negativ, utan mer funktionell. Och på så vis ta sig vidare. Uppåt. Och en tid där allt är perfekt och alla är lyckliga kommer inte ske. Och därför finns friktion. Och på så vis kan storyn fortsätta, på så vis finns en morgondag.