Att undvika känslan

Jag känner hur mitt liv glider ifrån mig

När jag gömmer mig

Dagarna passerar

Jag har mina mål

Jag gör inget för att nå

Jag begraver mig i distraktioner,

hisnande historier, 

tetris, vad som helst som inte sätter mig på prov

eller får mig att tänka, 

eller får mig att känna mig

hel eller fel,

Det är så mycket lättare att

Scrolla utan att tänka

På morgonen fylld av beslutsamhet

Som rinner ifrån mig i pölar och samlas i 

ögonen,

halsgropen, 

tomheten närmar sig,

snart vill jag sova, 

vid kvällen har jag glömt att jag vid morgonen ville va 

en person

Brave New World

Brave New World, en av de klassiska dystopierna. Den utspelar sig i en framtid där allt är perfekt. Ingen har ont, ingen är olycklig, alla har blivit stöpta att trivas med den roll de har i samhället, de har programmerats att tycka om det de kommer jobba med, de vet vad deras lott i livet är eftersom det har blivit utvalt åt dem. Alla konsumerar otroligt mycket. Man kan få parfym ur en kran. Allt är steriliserat, alla är vackra och ingen är gammal eller sjuk. Avundsjuka och olycklig kärlek har avskaffats - alla tillhör alla. Eftersom promiskuitet är det vanliga så anses man avvikande om man är avhållsam med sex. Tvåsamhet anses perverst. Barn kommer inte till av två föräldrar - de skapas i laboratorium. En teknik där man avlar 96-lingar har skapats. 96 identiska tvillingar med andra ord. För vad är väl en individ? Kärlek uppstår väl i grupp? A brave new world.

Lite förenklat kan man väl säga att boken handlar om att en utopi är en dystopi. 

Lite förenklat kan man säga att ett sätt att skapa en diktatur, att få människor att lyda och rätta sig i ledet är inte att som i 1984 ha censur, övervakning och strikta regler utan helt enkelt göra folk nöjda. Nöjda människor kommer inte göra uppror. De kommer finna sig i hur saker förhåller sig.

Läsningen fick mig att tänka på vad lycka egentligen är, och vad som skulle hända om man inte längre har något att kämpa för. För om det är något vi människor lever för, så är det väl ändå inte lycka? Eller? Kan vi inte komma överens om att det vore för jävligt att komma till himlen? Vad finns där? Om det är något människor egentligen älskar så är det berättelser. Och berättelser lever inte utan konflikter. En teveserie, precis som ditt liv, bygger på att det finns oupplösta konflikter som behöver rätas ut. Du behöver utvecklas på något sätt. Jag antar att om det är något man borde sträva efter så är det väl inte lycka, utan snarare ett spektra av känslor, och därmed mening? För om det är något som saknas i samhället i boken, så är det mening.

Dock ljög jag lite i början. Det finns såklart människor i boken som inte är helt tillfreds, annars skulle det inte vara en bok. En person vi får följa är Bernard, som av en simpel anledning inte är hundra procent nöjd med tillvaron, nämligen det att han är en smula vanskapt. Han är inte lika ståtligt lång som de andra i hans kast - alfa människorna, de högsta i samhällshierarkin. Detta att han inte är lika lång som de andra leder till att folk associerar honom med de lägre samhällskasten. Han får inte lika mycket ligg som andra i hans närhet. Detta att han är en outsider gör att han ifrågasätter samhället han lever i. Han åker ner till ett av reservaten, dit civilisationen inte nått. Där träffar han Vilden, som är son till två civiliserade människor. Anledningen till att han växt upp i reservatet är att hans mamma blev utvisad dit, eftersom det är extremt kontroversiellt att få barn på det naturliga viset. Och det är här boken tar sitt avstamp, i min åsikt. Vilden får följa med Bernard tillbaka till civilisationen, den drömlika plats han fått höra om av sin mamma. Väl där så vantrivs han något förskräckligt. Han får aldrig vara ifred. Ingen har hört talas om Shakespeare, eftersom all sådan gammal litteratur avskaffats. Alla hans ideal ställs på spel. När en vacker kvinna klär av sig och vill ha sex med honom trots att de knappt känner varandra så blir han förtvivlad. "Hora!" skriker han. Han kommer fram till att han måste därifrån. Han måste aga sig själv, han måste få tänka, uppnå något högre, vara ifred. 

I ett samtal med mellan Vilden och The Director uppnår boken sitt klimax:

But I don't want comfort. I want God, I want poetry, I want real danger, I want freedom, I want goodness. I want sin.' 

In fact,' said Mustapha Mond, 'you're claiming the right to be unhappy. Not to mention the right to grow old and ugly and impotent; the right to have syphilis and cancer, the right to have too little to eat; the right to be lousy; the right to live in constant apprehension of what may happen tomorrow; the right to catch typhoid; the right to be tortured by unspeakable pains of every kind.' There was a long silence.
I claim them all,' said the Savage at last.

Därmed inte sagt att lycka inte är eftersträvansvärt. För några år sedan så fann jag mig i min olycka, för det kändes som att det i min olycka fanns något att studsa emot. Det fanns ett innehåll, det fanns mening. Om man är på botten kan man bara gå uppåt. Är man på toppen kan man bara ... stanna. Glada var människor som var dumma. Lobotomerat lyckliga. De såg ju inte allt som var dåligt. Nuförtiden är jag snarare av åsikten att glada är människor som väljer att inte fokusera på allt som är dåligt. På sätt och vis kan man väl programmera sig själv att skapa en världsbild som inte är negativ, utan mer funktionell. Och på så vis ta sig vidare. Uppåt. Och en tid där allt är perfekt och alla är lyckliga kommer inte ske. Och därför finns friktion. Och på så vis kan storyn fortsätta, på så vis finns en morgondag.

Sharp objects

Av: Gillian Flynn

"They always call depression the blues, but I would have been happy to waken to a periwinkle outlook. Depression to me is urine yellow. washed out, exhausted miles of weak piss."

Camille är en nyhetsreporter på en sjabbig tidning som reser tillbaka till sin hemstad (precis som Dark Places utspelar sig den här berättelsen i en landsort i USA, fast den här gången är det i Missouri) för att rapportera om de mord som skett på en flicka, och försvinnandet av en annan. Camille accepterar jobbet utan någon vidare entusiasm, främst för att hon känner att hon behöver bättra sitt anseende inför chefen. Hon bor hos sin kärlekslösa mamma under vistelsen. Mysteriet kring vem som gjort dessa saker och vad som verkligen hänt flickorna nystas upp gradvis, samtidigt som vi får träffa karaktärer som polischefen Richard och Camilles halvsyster Amma som är en typisk mean girl, populärast på skolan och med många märkliga förehavanden.

Jag tycks inte kunna slita mig från någon Gillian Flynn bok. Det är något med hennes deprimerade, deprimerande karaktärer och gotiska värld som jag tycker är oemotståndlig. Hennes ton är direkt och koncis, hon bygger upp en spännande stämning utan att något känns uppenbart eller töntigt. hon skriver med humor och coola liknelser och hennes berättelser innehåller ofta tomma, arga, bittra, rent av osympatiska och aggressiva kvinnliga karaktärer, något jag inte stöter på så ofta. Att läsa de här böckerna har fått mig att fundera på det här med likable/unlikable karaktärer, och hur man kan ha den vanföreställningen att karaktärer i en bok behöver ha positiva egenskaper för att boken ska vara bra, att karaktärerna behöver vara goda eller åtminstone talangfulla. Flynns karaktärer är trasiga, och för mig oändligt spännande.

Dark places

Av: Gillian Flynn

Libby är en djupt deprimerad människa. Hennes mamma och systrar mördades när hon var sju år. Libby vittnade mot sin storebror, sa att han hade gjort det. Några hugg med en yxa, något skott med en hagelbössa, några stryptag, så försvann mamma och två systrar. Efter det har hon levt på sitt arv och diverse donationer från människor som tycker synd om henne. En självhjälpsbok om hur hon levde vidare trots sorgen (hon skrev sitt namn under boken bara för pengarnas skull) och några andra "jobb" centrerade kring massakern har också hållit henne flytande, men bara fram tills nu, då hon medelålders hittar sig ensam, utan pengar och utan några färdigheter eller någon högre utbildning. För att få lite mer pengar går hon med på att förbarma sig över några människor som har som hobby att förkovra sig i olika mord. De är övertygade om att Libbys bror inte är skyldig, och de har många, mer och mindre välunderstödda, teorier om hur det verkligen gick till. Libby ger sig ut med en av dessa personer för att ta reda på sanningen.

Om ni gillade Gone Girl så är risken stor att ni gillar den här. Jag älskade den, kunde inte slita mig. Det är något oemotståndligt i hur oglorifierat allt framställs, hur osympatiska och oinspirerande många av karaktärerna i boken är. Libby är inte särskilt snäll, hon gillar inte andra människor särskilt mycket. Hon gillar inte något särskilt mycket. Ändå är hon intressant att följa. Det var en spännande bok helt enkelt. Det finns säkert massor av saker att kritisera med den, men jag älskade de bilder jag fick av den, en håla någonstans i Kansas, satansdyrkare, människor besatta av den här massakern. Det är en mörk men beroendeframkallande miljö som målas upp, om man gillar bilder av det här slaget. Slutet var dock underväldigande. Ett genomgående tema (förutom människors fascination för det morbida, ett genomgående tema i Gillian Flynns böcker) är det om sanningshalten (eller bristen på, snarare) i barns vittnesbörd, hur vuxna människor kan manipulera barn på olika sätt utan att knappt vara medvetna om det själva. Ett annat genomgående tema är skickligheten i språket och de deprimerande liknelserna:
"At some point, Len was going to make a real pass at her, forcing her to make a real decision, and the game was so pathetic it made her want to weep. The hunter and the hunted, but it was like a bad nature show: He was a three-legged, runt coyote and she was a tired, limping bunny. It was not magnificent."

Magnifikt.

Jag är inte en som leder, men jag är inte heller någon som vill ledas. Jag är inte konformistisk nog att anpassa mig till en grupp, men inte heller bestämd nog att starta en egen. Det gör att jag alltid hamnar i glappet mellan grupper. Jag är inte heller självständig nog att trivas på egen hand. Ibland tänker jag att det är detta som kommer bli min undergång.

Oryx and Crake

Första delen i MaddAddam-trilogin
Av: Margaret Atwood


"Can a single ant be said to be alive, in any meaningful sense of the word, or does it only have relevance in terms of its anthill?"
(an old conundrum of Crake's)

Det här är en dystopisk historia om Snowman (eller Jimmy) som är en av de sista människorna (vad han vet) på jorden. Parallellt med nutiden där han deprimerat går omkring och försöker överleva får vi följa hans förflutna med två vetenskapsmän till föräldrar som försummar honom (då Jimmy är en "ord-människa" och inte en "siffer-människa") och hans geniala kompis Crake med vilken han röker på, kollar på porr och spelar diverse online-spel med. När de sedan ska plugga vidare blir Crake en bioingenjör som försöker utveckla en ny ras lik människan fast utan flera av människans brister, som människans bristfälliga monogami, människans till naturens dåligt anpassade kropp, o.s.v. Jimmy, som den ord-människa han är, är ganska värdelös i det här samhället där de enda användningsområden för humaniora är propaganda och reklam. Jimmy blir följaktligen en som skriver reklamtexter. Han ser föga poäng i sitt liv. "So this was the rest of his life. It felt like a party to which he'd been invited, but at an address he couldn't actually locate." Han blir anställd av Crake att skriva reklamen till hans nya produkt, ett piller som gör en infertil, menad att begränsa överbefolkningen. Ur detta följer apokalypsen.

Det var en intressant bok, men inte lika gripande för mig som de andra Atwood-böcker jag läst. Hur som haver var den filosofisk, om än fatalistisk, deterministisk. Negativt inställd emot mänskligheten. Ingen i boken var särskilt sympatisk. Vi har Crake som typiskt nog kombinerar sitt imponerande intellekt med människohat. Vi har Jimmy som upplever sig som värdelös och som nihilistiskt söker njutning och litet annat. Jag vet inte om jag blev jätteinspirerad av boken, men stimulerad blev jag. Lär läsa de andra i trilogin.

Onåd

Av: J.M. Coetzee

David Lurie är en 52-årig, frånskild universitetslärare och forskare. Han ser sitt sexbehov som ”ganska väl tillgodosett” trots detta, och trots att hans förr så attraktiva kropp börjar tappa sina former, och kvinnors blickar som förr fastnade på honom numera glider förbi – över, genom. En gång i veckan träffar han den prostituerade Soraya och idkar lidelselöst samlag. Han liknar det vid ormars parning – ”[...] långdraget, fördjupat men ganska abstrakt, ganska torrt”. Han brinner inte för sitt jobb, han är inte särskilt intresserad av att lära ut och bryr sig inte om sina elever något vidare. Det finns dock en elev han fattat tycke för – en söt, om än inte överdrivet begåvad, flicka. En dag efter skoldagens slut stöter han på henne på väg hem och bjuder hem henne. Några dagar senare tar han henne, den här flera decennier yngre tjejen. Efteråt, när han behöver försvara sig inför skolledningen som får nys om affären, kallar han sig en ”Eros tjänare”. Han förklarar för sin elev att hon behöver dela med sig av sin skönhet, att den inte kan vara bara hennes. Efteråt, trots att han får sparken, säger han att han inte ångrar det. Han blir hånad och föraktad i staden där han bor (Kapstaden) och flyttar in hos sin dotter Lucy som bor ute på landsbygden. Hon är en självständig, ensamboende kvinna med ett hundpensionat. En dag kommer tre ligister och våldtar henne och dödar hundarna. Därpå följer en otrevlig episod där David försöker (och misslyckas) att prata med Lucy om det här. Han tycker att hon ska dra, medan hon envisas med att bo kvar, trots att hennes anseende minskat, trots att hon inte är ”säker” där.

David Luries perspektiv var ganska tungt att läsa utifrån tyckte jag. Han är en sån person som inte är idealistisk alls. Han har förlikat sig med sina tillkortakommanden, och rationaliserar och normaliserar dem också hejvilt – han strävar inte efter att förbättra sig själv. Han tycks mig som ganska klar med livet. Den enda sak som fortfarande väcker honom ur sin dvala är passionen, den han får av söta flickor, den som han uppfattar sig vara offer för. Det här är intressant för min första tanke är förstås ”gubbslem!”, ”patrask som bara bryr sig om sin egen njutning, som tror att sex är något en kvinna ger till en man, skönhet är något en kvinna ger och mannen tar”, men samtidigt kan jag förstå hans frustration av att vara oeftertrakad och ändå ha begär. Det är som när komiken Louis CK pratar om att ”people fuck up, they fuck across, but they don't fuck down”, det är en sådan banal, ofrånkomlig tråkighet hos människan – att vi är en smula ytliga, och att David Luries ytlighet blir extra patetisk när han själv är oattraktiv. Men någon riktig sympati väcks inte för honom (för min del i alla fall) förrän man får se honom som fader, hur han vilset försöker visa sin kärlek och omtanke för sin dotter som vägrar ta emot det, som vägrar tro att han kan förstå vad hon varit med om. Och sanningen är den att han, även när han gör allt han kan för att möta henne, fortfarande försöker kontrollera henne och inte kan inse att hon är en vuxen människa som bestämmer över sitt egna liv. Det som var intressant med den här boken var att den inte moraliserade alls. Allting bara händer, allting återges på ett sakligt sätt. Den var lika facitlös som livet själv. Det var en sådan bok som sätter sig i huvudet på en utan att man riktigt förstår varför.