Saker jag intalar mig själv

Feminism är inte till för att göra kvinnor hårdare och män mjukare, det är till för att det inte ska finnas någon motsättning,

det finns ingen motsättning mellan att gå upp i sina känslor för ngn annan och att vara en egen person
det finns ingen motsättning mellan kärlek och självständighet (snarare raka motsatsen)
det finns ingen motsättning mellan att vara snäll och att se igenom bullshit/inte ta andras skit
det finns ingen motsättning mellan känslor och förstånd,, de kan (och bör) samexistera!!! (även om det är svårt ibland)
jag vill vara självständig!; men ändå ha ömhet!; och kramar!!!;
man kan vara hård och mjuk samtidigt,
gör slut på det fucking binära tankesättet i hur vi ser på människor och relationer, (där man ska vara den som bryr sig minst), , 
det är så jävla efterblivet

jag ska försöka vara så snäll jag kan (när jag inte är det är det nästan alltid pga osäkerhet, inte för att jag vill ngn illa ...)

Kärlek

Det viktigaste i livet är kärleken.
Den rätta sortens kärlek, det vill säga.
Den måste vara riktad, projekterad, rätt - till rätt gud, till den rätta personen och saken. Den får inte vara för mycket heller. Du bör till exempel inte älska en person mer än denne älskar dig, för då är du efterhängsen eller patetisk. Din kärlek får inte överstiga rimliga gränser, för då verkar du besatt. Din kärlek måste vara rationell också, och inte destruktiv. Kärlek från en förälder till ett barn till exempel, där har du en taktisk, smart, naturlig kärlek. Det är bra att känna kärlek för sig själv också. Inte för mycket dock, då verkar du narcissistisk. Men som sagt, kärleken är ju det viktigaste i livet. Ta till vara på den, mängden är begränsad i den här världen.

Inlägg nr 222

Depressionen välkomnar vem som helst, och den kräver inget av dig, förväntar sig inget av dig. Du behöver inte behöver vara smart, eller ens cynisk, för att vara deprimerad. Du behöver bara inse hur orättvis den här världen är, inse det ända in i din kärna. På ett sätt är det en befrielse, på ett sätt blir ditt liv lättare.

Skillnaden mellan dåtida & nutida jag

Då: Det finns ingen djup, underliggande mening med livet. Vad hemskt!
Nu: Det finns ingen djup, underliggande mening med livet. Det konstaterandet i sig har inte heller någon mening, därför bryr jag mig inte.

En onsdagseftermiddag

Kaos eller kosmos, det är frågan. Allting känns som taget ur sitt sammanhang för mig just nu, och för tillfället skulle mitt livsmål lika väl som att exempelvis bli diplomat kunna vara att duscha, eller ta ut soporna. Allting känns (undrar hur många gånger jag skrivit den här meningen förr) meningslöst. Kom för ett par dagar sedan fram till att sorg är svaghet, narcissism. Sådant bör undvikas. Ändå slog mig sorgen på väg från bussen, då jag gick förbi samma snubbe som de senaste två veckorna. Han jobbar med bygg, och varje dag går jag förbi honom med ryggsäcken på, den duktiga eleven som har gjort sin samhällstjänst för dagen.  Han jobbar på. Hur ska man uppfatta det här, som två människor som jobbar för att bygga/uppnå något bättre, eller två människor som gör samma sak dag ut och dag in? Sorgen lämnade mig bara för ögonblicket när jag stötte på en orm i backen (min kropp ryggar tillbaka, den uppfattar ormen som ett hot fast det var en kopparorm som antagligen blev mer skräckslagen själv) och när jag plockade ett äpple i trädgården (min kropp tycker om föda, ty den vill överleva). Men sorgen, (som på sätt och vis är en lika instinktiv reaktion hos mig som de ormen och äpplet gav upphov till) varför finns den där, när det enda den gör är att försvaga mig? Just nu förstår jag mig på människor som drogar ihjäl sig, alternativt äter så mycket att denne inte kan resa sig ur sin egen säng, alternativt våldtar en get. Det viktigaste jag lärt mig i livet hittills är att jag inte vet någonting.

Låg tolerans för låg tolerans

En händelselös förmiddag ledde mig till att posta ett inlägg på en feministisk tumblr-blogg. Nu när jag läser det i efterhand känns det jag skrev lite dumt, samtidigt som det är just det jag känner för det mesta sådant här - Varför göra allt så komplicerat och politiskt? Båda könen finns på jorden av en anledning och jag tycker vi alla borde bli bättre på att tolerera varandra, vare sig det nu handlar om vilket kön man har eller vad sjutton som helst egentligen.

Dysmorfofobi

Följde en diskussion på en forumsida om ovannämnda syndrom, som går ut på att man är sjukligt besatt av sitt utseende, till den grad att man knappt vågar vara i kontakt med andra människor (om det är gravt). En hel del personer på sidan jag såg tyckte "Men vad fan, vilken bullshit-diagnos, så typiskt att man ska behöva sätta någon sjukdomsstämpel på osäkerheter som typ alla har". En tjej på sidan som påstod sig ha det förlöjligades nästan (mycket p.g.a. att hon var en 16-årig tjej, då tyckte de att "nästan alla i den gruppen är väl osäkra inför sitt utseende"). Jag blev lite nyfiken och tittade på ett avsnitt av Outsiders där de bl.a. intervjuar två personer som lider av detta. Visst, det finns många olika psykiska diagnoser därute, typ som det finns subgenrer inom de flesta basicgenrer av musik,  men det behöver inte betyda att det är något påfund som finns där "bara för att". Efter att ha sett avsnittet känner jag jättemycket med folk som lider av det här. Fy vad sorgligt.

För att vi alla är unika snöflingor ... Eller?

Ibland känns allting bara så rätt. Ibland så försvinner den där känslan av att det finns på tok för mycket folk och ersätts av känslan att det finns ett sådant urval av olika människor, som alla är bra på sitt sätt. Önskar att det faktiskt vore så.

Jag önskar jag levde i en könlös värld

En värld där alla kunde tända på varandra, och inte begränsade sig. En värld där man aldrig kände sig förmer eller mindre värd än den andra bara baserat på dennes eller sitt egna kön. En värld där man aldrig kände sig stereotyp p.g.a. sitt kön, en värld där svaghet och känslosamhet inte associerades med kvinnor och motsatsen från föregående punkter inte förknippades med män, en värld där man inte kunde associera alls över dessa aspekter därför att de helt enkelt inte fanns. En värld där ingen kände sig rädd för att bli kallad hora. En värld där människor inte blev uppdelade i två kategorier. En värld där jag inte skulle ägna det här en tanke, för det inte fanns en tanke att ägna det åt.

Förvirra(n)de funderingar

När jag var liten brukade jag tänka på personligheten som en konstant faktor, Typ "Han är snäll", "Hon är smart", osv. Har allt mer börjat inse att personligheten är för evigt ändrande, den är olika från år till år, från dag till dag - den ändras hela tiden. Man är väl samma person i grund och botten, men när utvecklas man egentligen? När går man från att vara på ett sätt till att vara på ett annat? När tar man klivet från ungdom till vuxen, till exempel?  Är det inte det som är konstant, förändringen? Känner man någonsin någon, på riktigt?
Vilket diffust ord egentligen. Personlighet.

Ibland tappar man livslusten.

Plötsligt händer det bara. Man blir stressad av alla läxor vi får i skolan, man failar i något tv-spel, ingenting funkar som det ska, någon säger något elakt, eller så säger de inget alls, planeterna snurrar i sina banor i vårt solsystem, (tröttnar de aldrig på att bara röra sig i samma banor hela tiden? vill de aldrig bara flyga ut i universum?) men nej, de hålls på plats av dragningskraften, världen är vacker men man vill inte vara kvar här, för det enda som är vackert är ouppnåeligt, och när det kommer inom räckhåll så vågar man inte ta fatt i det, eller så upphör det att vara vackert och svisch, där försvann livslusten som så många gånger förr.
Och där borta i Afrika, ja i AFRIKA, där svälter folk och här sitter jag och är arg över något jag sade till någon som jag nu aldrig kan ta tillbaka, för när ord är ute så är de det. Och när jag mår som allra jävligast så har jag mage att tycka att jag har det sämre än de, för för dem är det den yttre världens fel att de mår dåligt, men jag har bara mig själv att skylla, för det är ju mitt fel att jag är tjurig från första början (jag kommer aldrig bli fri och det är mitt fel mitt fel mitt fel). 
det är då man kommer på att man är bortskämd som fan, där man sitter i sin säng med dunlakan och har tappat livslusten. Där sitter man med sina i-landsproblem och är bortskämd. Sen ordbajsar man på internet även fast man vet att personer aldrig ska säga vad  de egentligen tänker. På sin blogg ska man skriva om mode, kaffe latte och sin vardag, inte den där sörjan i huvudet som man bara vill bli av med. För vem vill ha sörja? Då tror jag de flesta föredrar kaffe latte, faktiskt. Lol.

/Socialt inkompetent for life

En sak jag tänkt på på sistone är hur jobbigt det är när folk man känt sedan länge vägrar acceptera att man förändrats. Eller när man själv, till sin stora motvilja, märker hur de har förändrats. Varför kan man inte bara låta varandra utvecklas? Varför måste man stå kvar med minnena i sinnet, och behandla dessa som om de vore ömtåliga små löv som går sönder så fort inte allt är som förr?

Man kan ju faktiskt fortfarande vara vänner, även om man kanske inte är vänner på samma sätt som innan ... Det är bara så jobbigt när man känner att man inte kan vara sig själv, såsom man är nu, och istället behöver gå tillbaka till hur man brukade vara bara för att passa in på sin gamla väns "mall" på hur man är som person. Det är så himla skönt när man träffar gamla bekantskaper och man känner att alla är på typ samma våglängd, även fast det kanske inte är samma våglängd som man brukade vara på. Om ni förstår vad jag menar.
Det sociala har alltid varit ett stort mysterium för mig, hur man ska vara, hur stor plats man får ta, varför folk är som de är, varför de sociala reglerna är som de är etc etc. Önskar folk bara kunde vara lite mer ... chill, typ. Men häng mig, jag vet att jag kan vara sjukt osmidig ibland och verka hur konstig som helst ibland och-jag-skulle-kunna-säga-att-jag-inte-bryr-mig-och-det-vore-väl-sant-på-sätt-och-vis-men-ändå-inte-helt-för-lite-bryr-man-sig-väl-alltid? *Pust pust, flås flås.* Äsch, nog om detta. Ska spela lite gitarr istället.

Kontraproduktiva funderingar.

Hittade detta i utkastet. Hade glömt det här inlägget som jag skrev i somras men aldrig lade upp. Kan lika gärna posta det nu;

Mina hjärnmonster försöker få tag på mig igen. De griper tag så gott det går med sina lömska, elaka kommentarer; "Ingen gillar dig", "du kommer aldrig någonsin komma någonstans i livet" osv osv. jag är rädd att jag är en väldigt negativ person, även fast jag så desperat undvika det. Vanligtvis brukar Korn vara botemedlet men nu hjälper inte ens det.
Och jag kan inte låta bli att undra vad det är som lugnar människor? Vad är det som rättfärdigar dem själv och deras handlingar, i sina egna ögon? Vad är det som får dem att fortsätta med sina rutiner, vanor och hobbies istället för att konstant stanna upp och fråga sig själva varför? Varför gör jag detta, vad leder det till och vad är meningen? Vad ÄR meningen? Det är såna här tankar som långsamt tuggar i sig min hjärna, sväljer hela mig och spottar ut mig i form av en värdelös liten boll. En boll som sakta tar sig fram genom livet, visst, jag tar mig fram när det är nedförsbackar men så fort jag stöter på det minsta hinder eller marken planar ut så stannar jag.

Det är inte jag som styr mitt liv, det är fysikens lagar och vem som helst kan kasta iväg mig, studsa omkring mig tills jag är helt öm,  tappar all luft och blir som en platt och ledsen pannkaka, liggande på marken.

Det med bollen kanske var en klumpig metafor, men när man känner att allt är meningslöst så tappar man sin viljekraft, och det är även då man förlorar kontrollen över sitt liv (och blir som en boll). Och när man förlorar kontrollen över sitt liv så blir det ännu mer meningslöst, och snart blir det en nedåtgående spiral. Så min poäng antar jag är att ingen vet vad meningen med livet är, men om du låter det gå till ditt huvud så kommer du bli apatisk.

Jag tror de sociala reglerna hämmar människan och dennes förmåga att fantisera.

Ytliga vs ickeytliga relationer

På sistone har jag tänkt lite på det där med ytliga och ickeytliga relationer. Det känns som att i Sverige så är folk kanske inte så överdrivet trevliga mot folk de inte känner. Om man inte känner personen eller inte har något ärende med denne så är det inte självklart att man ens visar att man märkt personen ifråga. Det känns som att det tar ett tag innan man verkligen lär känna folk här. Men när man väl gör det så gör man det. Och det känns som det var ännu mer så förr i tiden.

Medan jag får känslan av att man i vissa andra ställen har mer ytliga relationer, eller vad man ska säga. Folk hälsar på varandra, frågar hur det är och så, även fast de egentligen inte känner varandra och inte bryr sig så  mycket. Man har många bekantskaper men inte så många 'riktiga' vänner, som man verkligen kan lita på. Fast som vanligt så generaliserar jag i mina tankar, men frågan är vad som är bäst, det första där det tar ett tag innan man kommer in på skinnet eller det andra, där man inte gör det alls men har många lösa relationer och ytliga trevligheter? Hur mycket bättre mår man egentligen när alla man stöter på i samhället är trevliga mot en? Hur viktigt är det att verkligen känna någon? Hmm ...

.

Jag är ingen idiot, egentligen.
Jag är inte självupptagen och uppblåst, egentligen.
Bara när jag är med dig.
Bara när jag pratar med just dig.
Åh, ödets nycker. Får mig att vilja slita av skinnet, visa mig blödande för världen och kanske till och med ... bli förstådd?

En liten gest
Var allt som krävdes
Mitt hjärta snörptes
Och jag kvävdes

Har du ens skäl
Att känna för mig,
som jag gör för dig?
Ovissheten tar kål på mig ...

Sjävmord - omoraliskt?

En grej har hänt på bdb, som fick mig att tänka lite.

En person som jag bevakar hade citerat detta:

What about the person that has to find your body, surrounded by blood?
What about the terror and pain that they’ll have to remember for the rest of their lives?
What about them having to feel guilty for being “too late" every day of their lives?
What about them holding your body and screaming in agony as they can’t even get the strength to leave you to get a phone to call for help?
What about the depression that you’ll leave them in?
What about them having to walk away, their clothes soaked in your blood and their tears?
What about them yelling at your paralytic body “Please live! I love you! I need you! Please."?
What about all the tears you’ll cause people that you aren’t even aware of?

What the fuck about them?

Life is so fragile, and we fight for it every day —even against our own hands.
When you kill yourself, you’re also becoming a murderer.
You’re killing pieces of the people who love you.
You’re tearing holes into their hearts that can’t even seal with time.

So what about them?

'

Jag skrev en kommentar med min åsikt, vilket ledde till en liten dialog mellan mig och personen som jag bevakar, en dialog som fick mig att tänka på det här med självmord.

Detta är iaf min åsikt:
Ja, jag tycker det var en fin och bra text och så, men samtidigt skulle jag inte säga att det aldrig är ok att begå självmord. För ingen vet varför vi är här på jorden, man har inte ett ansvar att stanna här , klart det inte är schysst mot de nära och kära men det är ändå DITT liv, det är du som bestämmer över det ...
Jag har hört folk säga att självmord är lika illa som att mörda någon annan, eftersom man orsakar sin egen familj så mycket smärta.
Det tycker jag är ... bullshit. Det är knappast som att ta någon annans liv. Alla individer är självständiga och bestämmer över sig själv, däremot har man ingen rätt över att bestämma över andra och över deras liv/rätt att leva. Visst, relationer är viktiga, men så är också frihet.

Jag menar, tänk om en person är sjukt deprimerad och vill ta självmord och inte har någon familj eller nära vänner? Är det ok då? Har någon med starka relationer till andra större rätt att leva? Det är ju bara fucked up isf ...

Fast sen är det ju omöjligt att moralisera över sånt här. Inte för att jag är pro suicide, jag menar bara att det finns undantag till allt :L

Om det är någon kotte som råkar läsa detta och tycker det är värt att spekulera om - vad tycker du?

Varför snackar alla om killar hela tiden?

- OMG, tittar han på mig? Verkligen? *Fniss* Gud vad pinsamt, titta inte på honom! Gör det inte, han kommer fatta att vi snackar om honom. Låtsas garva åt något istället! Kollar han fortfarande? Herregud herregud. Varför kollar du på din mobil? Jaha, har -Random killnamn- skrivit något?! Oftaaaa, vaad???

Osv osv osv osv osv osv 

Jag fattar inte, hur orkar man? Hur orkar man sitta och snacka om folk på det där sättet bara för att de är av det andra könet? Seriöst, om du gillar honom, gå fram till honom istället för att sitta och våldta mig med sånt där trams. Om du inte vågar, snacka om något annat istället! Du är FEMTON år nu ffs!
Och nej, jag vänder mig inte till en specifik person nu, jag vänder mig till alla femtonåriga tjejer på denna planet för jag är så trött på att behöva uthärda sånt där barnsligt trams.
Jag vet att jag verkar über irriterad nu, och det är jag inte, jag förstår bara inte vad det är som är så himla intressant med Tobias elr Henrik elr vad fan nu namnet är på den och den killen som råkade titta åt ditt håll en sekund.
Geesh.

Finns det någon skönhet, eller är det bara vi människor som fått för oss saker? Finns det ens en sån sak som att vara "djup", eller är det bara vansinne? Består världen endast av grymma sanningar och kall logik? Är cynism den enda vettiga känslan man kan ha? Är jag en idiot som ställer dessa frågor?

Antagligen.