The Little Friend

Av: Donna Tartt

 Handlingen utspelar sig i en stad i Mississippi på sjuttiotalet någon gång, och den rör främst tolvårige Harriet, en bestämd flicka vars bror Robin mördades för ungefär åtta år sedan. De hittade honom hängande från ett träd i trädgården – hängd med hjälp av en slags fiberkabel. Harriet kan inte sluta fundera på vem det var som låg bakom detta, då ”mordet” (om det nu var ett mord) aldrig blev uppdagat. Helt utan stöd från vare sig sin sorgtyngda mor, sin drömska, genomskinliga syster, sin frånvarande pappa, sin resoluta farmor, någon av farmoderns färgglada systrar eller det plikttrogna hembiträdet så bestämmer hon sig för att gräva i vad som faktiskt hände. När hon blivit fast besluten om vem förövaren är så får vi följa hennes kamp, tillsammans med ett år yngre Hely, för att hämnas, samtidigt som vi också får lära känna den misstänkte ifråga; en person vid namn Danny Ratliff. Han lever under betydligt annorlunda förhållanden, i en familj fylld av paranoia, kriminalitet och droger.

Jag tror faktiskt inte att jag läst en bok med en handling som liknar denna tidigare. Jovisst har man läst böcker om mord och hämnd förut, men aldrig en där hämnaren är en tolvårig flicka som ska ge sig efter en vuxen, kriminell man. Ändå kändes det verkligen inte som en fars; utan snarare så kände man igen sig i barnen i bokens iver, naivitet och känsla av instängdhet som de vuxna tvingar på dem genom att vägra ta dem på allvar. Det var mycket spännande att följa dem, och det fick mig med nostalgi att minnas alla upptåg jag själv styrde med när jag var liten, även fast det inte ens nästan var i klass med detta, förstås. Det var också intressant att se de skarpa kontrasterna mellan medel- och underklassen i staden, där Ratliff-familjen utgjorde det senare nämnda. Jag kände att den familjen var snyggt porträtterad, det blev inte ”den stygga, kriminella familjen” utan man fick förståelse snarare över hur de nästan blir infödda i att behöva vara kriminella, att det inte alltid är ett aktivt val man gör. Hopplösheten i att växa upp i fattigdom, med en mamma som säger åt en att man aldrig kommer bli något, och att det är bättre att inte hoppas för mycket för då blir man besviken. Sedan är ju Harriet själv en ganska underbar skapelse, med sin lillgammeldom och sitt mod. En värdig huvudperson säger jag, till en lika värdig, spännande och framförallt otroligt välskriven bok. Dock var det inte så att jag alltid behövde sitta med näsan i den, och det var mest på slutet den var riktigt spännande.

Känner alltid en viss motvilja till att ge en åtta i betyg,
för den här bilden är ju så fasligt ful.