Ang. Det andra könet

Den här gången blir det inte en summering och inte en recension, utan en essä om en av de bästa icke-skönlitterära böcker jag läst - en bok som blivit kallad "den feministiska bibeln", en av de (om inte den?) första boken som verkligen ifrågasätter könsroller och tar upp kvinnodiskrimineringen genom historian. Essän skrev jag i skolan, till svenskämnet, så om min lärare mot all förmodan skulle råka se det här - det är inte plagierat bara för att det är på nätet nu lolol. Försvinner gör fö fotnoterna och källhänvisningarna.

Det andra könet – Kvinnan och patriarkatet

Simone de Beauvoir inleder sin bok om kvinnor med att fråga sig själv om det finns kvinnor, och vad det i så fall är för något. En intressant fråga som kan vara svår att besvara, då kvinnligheten oftast gestaltas som något diffust, odefinierbart och bräckligt. Kvinnligheten kräver ofta mycket energi och stort engagemang för att upprättas och bibehållas, och vad den innebär är ganska godtyckligt. I de tidiga tv-spelen förstår man vilka karaktärer som är kvinnor genom att titta på vilka det är som har smink, smycken, rosetter eller rosa detaljer tillagda på sin kropp, à la Ms. Pacman, som ser ut som Pacman-gubben fast med en rosett och långa ögonfransar. Kan man i de färgade tygerna på en rosett finna en slags evig kvinnlighet, trots att det bara är tyg? Antagligen inte, snarare känner man ett behov av att markera de gubbarna för att kunna skilja dem från protagonisterna i tv-spelen. De kvinnliga attributen som placeras på karaktärerna av honkön är där för att skilja dem från mannen, och medan männen får ha olika attribut på sig baserat på sin personlighet så får de kvinnliga karaktärerna nöja sig med att få kvinno-attribut och definieras som En Kvinna.

Vad menar Beauvoir?

Tv-spel hade inte uppfunnits än när Det andra könet publicerades, men det gestaltar ändå vad författaren redan på 40-talet lade fram – att mannen är normen och kvinnan definieras genom att hon skiljer sig från normen, som något annat, något Beauvoir syftar till som ”den Andra”. Detta är något uråldrigt i människans natur, det behovet vi har av att dela upp i klasser, att rangordna, att ta avstånd från det annorlunda. I den första delen av boken härleder hon hur denna föreställning om den Andra formats genom historien, genom att först presentera biologiska fakta, för att sedan diskutera myter, föreställningar och kvinnans historia. Väldigt sakligt får vi höra om kvinnans kropp. Många har teoretiserat kring att kvinnans underlägsenhet härstammar från hennes fysiologiska nackdelar. Hon är på ett mer påtagligt sätt än mannen ett offer för rasen och dennes fortlevnad, underställd hennes kroppsfunktioner – menstruation, graviditet, klimakterium, ett bräckligare nervsystem och mindre muskelstyrka än mannen. Dessa är fakta, ”We can do it!” posters åsido. Dessa är dock inte summan av kvinnans begränsningar, och vår bild av kvinnan stannar inte där. Ordet ”kvinna” fyller oss med mängder av föreställningar och känslor, många negativa sådana. ”Kom hit, kvinna” hör man genast är ett nedlåtande uttalande. ”Fruntimmer” säger männen och skrockar. ”Ni spelar som tjejer” är inte en komplimang. ”Jag älskar kvinnor” säger vissa män ibland, som om de pratar om en viss godistyp. Många tjejer har nog någon gång hört ”du förstår inte för att du är kvinna”. Beauvoir förklarar: ”Det är en förening av alla varelser av honkön som i mannens ögon strålat samman i kvinnan – hon är trög, otålig, rastlös, listig, dum, okänslig, liderlig, grym, förödmjukad.”

Kvinnans svaghet i förhållande till mannen är inte nog för att förklara hennes underställdhet, menar författaren. Vissa, såsom Engels och Bebel, har lagt fram att kvinnans ringa arbetskapacitet är det som inskränkt henne till passivitet, när hon t ex inte kunnat använda sig av de brons-, koppar-, tenn- och järnverktyg som brukats av männen. Beauvoir håller inte med:

”Arbetsfördelningen mellan könen kunde ha grundats på vänskapliga förbindelser. Om människans förbindelser med sina likar uteslutande vore vänskapliga, skulle man inte kunna redovisa något förslavande. Denna företeelse är en konsekvens av den imperialism som det mänskliga medvetandet utövar, när det söker objektivt genomdriva sin suveränitet. Om inte kategorin det Andra och kravet att dominera det Andra ursprungligen funnits i det mänskliga medvetandet, skulle upptäckten av redskapen inte kunnat medföra kvinnans förtryck”.

Det är alltså mannens, och människans i övrigt, behov att dominera som förslavat kvinnan. Det finns inget som säger att kvinnan inte kan arbeta. En kvinna framstår inte som svag för sig själv, det är först när hon jämförs med mannen hon tycks svag. Hennes kropp är inte vad som fängslat henne i passivitet, det är hennes roll som kvinna som gjort det. Hennes roll som underlägsen, som den Andra, som den förslavade, den passiva, har lett till att kvinnan inte lekt, skapat, utforskat eller överhuvudtaget utvecklat sitt intellekt i samma höga grad som mannen. Hon har uppfostrats till att ha respekt för mannen och dennes lagar, att inrätta sig i detta samhälle som är format av och för männen, där hennes roll är en biroll. Hon har fått förstå att hon inte kan förstå eller ta lika stor del av manssamhället, hon besitter inte den manliga kompetensen och kunskapen nödvändig för det.

För att få så pass mycket makt som hon kunnat har hon fått ta till sig olika knep, och ofta behövt använda sig av mannen som mellanhand mot staten, något Beauvoir behandlar i det långa kapitlet om kvinnans historia. ”Kvinnan har alltid varit, om inte mannens slav, så åtminstone hans vasall”, får vi förstå i boken. Hon har behövt samarbeta med mannen för att få ta del av den övre kastens privilegier, och har i samma andetag på sätt och vis accepterat sin plats som underordnad. Formad och förtryckt av manssamhället har kvinnan därför utvecklat en ganska speciell karaktär, och det är svårt att svara på vad en kvinna egentligen är. Vad är hönan och vad är ägget? Är kvinnan som hon är för att hon blivit inrättad så, eller har hon blivit inrättad så för att hon är så? Dessa frågor utforskas i kapitlet Myter, där vissa fördomar om kvinnor diskuteras. Instängd i sin kvinnoroll har många kvinnor tagit till och utvecklat egenskaper som kan tyckas negativa. En person i bur visar inte sina bästa sidor, även om den buren är en teoretisk sådan, byggd av normer och strukturer.

I den andra delen behandlar författaren kvinnans nutida livssituation, och hur man bör, och har, lagt upp den politiska kvinnokampen. Problemet med denna, menar hon, är att ”[…] kvinnorna säger inte vi, utom vid vissa kongresser som förblir abstrakta manifestationer.” Kvinnan är inte en klass för sig, såsom arbetarklassen, borgare eller en viss etnicitetsgrupp. Hon känner mer solidaritet för sin samhällsklass, sin familj och sin man, än för sitt kön. En vit medelklasskvinna är i första hand vit och medelklass, i andra hand kvinna. En riktig kvinnokamp har inte skett, och kanske aldrig kommer ske, då kvinnan inte är en samhällsklass, inte en grupp för sig – hon är hälften av mänskligheten, starkt integrerad med den andra halvan, separerad från den på biologiska grunder.

För att på riktigt höja kvinnans status skulle man alltså behöva ena alla kvinnor och därmed anta en intersektionell syn. Man skulle allierade behöva stå mot de normer som funnits genom historien, höja sig över immanensen som hämmat kvinnor genom århundradena. Så beskriver inte författaren den feministiska kamp dittills, som alltid skett försiktigt, på politikens, statens och därmed männens, villkor. Beauvoir själv förespråkar vare sig det ena eller det andra. Av dessa skäl är inte Det andra könet särskilt upplyftande – författaren kommer inte med svar, hon kommer inte med upplyftande prognoser. Kommer kvinnan alltid vara ”den Andra”? Kanske. Kommer det någonsin komma en riktig kvinnorevolution? Det är inte så sagt. Hennes förtryck är så ingrott i henne, i alla och i samhället, den är så inneboende i hela vår kultur. Det är kanske inte ens en majoritet som vill att det förtrycket ska försvinna – många män känner obehag vid tanken på att förlora sitt privilegium och många kvinnor finner en viss tjusning och framförallt bekvämlighet i sin underställdhet. Bägge kön värnar till viss grad om den mystik som kvinnan har, den speciella karaktär hennes underkastelse gett henne.

Vad vill Beauvoir?

Den förhoppningen Beauvoir har om ett androgynt samhälle, där den könlösa kunskapen och vetenskapen är just det – könlös, eller könsospecificerad, och mannen och kvinnan har samma prestige, medger hon själv liknar en utopi. Men även om man antar att det inte är det – hur ska man uppnå det? Räcker det med att kvinnan och mannen är ekonomiskt jämställda? Inte enligt Beauvoir:

”Man får visst inte tro att det skulle räcka med en förändring av hennes ekonomiska villkor för att kvinnan skulle förvandlas. Denna faktor är och förblir dock grundläggande för utvecklingen men så länge den inte får de moraliska, sociala och kulturella konsekvenser som den förebådar och kräver, så kan inte den nya kvinnan bli till.”

För att ändra kvinnan och hennes situation måste man ändra inte bara den ekonomiska situationen – hela det sociala sammanhanget måste ändras, med dess seder och normer. Det är intressant, hur hon väljer formuleringen ”att kvinnan skulle förvandlas”, då många feminister och människor i övrigt tycker det är föraktligt att kvinnor ska behöva ändra sig, att kvinnor ska behöva ”bli som män”, att detta betyder att man anser att manlighet är, och alltid kommer vara, bättre än kvinnlighet, och att kvinnor, för att bli likställda med män, måste anpassa sig efter männen, och inte vice versa. Beauvoir motsäger detta. Begrepp som ”det evigt kvinnliga” anser hon vara inskränkande och osanna. Själva grundtanken med boken motsäger det, och fastställs även med det slagfärdiga citat som kanske är mest känt från Det andra könet: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Hon verkar överhuvudtaget inte se det som att man ska förmanliga kvinnan, utan verkar snarare tycka att mannen fått ensamrätt på något som inte är manligt per se, och att kvinnor också borde få tillgång till det. Inte bara få tillgång till det, utan göra sin egen version: ”Hon måste byta skinn och skapa sina egna kläder. Dit kan hon komma bara genom kollektiva framsteg.”

Frågan är hur dessa kollektiva framsteg ser ut? Som jag tidigare nämnt tycker inte författaren det räcker att jämställa kvinnokampen med den socialistiska, hon tycker inte man kan samblanda dessa två tillstånd av underlägsenhet med varandra, det är att reducera kvinnornas förtryck. Detta bl.a. då biologi inte har samma dramatiska roll i uppdelningen i klasser. Den stämpel vissa gett henne som marxistisk feminist är alltså inte helt rättfärdigad. På slutet citerar hon Karl Marx, och hon har vissa kommunistiska ideal, men hennes filosofi är i mångt och mycket centrerad kring den individualistiska friheten och uttrycket.

Även om Beauvoir beskriver äktenskapet som något skapat av männen med kvinnor enbart som medel, och även om hon problematiserar kärnfamiljen, där kvinnan blir styrande i hemmet men isolerad från samhället i övrigt, så förespråkar hon inte något avskaffande av familjens institution.”[…] exemplen Sparta och nazistregimen utgör bevis för att kvinnan inte blir mindre förtryckt av mannen för att hon är direkt knuten till staten.”

Man kan inte se på kvinnan och mannen enbart som ’ekonomiska enheter’, man kan inte se på kvinnans fertilitet som en slags motsvarighet för arbete, man kan inte tvinga henne att skaffa barn, bara sätta henne i situationer som tvingar henne att göra det, genom att förbjuda abort o s v. Man kan inte rationalisera hennes situation, hennes sexualitet eller hennes skillnader från mannen. Detta fastslår Beauvoir. Det viktigaste, enligt henne, verkar vara att det blir rätt från grunden – att pojkar och flickor uppfostras likvärdigt, med samma rätt till ett aktivt, kreativt liv.

Boken avslutas, om inte i positivitet, så åtminstone med lite mjukhet:

”Det faktum att man är människa är mycket viktigare än andra särmärken som skiljer människor åt. Det blott och bart givna kan aldrig ge överlägsenhet, dygd som man fordom kallade det är genom sin definition ”det som beror av oss”. Hos båda könen utspelas samma drama om köttet, anden och ändligheten, för båda könen gäller att tiden tär dem och döden lurar. De har också samma grundläggande behov av varandra. De kan vinna samma ära ur sin frihet. Om de visste att rätt njuta dess frukter skulle de inte falla för frestelsen att gräla om bedrägliga privilegier och då skulle solidaritet kunna uppstå dem emellan.”

Om boken

Folks ovilja mot den feministiska ideologin kan man inte minst notera i emottagandet av den andra delen av boken, som publicerades separat från den första. Simone de Beauvoir blev trakasserad och förlöjligad av många, inklusive vänner till henne, efter publiceringen av boken. Vatikanen gillade den inte, och satte den på sin lista över förbjudna böcker. Camus kritiserade den för att vara förlöjligande mot fransmän, och många författare klagade på att den var fylld av ordbajseri, och att den var pretentiös. En annan vanlig kritik var att Beauvoir själv visar tecken på misogyni – samtidigt som hon skriver om kvinnor så distanserar hon sig från dem, något bl a poeten Stevie Smith hävdade i en recension. Däremot var det många kvinnor som fann tröst och igenkänning i boken, vilket leder författaren till att i sin biografi säga:

“I should have been surprised and even irritated if, when I was thirty, someone had told me that I would be concerning myself with feminine problems, and that my most serious public would be made up of women. I don’t regret that it has been so. Divided, lacerated, in a world made to put them at a disadvantage, for women there are far more victories to be won, more prizes to be gained, more defeats to be suffered than there are for men. I have an interest in them; and I prefer having taken a limited but real hold upon the world through them to drifting in the universal.”

Slutsats

Det är ingen tvekan om att Simone de Beauvoir är en feministisk ikon och att denna bok varit en grundsten för kommande feministiska verk. Man brukar säga att den lade grunden till andra vågens feminism på 60-talet, där man började diskutera fler könsfrågor än bara rösträtt och grundläggande kvinnliga rättigheter. Ändå är det svårt försöka placera in henne i olika feministiska fack, och själv säger hon att hon ”inte ville stänga in sig i feminismen” och att hon inte heller hade någon illusion om att försöka lösa kvinnornas problem. Hon visar ändå tendenser på radikalfeminism i hennes användning av ordet patriarkat och jämförelsen med kvinnan som mannens slav. Liberalfeminist är Beauvoir kanske för negativt inställd för att kunna kallas, men i likhet med liberalfeministerna tror hon att kvinnan främst är underordnad då hon inte fått samma plats i det offentliga rummet som mannen. Man bör nog inte i första hand se Det andra könet som ett politiskt verk, utan kanske i första hand som ett filosofiskt sådant, som ingående diskuterade kvinnans underställdhet, och på ett övertygande sätt argumenterade för en likhetsfeministisk syn, med könet som social konstruktion.