Blonde
Av: Joyce Carol Oates
”Blonde är en fiktiv berättelse. Även om många av de personer som avbildas i romanen hade motsvarigheter i verkliga livet, under den tid då Marilyn Monroe levde, är beskrivningen av dem och de händelser som skildras här helt och hållet produkter av författarens fantasi. Således bör Blonde enbart läsas som en uppdiktad roman, inte som en biografi över Marilyn Monroe.”
Detta är alltså inte en biografi. Men huvudpersonen är Marilyn Monroe likväl, eller som jag kanske borde säga: Oates version/tolkning av henne. Man får följa henne från vaggan till graven i alla dess olika stadium; barn, flicka, kvinna. Och vad kan man säga. Det är fascinerande. Det börjar med att man får följa henne som barn; psykiskt instabil mamma, ingen pappa och inte många som står henne nära. Hennes liv med mamman är alltid på gränsen till vad som är säkert, olyckshändelser med eld och annat är något Norma (som hennes namn var från början) är van vid. Men droppen spiller över vid ett tillfälle när Norma är ca 8 år och hennes drogmissbrukande, alkoholiserade mamma får för sig att de måste bli rena. I sitt förvirrade tillstånd får hon för sig att Norma fortfarande är en baby, hon för henne till badet utan att veta att det är skållhett, men skållhett är just vad det är och när Norma Jeane bränner sig så springer hon till grannen gråtande för att be om hjälp. Då förs mamman till mentalsjukhuset, vilket man kan säga är den första stora händelsen i Normas liv.
Som barn är Norma riktigt osäker. Hennes mamma låter henne inte ta plats på något sätt, låter henne inte prata och vara fri. Detta gör att Norma sällan pratar, och när hon väl gör det så stammar hon. Och detta (får man förstå i resten av boken, det är som det står mellan raderna) är något som alltid kommer att ha gjort sitt avtryck i Norma som person. Hennes behov av att få bekräftelse. Hennes osäkerhet. Hennes försök att frigöra sig från mamman genom att bli sedd, till skillnad från att gömma sig. Ändå blir hon mer som sin mamma senare i boken. Det är som oundvikligt, att ens psyke helt enkelt ger upp när man är så inblandad i Hollywood som både Norma och hennes mamma var.
Aborter, missfall, drog – och alkoholmissbruk, olyckliga förhållanden. Dessa ord summerar rätt bra den delen av boken som beskriver Normas liv som vuxen. Hennes kändisskap är absolut inget som tas för givet, hennes väg upp till toppen är lång och kringlig. Hon förödmjukas gång på gång, kukar (inom studion i Hollywood) sugs och en del filmer som egentligen inte är så bra spelas in – för pengarna behövs, helt enkelt. Äktenskap på äktenskap, med män av olika slag. Norma beskrivs som en väldigt intelligent, men känslig och lättpåverkad kvinna. Dock är det få som faktiskt förstår det, och när man ser henne ur andras – och hennes eget– perspektiv så är det absolut inte den bilden som målas upp. På något sätt är det som att hon är på en annan våglängd än de andra, även fast hon jobbar inom Hollywood så har hon ett djup som ingen annan ens förstår sig på; de skrattar och fnyser åt ”den dumma blondinen som sitter där och läser Tjechov.” (Eller Darwin, eller Dostojevskij eller vad det nu är hon håller på med för tillfället.) Och hon underskattar sig själv också. Eller snarare, så känner hon inte sig själv. Hon delar upp sig i olika roller. Hon skådespelar inte, hon hittar personen hon spelar inom sig själv, eller ser personen i någon annan hon känner och applicerar den personen på sig själv – sen är hon den personen.
”” Det jävliga var att det där inte var inte vår Norma. Den här Rose (som Marilyns roll i filmen hette) är en total främling. Henne hade vi inte sett tidigare. Här trodde folk att ’Marilyn Monroe’ bara spelade sig själv. Varenda film hon gjorde, även om den var totalt olik alla andra, så hittade man på något sätt att avfärda den – ”Den där bruden kan inte agera. Hon spelar bara sig själv.” Men hon var en född skådespelerska. Hon var ett geni, om man nu trodde på genier. För Norma hade ingen aning om vem hon var, och hon måste fylla ut det där tomrummet inom sig. Varenda gång hon gick ut var hon tvungen att uppfinna sin själ. Andra människor, vi är precis lika tomma, men Norma var den som visste om det. Det var Norma Jeane Baker på den tiden då vi kände henne. ” , säger Cass Chaplin (som Norma hade ett förhållande med) efter att han sett Niagara.
Ändå märker man att den här boken inte är en hyllning till Marilyn Monroe, (faktum var att jag antagligen hade tyckt boken var bättre om det var en skönlitterär person som var huvudpersonen) utan det är snarare en djup analys av hur hon kanske var. Allt som händer i boken hände inte i verkligheten, och mycket av det som hände i verkligheten står givetvis inte i boken. Författaren har valt ett urval symboliska händelser som hon tagit med, och sen får man själv analysera och tänka och det finns så många visdomar i den här boken! Så många saker som Norma själv säger som är så tänkvärt, sådana där saker man tänker själv men som man aldrig säger, eller ens formulerar i sitt huvud. Hon säger saker som få andra skulle säga, men som man ändå förstår hur hon tänker. (Ok, känner att jag formulerar mig lite flummigt här men vet inte hur jag annars ska beskriva det.)
Och sådan sorg! På slutet blir det bara mer och mer brutalt, den här boken försöker inte vara vacker – snarare försöker den vara grotesk. Jag skulle säga att man nog kan ha väldigt skilda åsikter om den. Många skulle nog tycka att den är lite för ingående, för deprimerande eller helt enkelt så tycker man inte att det är rätt att skriva en bok på det här viset – som en biografi, men ändå inte.
Och om man gillar Joyce Carol Oates som författare är ju också väldigt olika, då hon har ett väldigt särskilt sätt att skriva på. Själv har jag läst (tror jag) 4 böcker av henne. Jag vet att jag läst en bok av henne jag inte gillade alls, och faktiskt slutade läsa i då den blev för seg, och sen har jag läst minst två böcker av henne som jag verkligen gillar. Hon går in under skinnet på ett sätt som inte många författare gör, och det kan göra en illa till mods. Men denna bok tyckte jag var riktigt bra när man kom in i den, jag hade nästan svårt att slita mig. De 862 sidorna var värda besväret, tycker jag. Rekommenderar denna till sådana som gillar böcker där inte allt står utskrivet. Men inte till folk som vill veta mer om Marilyn Monroe. Om jag skulle säga att jag visste mer om henne efter den här boken så vore det att ljuga.
