"De flesta skalar av delar av sig själva och gör ett aktivt val för att passa in. Vissa är helt enkelt mer gränsvarelser."
Ester Martin Bergsmark

Bokrecension (nr 30)

Flickan som lekte med elden

Av: Stieg Larsson

Del 2 i Millenniumserien

[OBS Spoilervarning då det är del 2 om ngn bryr ev. bryr sig.]
Den här boken inleds med att man får följa Salander i hennes utlandsresa. Hon är nu svinrik efter hennes eskapad på slutet av del 1. Mikael Blomkvist har blivit återanställd på Millennium och har en ny story på gång tillsammans med journalisten Dag Svensson och forskaren Mia Bergman som har grävt upp en stor traffickinghärva mellan Sverige och diverse länder såsom Estland, Vitryssland mfl. Millennium förbereder sig alltså på en upplaga om nästan enbart detta och redaktionens andra bok, som Svensson ska skriva ihop. Men Dag och Mia hittas döda i deras lägenhet innan de hunnit verkställa detta. De tycks ha dödats av en pistol som ligger i trappuppgången. Pistolen har Salanders fingeravtryck och följaktligen blir hon den misstänkte. Pistolen tillhör Bjurman, Salanders förvaltare, som också hittas död i sin lägenhet. Han har alltså dödats samma kväll. Detta scenario är vad boken till största delen cirkulerar kring, samtidigt som de gräver mer och mer i Salanders förflutna. Väldigt spännande bok måste jag säga, och exakt som i förra så tar det väldigt lång tid innan de börjat förstå vem det egentligen är som är gärningsmannen ...

Velade f.ö. väldigt mycket mellan en åtta och en nia i betyg. Vill ju inte vara alltför snäll dock. Men - väldigt spännande och välskriven bok! Förstår inte hur man kan lyckas göra en så intressant och komplicerad plott som ändå är så lätt att följa och också ha så intressanta och vettiga karaktärer. Allting trappades upp helt underbart på slutet, måste jag tillägga.

Bokrecension (nr 29)

Män som Hatar Kvinnor
Av: Stieg Larsson
Del 1 i Millennium serien

Den här bokens handling summeras rätt bra på framsidan. ”Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander löser fallet Harriet” står det, och det är också precis vad boken rör sig om, om man ska vara riktigt kort och koncis. Mikael Blomkvist är alltså huvudkaraktären, och han är en väldigt sympatisk snubbe som jobbar som chefredaktör på tidningen Millennium. Han skulle också kunna kallas ekonomireporter, och är känd för att skriftligt attackera de största hajarna i branschen. De som lever på profit de tjänat på ohederligt vis, det vill säga. Istället för att klappa dem på ryggen som de andra svenska ekonomireportrarna verkar göra, så gräver han fram smutsgöra om dem som han sedan publicerar.
Boken börjar med att han av en slump träffar en gammal bekant som berättar för honom om Hans Wennerström, en av de största hajarna av dem alla, enligt kompisen. Dock gör Blomkvist en tabbe när han gör sin research om denne, och döms för förtal. Du som läsare får inte förstå vad som hänt förrän just i slutet av boken har jag för mig, men man får förstå att det inte är Blomkvists fel. Dock är tabben gjord, och tillsammans med den andra chefredaktören på tidningen kommer de överens om att han får sparken från tidningen, för tillfället i alla fall. Sedan kontaktas Blomkvist av en gammal man vid namn Henrik Vanger, som berättar för honom om ett fall som har förändrat hans liv och som de aldrig fått svar på - nämligen vad som hände med Harriet Vanger, Henriks brorsdotter. Mot alla odds går Mikael med på att göra vad han kan för att lösa gåtan mot en löjligt stor ersättning som Henrik erbjuder. Ett år kommer han spendera på den lilla halvön där en stor del av släkten Vanger bor och han kommer göra allt han kan för att ta reda på vad som hände för decennium sedan, med den då unge Harriet. Han vet att det är någon av det femtiotal personer som befann sig på ön under dagen då Harriet försvann, eftersom bron var avspärrad. Större delen av människorna där var av släkten Vanger …

Den här boken var faktiskt väldigt spännande, enligt mig. Den är skriven på ett vardagligt sätt, inte mycket beskrivningar och yadda yadda, utan den går rakt in på handlingen och karaktärerna som man sympatiserar med. Gåtan verkar helt hopplös, ända tills de nappar på en liten detalj. Just tillräckligt oförutsägbar, utan att det någonsin blir klyschigt eller ointressant. Sedan är ju en karaktär som Lisbeth Salander en suverän krydda bland de andra karaktärerna. Nej, bra underhållning helt enkelt. Det var en värld jag gärna dykte in i, det blev aldrig tråkigt. Skulle nog egentligen ge den 7,5 av 10, men känner mig lite frikostig nu. Rekommenderar den för alla som gillar välskrivna thrillers/deckare.



Jag önskar jag levde i en könlös värld

En värld där alla kunde tända på varandra, och inte begränsade sig. En värld där man aldrig kände sig förmer eller mindre värd än den andra bara baserat på dennes eller sitt egna kön. En värld där man aldrig kände sig stereotyp p.g.a. sitt kön, en värld där svaghet och känslosamhet inte associerades med kvinnor och motsatsen från föregående punkter inte förknippades med män, en värld där man inte kunde associera alls över dessa aspekter därför att de helt enkelt inte fanns. En värld där ingen kände sig rädd för att bli kallad hora. En värld där människor inte blev uppdelade i två kategorier. En värld där jag inte skulle ägna det här en tanke, för det inte fanns en tanke att ägna det åt.

Såg Anna Ternheim denna kväll

Drog till Norrköping och var på Ternheims konsert i Flygeln. Första gången jag varit på konsert ensam, men det var riktigt lyckat faktiskt! Blev lite besviken över att hon inte körde fler av sina gamla låtar, men men. Hon var väldigt bra, och även Dave Ferguson som hon körde ihop med på vissa låtar. Väldigt avskalat och akustiskt men vackert likväl.

Bokrecension (nr 28)

The Picture of Dorian Gray

Av: Oscar Wilde

Den här boken började med en lång introduktion. Tydligen hade den inte mottagits alls väl när den först kom ut, folk hade kallat den omoralisk och plagierad. De menade på att karaktärerna i boken var korrupta, och att de gjorde korrupta saker. Författaren hävdar, i sitt egna förord som kommer därefter, att det inte finns en sådan sak som en omoralisk bok. ”There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all.”, skriver han.  Jag tycker nog ändå att det ligger något i det. Skönlitterära böcker är en form av konst. De är inte till för att säga vad som är rätt, eller vad som är fel. De är till för att berätta en historia, framkalla känslor. Överhuvudtaget ett väldigt intressant förord.

Sedan börjar själva boken, där får man följa Basil Hallward, Lord Henry och Dorian Gray. Basil är en avdankad konstnär, Lord Henry är en person med många teorier om hur livet är (den ena mer cynisk än den andra), och Dorian Gray är en bildskön ung man som boken kretsar mest kring. Huvudstoryn i den här boken är dock inte vad som gör den så superb. Det är svårt att lägga fingret på exakt vad det är jag tycker så mycket om i den här boken, för tycker om den gör jag. Den fascinerar mig, får mig att fundera. En stor pelare för boken tycker jag är just karaktären Lord Henry. Hans teorier har oftast en stor sanning i sig, men också litervis med cynism. Man bör ta dem med en nypa salt.

I alla fall, för att återgå till handlingen. Basil målar av den fagre Dorian. När Henry ser det vackra porträttet så påminner han Dorian om att värdesätta sin skönhet medan han fortfarande besitter den, för så småningom bleknar även den största skönheten. Tids nog, menar Henry, så kommer Dorians synder och leverne befläcka hans hud, rynka hans mun och väga ner på hans ögonlock. Detta faktum tynger ner den tidigare så livliga Dorian, och den kommer att förändra hans liv. För när ens sätt att se på saker ändras, så ändras ens beteende, och då ändras ens liv. Resten av boken kan man gott konstatera att Dorian lever, och han blir bara syndigare och syndigare. Han fascineras av ondskan, på lite samma sätt som Henry. För dem är det bara ännu en form av konst. Bara ännu ett sätt att uppleva saker på ett mer intensivt sätt. Och är det något som är viktigare än moral, så är det skönhet.

Boken fångade in mig direkt, från första sidan. Sådan filosoferande bok! Sådant vackert språk! Vilka intressanta karaktärer! Den tog sig själv på ett stort allvar, men samtidigt inte. Den fick en att fundera mycket på det här med ytlighet, moral, meningen med livet (ja, jag vet att det låter klyschigt men vad fan). Karaktärerna i boken avskyr det vanliga hos människan. Det fega, tillbakadragna, oattraktiva, det ospännande. Det ointellektuella. Det är (för mig) alltid en intressant utgångspunkt. Jag rekommenderar boken varmt.

2011 återvänder aldrig igen

Nyårslöftena är nog att
1. skriva en berättelse och skriva klart den
2. lära mig solot på The Unforgiven (har kunnat låtN ett bra tag nu men inte orkat ta itu med solot, suck på mig)
3. skaffa id-kort
4. bli bättre på att leva osv. Gott nytt år :>