Mer en notis än något annat

Jag har läst en bok, men eftersom det är rankat som ett seriealbum och inte direkt är en roman på något sätt så känns det ovärt att skriva en recension om den. However,

Välkommen till din psykos
Av: Nanna Johansson

var en riktigt festlig bok! Med sin fula satir där hon ifrågasätter normer och människors  beteende så fångade hon mig. Hej svejs.

Var slänger man vad?

Visste ni att glödlampor hör hemma i elavfallet och nagellacken i farligt avfall? Eller att, (och detta förvånade mig lite), vhs-filmerna är okej att slänga i vanliga soppåsen? Kan rekommendera denna sida http://www.sita.se/Hemma/kallsortera/ när man är osäker, har hjälpt en del nu när jag försökt röja lite hemma.

Dvärgen

Av: Pär Lagerkvist

I renässansens Italien finns ett furstehov där det tjänstgör en 26 tum lång tjänare. Han är proportionerligt byggd enligt honom själv, han är stark och hans ansikte är gammalt och fårat. Hans röst är vanlig och ej ljus som de andra löjeväckande narrar till dvärgar han träffat. Han ser mycket upp till sin furste som är en stor man, krigisk och stolt. Han förstår sig mindre på furstinnan, som haft flera älskare vid sidan av, och som t.o.m. bett honom att skicka kärleksbrev till diverse män, som don Riccardo, en man som dvärgen knappt tål, men som är mycket ansedd i staden. Kärlek överhuvudtaget förstår sig dvärgen inte på, ej heller lek, eller människans nyfikenhet eller sätt att försöka finna någon mening:

”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort? Det är bara ett talesätt, något man tycker om att säga. Man kan lika väl påstå att det är litet. Att det är obetydligt, fullständigt betydelselöst, ett kryp som man kan krossa med en nagel. Och om man krossar det med nageln, har det ingenting att invända mot detta heller. Det är lika tillfreds med sin undergång som med vad som helst annat. Och varför skulle det inte vara det? Varför skulle det vara så angeläget om att finnas? Varför skulle det eftersträva det och över huvud taget någonting som helst? Varför skulle allting inte i själva verket vara det fullkomligt likgiltigt?”

 Sådana funderingar ägnar sig dvärgen åt, när han analyserar människornas fåfänga beteende. När det blir krig kommer han dock på bättre humör, och gör allt för att få vara med som soldat. På det följer händelser som får hans och hela stadens invånares liv att vändas upp och ner, och på slutet verkar t.o.m. dvärgen ha fått lite ödmjukhet, eller åtminstone en del nya infallsvinklar i sitt funderande.

 Jag kan inte dra mig till minnes att jag fått följa en berättelse ur ett perspektiv som liknar det i denna bok. Dvärgen är en väldigt distinkt karaktär, med ett sinne som skiljer sig mycket från den vanliga personens, och som dessutom har fördelen att vara utböling, på sidan av, den som tyst betraktar utan att själv märkas så mycket. Ändå kan man förstå hans tankegångar, trots att de är nattsvarta och ser människan som en parasit, mer eller mindre. Han är som en person som är mentalt störd nästan, en psykopat som tycker sig stå över allt han ser, men samtidigt är medveten om att det inte är så. När jag läser denna bok blir jag inte förvånad över det faktum att Lagerkvist vunnit ett nobelpris. Jag kunde dock blivit mer känslosamt påverkad, det var inte en bok där jag kände att jag skrattade, grät eller något. Det i sig är inte ett minuspoäng för boken, bara för min upplevelse av den. Det gör ändå att jag ger den ett lägre betyg.

The Robber Bride

Av: Margaret Atwood

Tony, Charis och Roz är tre mycket olika personer som alla har två saker gemensamt: en trasslig uppväxt med olyckliga familjer, och sedan när de blivit äldre, en fjärde, bestialisk kvinna vid namn Zenia, som har utnyttjat dem alla tre genom att vända sig till deras empatiska, hjälpsamma sidor för att sedan ha vänt dem ryggen och förfört deras män. Vi får läsa ur alla kvinnors perspektiv i ordningen som jag nämnde dem ovan. Tony är en historiker med inriktning krig. Hon tycker om att sakligt kunna rannsaka slag och krig (de två är helt olika saker), granska truppernas taktiker, åka till platserna där de ägde rum och analysera platserna – hur påverkade terrängen, varför vann de som gjorde det? Hon har en annan, lite ovanlig hobby: att läsa saker baklänges. Ibland tänker hon till och med baklänges. Segnälkab dem hco llit noh reknät dnalbi. Charis är också lite speciell, i det att hon spenderar den mesta av tiden i sitt huvud. Ibland är det jobbigt att titta, tycker hon, det kräver mycket fokus. Hon hävdar sig kunna se auror, hon tror på återfödelse, hon tror inte på någon religion men hon tror på meditation och att det finns olika energier som påverkar oss. Hon sade upp sig från sitt jobb och blev en anställd i en butik där hon jobbar för en kvinna som kan tyda tarotkort. Roz oroar sig för Charis och hävdar att hon är det perfekta snatterioffret, där hon går fram på gatan och ser frånvarande ut. Roz själv är mycket närvarande, och är lite mer ’streetsmart’ än de andra två, med sina klipska kommentarer och sitt öga för bra affärer. Hon går i sin pappas fotspår och är chef på ett företag. Hon har dock flera laster; mat, cigaretter och kläder, eller vilka produkter som helst som kan få henne att se lite mindre anskrämlig ut. Hennes man har varit otrogen upprepade gånger. Boken börjar i alla fall med att de äter tillsammans på en restaurang, och plötsligt märker att Zenia, Zenia som har omkullkastat deras liv och tagit av deras pengar och män, Zenia vars begravning de har varit på, har kommit tillbaka från de döda och sitter, till synes helt frisk och lika vacker som alltid, vid ett annat bord. Därefter får vi följa deras historier och deras uppgörelser med denna människa.

Alla karaktärer i denna bok fann jag intressanta, och jag tyckte nästan att att följa de tre huvudpersonernas livshistoria var mer intressant än Zenias inverkan i deras liv, som ändå var huvudhandlingen. Att läsa saker ur Tonys perspektiv var helt annorlunda än att läsa dem ur Roz, och Zenia, vars perspektiv vi aldrig får se saker ur, verkar på något sätt oövervinnelig i det att hon är en stor gåta – vem är hon egentligen? Vad är det hon vill? Vi får förstå på vilket sätt personernas uppväxt format dem, och vi får se hur svaga och starka de är samtidigt. Jag tyckte, vilket kanske märkts vid det här laget, att den här boken var mycket bra. Men, något saknas ändå för att jag ska ge den ett toppbetyg och jag tyckte inte den var lika bra som den andra Atwoodboken jag läst: The Handmaid’s Tale.

Wuthering Heights

Av: Emily Brontë

Någon stans i 1800-talets Yorkshire finns ett hus som kallas Wuthering Heights. Mr Lockwood, nyligen inflyttad i ett annat ställe som kallas Thrushcross Grange, märker under sitt besök att de inneboende varken verkar särskilt vänliga eller glada. Anledningen till att han är där överhuvudtaget är att hans godsägare, Heathcliff, bor där, och Lockwood tänkte att ett besök skulle passa. Heathcliff visar sig vara en ovanligt ogästvänlig man, och när Lockwood följande dag kommer till Grange och frågar sin husa Mrs Drew om hans grannar så visar det sig att hon har mycket att förtälja. Han får höra hela historien om Mr Heathcliff, hans kärlek till Catherine Earnshaw, deras historia och deras släkters historier – historier fyllda av sorg, kärlek, sjukdom och död.

Den här boken är intressant på flera sätt: Mr Lockwood, huvudpersonen, får vi inte veta mycket mer om förutom efternamnet. Större delen av handlingen ligger i det förflutna, och vi får höra den genom en husas perspektiv. Denna husa får alltså utgöra berättaren i majoriteten av boken, och hon råkar också vara den mest förnuftiga personen för det mesta. De personer som berättelsen främst kretsar kring är väldigt själviska, oresonliga och osympatiska. Ändå brydde jag mig om dem.  Kärlekshistorien vi får följa blossade aldrig riktigt ut – den gick över innan den började, och den ena parten är redan död när berättelsen tar vid. Hela berättelsen är ganska oförutsägbar, och det jag trodde den skulle sluta med skedde aldrig. Det jag fascinerades mest av var väl just det att personerna är så pass osympatiska, och att jag ändå tyckte om att följa dem och brydde mig om dem.
För mig var det här en bok om hur korruption och själviskhet föder ännu mer av det samma, om hur olycka kan gå i arv och om hur beroende av ens familj en individ är. Det är en historia om den värsta sortens kärlek – den som förstör, snarare än bygger upp. Personerna i berättelsen känns stundvis som fördömda att leva i misär. Jag tyckte den var mycket bra, jag tänkte ofta på den när jag inte läste den och jag var fast när jag höll på. Om man ska jämföra med Jane Eyre (skriven av en av de andra Brontë systrarna, Charlotte Brontë) så var den mycket annorlunda, det var en bok jag greps mer av faktiskt, även fast denna också var ganska fantastisk.

How To Be a Woman

Av: Caitlin Moran

 “It’s a good time to be a woman: we have the vote and the Pill, and we haven’t been burnt as witches since 1727. However, a few nagging questions do remain …”

Brittisk rockjournalist skriver om feminism, kort och gott. Jag var lite skeptisk inför den här boken då jag kände till citat som ”So here is a quick way of working out if you’re a feminist. Put your hands in your pants. a) Do you have a vagina? And b) Do you want to be in charge of it?” Detta gör mig lite skeptisk – kan bara kvinnor vara feminister? Det är väl allmänmänskligt att sträva efter jämställdhet, eller? Innehållsförteckningen gjorde mig inte mer hoppfull med kapitelnamn som ”I start bleeding!”, ”I am fat!” mm. Kapitelnamn som ”Why you should have children” följt av ”Why you shouldn’t have children” lät lite mer intressant.

Själva boken är delvis memoar, delvis åsikter, synvinklar och tips om allt som rör jämställdhet. Moran täcker inte bara in de stora frågorna som löneskillnader, abort osv. utan berör även sådant som kan verka som petitesser – men som också kan påverka mycket. Sådant som att det har blivit standard för många att vaxa sig mellan benen (p.g.a. att porrstjärnorna är groomade på det viset), hur vi ser på de kvinnliga stjärnorna i media (Vavava, har inte Jennifer Aniston några barn? Vilken misär hon måste leva i, hämta syrgastuben!, eller kanske en bild på en osminkad, smal Mischa Barton, tätt följt av spekulationer om sjukdomar, anorexia, mm, endast baserat på en bild). Hon skriver om hur hon inte tror att kvinnor varit förtryckta för att män på något sätt ”ogillar” kvinnor, utan snarare att kvinnorna genom historien har varit förlorarna. Den som av naturen är fysiskt starkare och vars liv inte börjar gunga så fort en graviditet infaller sig är också den som fått övertaget, och setts som ’normal’. Hon resonerar också att detta faktum – att kvinnor varit förtryckta så otroligt länge – är något som lämnar spår, och tar lång tid att återhämta sig från. Det faktum att vi inte sett särdeles många kvinnliga Einsteins eller Newtons på senare tiden, trots att kvinnor i mycket högre grad har tillgång till utbildning och medel idag, är alltså inte något konstigt. Hur som haver så kanske jag inte borde gå in så mycket mer på det hon skriver om, för 1) det skulle bli för långt och 2) jag skriver inte lika bra som henne om det hon tar upp i sin bok.

Det var i alla fall en trevlig upplevelse att läsa boken, med många tillfällen där jag kände ”Ja! Hon sätter ord på precis det jag själv tänkt så många gånger!” Att den dessutom var rolig, välskriven och kändes ärlig gjorde det inte sämre. Den blev dessutom bara bättre, och sista kapitlet tyckte jag var lysande, faktiskt. Så, tummen upp för Caitlin Moran.

Persuasion

Av: Jane Austen

Anne Elliots främsta kvalitet (vad jag utrönte åtminstone) är att hon är moralisk och osjälvisk. Hennes fåfänga pappa och systrar – mindre så. När de börjar få pengaproblem så får ändå hennes far inse att de måste göra sig av med huset, och de beger sig då till Bath för att bosätta sig i ett mindre sådant. När Anne sedan åker till Kellynch på ett besök så träffar hon där Captain Frederick Wentworth, en man som hon haft en relation med tidigare; de skulle ha gift sig om det inte vore för att hon blev avrådd av en vän. Nu har det gått många år, och han verkar ha två unga kvinnor efter sig. Samtidigt stöter hon på sin kusin Mr Elliot, som verkar ha varma känslor för henne. Anne tycker ändå att något verkar lite off med honom, och sedan får man följa vad som händer när en av de kvinnorna som tycks vara intresserade av Wentworth nästan dör, och vilka konsekvenser det får.

Denna bok var ganska lik de andra böcker jag läst av Jane Austen, (Pride and Prejudice och Sense and Sensibility) fast lite svalare och mer nedtonad. Jag känner tyvärr inte att jag bryr mig riktigt lika mycket om Anne Elliot som jag gjort om de andra Jane-huvudkaraktärerna, och jag saknar den rappa dialogen och spunken som man fann i de andra böckerna. Läsvärd, stundvis fin; visst, men inte lika bra och gripande som de andra två böckerna jag nämnde.