A Storm of Swords

Av: George R.R. Martin
Tredje delen i A Song of Ice and Fire (drf SPOILER!!!varning förstås)

 

I förra boken var fokus mest på The Seven Kingdoms, och kampen mellan alla kungar som vill ha makten. I den här får vi också följa vildarna bortom väggen, och träffa fler av de andra, de mystiska odöda varelserna. Vi får se andra sidor av bl.a. Jaime Lannister, som inte är lika osympatisk som man innan kanske trott. Den som alla tror är ond är den som vi som läsare vet är en sympatisk snubbe – nämligen Tyrion, som blir anklagad till allt möjligt och dömd till döden av sin egna familj. Alla i Kings Landing är vittnen till detta brott som de är övertygade om att han begått, kort sagt så vänder sig nästan alla mot honom. Samtidigt försöker Danaerys köpa fri slavarna hon träffar i städerna hon passerar, och försöker åtgärda på de orättvisor hon ser, fortfarande med hopp om att ta över i Seven Kingdoms med hjälp av sina tre drakar. På hennes färd får vi träffa en slavarmé av s.k. Unsullied, kastrerade män som inte känner smärta och som blivit uppväxta till att bli skoningslösa mördare som ofrågande följer order. Vi får följa Stark familjen som tidigare, där tragedi på tragedi följer. Arya träffar nya följeslagare hela tiden, men lyckas aldrig komma fram till sin destination. Mot slutet av boken blir hon kidnappad av Sandor Clegane, som förstås vill lämna in henne mot pengar. Detta går i baklås i samband med ”The Red Wedding”, där Catelyns bror skulle giftas bort till en av Freydöttrarna. I slutet av boken lyckas Arya frigöra sig med hjälp av det gamla myntet hon fått av Jaqen, och de magiska orden han lärde henne: Valar Morghulis (alla dör i slutändan). Hon ger alltså myntet till en kapten på ett fartyg, och beger sig mot Braavos. Jon Snow har kämpat på bortom väggen, efter att ha fått order av Quorin Halfhand att smälta in bland vildarna så är han med dem ett tag; försöker få reda på deras hemligheter och mål. Väl där så blir han lite väl insnöad (hoho) hos dem, och blir mer eller mindre förälskad i vildekvinnan Ygritte. Han får veta att ledaren Mance Rayder har Vinterns Horn, hornet som hävdats kan få väggen att falla. Därpå följer en strid mellan bröderna på väggen och vildarna ackompanjerade av jättar på mammutar. Sedan kommer Stannis Baratheon dit, och klargör att allas största fiende är de andra, och att de borde alliera sig med vildarna mot dem. Med honom har han fortfarande Melisande ("den röda kvinnan"), som kan se framtiden i sina mystiska lågor. I den här boken får vi också följa nya karaktärer, som Ser Davos, ”lökriddaren”, som lyckas överleva efter sitt skeppsbrott och sedan (till sin stora överraskning) får ersätta den förre och tjänstgöra som Stannis rådgivare, p.g.a. sin svidande ärlighet. Vi får också följa den massiva Brienne som är, trots sitt kön, en av Renly Baratheons väktare. Hon beskylls sedan för hans död (en osanning) och måste fly med Catelyn, som sedan ger henne i uppdrag att föra Jaime (som Catelyn hållit som fånge) tillbaka till Kings Landing i utbyte mot hennes döttrar Sansa och Arya. Sansa blir i denna bok bortgift med Tyrion, men flyr i samband med Joffreys giftermål, med Petyr Baelish aka ”lillfingret”, till Catelyns syster Lysa som Petyr ska gifta sig med.

Detta och mycket annat händer i denna spännande bok. De är härligt oförutsägbara, böckerna i den här serien. Det finns ingen tydlig huvudperson utan vi träffar nya karaktärer hela tiden, och man vet aldrig vem som kommer att dö innan boken är slut. Twist på twist följer, och ingen av karaktärerna är heltigenom god eller ond, utan man kan sympatisera med, eller åtminstone respektera, de allra flesta. Den här boken var precis lika välskriven som de tidigare två. Jag kan inte göra annat än rekommendera den här serien. Om ni tycker den låter komplicerad eller tråkig, så kan jag passa på att påminna att det förekommer en hel del incest och dvärgsex också. Har t.ex. hört folk referera till Tyrion som ”the (P)imp”. Väldigt hippt.

Bråvallafestivalen

Jag och mamma drog till Bråvalla i Norrköping, som så många andra (hela 51 590 personer och därmed Sveriges mest besökta festival, enligt Wikipedia). Vi var där i torsdags och lyssnade på band som Airbourne (inte särskilt originella enligt mig), Ghost (de överträffade mina förväntningar, diggade deras utstyrslar och sätt också, sångaren som hälsade publiken med ”God afton, Östergötland” och deras allmänt lugna, ometalaktiga sätt på scenen), Paramore (tyckte de var riktigt nice faktiskt, även om det känns som lite guilty pleasure när jag lyssnar på dem, kanske dumt av mig), In Flames (gäsp), såg lite av Gogol Bordello, Icona Pop och Macklemore & Ryan Lewis också, och givetvis Rammstein som spelade på kvällen. Det var något som var lite off med den konserten. Kan hända att det var för att vi tidigare sett dem i Globen, där det var bättre ljudkvalitet, akustik, man såg mer och det var en längre, mer påkostad konsert. Givetvis förväntade jag mig mindre av den här konserten, men jag hade ändå sett fram emot den härliga festivalkänslan som vi inte upplevde i Globen, när vi satt säkert på en läktare. Jag såg fram emot att stå i leran med resten av publiken och känna hur fötterna lyfter från marken, hur man glömmer bort sig själv och nästan börjar hallucinera, hur man känner basen i kroppen, hur marken rör sig ever so slightly med musiken. Men det rus som jag brukar erfara på konserter med band jag älskar infann sig inte riktigt den här gången, och efteråt kände jag mig en aning besviken, faktiskt. Det blev inte bättre av att de använde sig av en av gimmicksen som de redan använt sig av i Globen, dvs den enorma kanonkuken som spottar ut fakesperma på publiken. Den första gången jag såg det var det lustigt och lite kreativt, den här gången tänkte jag bara ”Igen?”. Inte så artigt heller att komma på publiken, liksom. Hallå. Nu kanske jag målar upp en alltför negativ bild dock, givetvis var det en sjujäkla show och deras musik är lika mäktig, storslagen och härlig att lyssna på som alltid. Och visst var det en festival, med festivalmänniskor. Även om jag inte alls lyssnar på den musiken så summerar Icona Pop-låten som går "I don't care, I love it" känslan och attityden ganska väl. En rolig detalj var också att jag såg flera killar sitta på någons axlar i publiken på konserter med kvinnliga artister. Kändes lite som landet tvärtom.

Brott och straff

Av: Fjodor Dostojevskij

Rodion, eller som han kallas, ”Rodja” Raskolnikov, en ex-student som bor i S:t Petersburg, tar sig själv friheten att döda en gammal pantlånerska en kväll. Närmare bestämt så dödar han både henne och hennes halvsyster, men det andra offret var inte ett tänkt offer, det fick bara bli så när hon kom in och hittade honom där, med en blodig yxa i handen. (Verkar det som att jag ”spoilat” boken nu, när jag avslöjade den stora händelsen i boken direkt? Lugna er i så fall, ty det här är en bok där klimaxet i handlingen kommer tidigt, tidigt. Den är inte riktigt uppbyggd som en vanlig bok på det sättet, kände jag åtminstone.) Han har alltså inte lagt ner så mycket tid på omsorgsfullt planerande som man skulle kunna vänta sig av en man av hans intelligens. Raskolnikov är för övrigt inte särskilt välbärgad. Tidigare, innan dådet, hade han dessutom fått ett brev, ett väldigt trevligt brev, från sin moder där hon förklarar att hon hittat en förtjusande (rik) blivande make åt hans syster Dunja. Raskolnikov blir ursinnig  när han inser att hans syster försöker uppoffra sig för hans skull genom att gifta sig för pengars skull, något han för övrigt trodde hans syster aldrig skulle göra. Detta så att de ska få pengar nog så att Rodja ska kunna fortsätta sin utbildning, och eventuellt få ett jobb tillsammans med Dunjas blivande man, i juridikens bana. Detta vill alltså inte Rodion, och en kväll när han hör några män prata om den giriga, rika pantlånerskan Aljona så kommer han på ett annat sätt de skulle kunna lösa sina pengaproblem. Det är dock inte hans enda motiv. I hans brott så utgår han nämligen också från en teori han har, en teori om mänskligheten. I hans egna ord:

”[...] Den innebär just att människor generellt och naturlagsenligt kan indelas i två kategorier: en lägre (de vanliga), dvs det material som har till enda uppgift att alstra likar, och en högre – de egentliga människorna, dvs de som har förmågan eller begåvningen att komma med något nytt i sin miljö. Naturligtvis finns det otaliga underavdelningar, men gränsen mellan de båda kategorierna är ganska skarp – den första kategorin, dvs allmänt talat ”materialet”, är människor som till sin natur är konservativa och respektabla, lever lydigt och tycker om att lyda. [...] Människorna tillhörande den andra kategorin överträder lagen, samtliga är destruktiva eller tenderar att vara det, alltefter begåvning. [...] ... om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod – men naturligtvis helt beroende på idén och dess dimensioner.”

I sin önskan om att tillhöra det övre skiktet av människosläktet, genierna, de som har rätt att begå brott, så gör Raskolnikov just det. Samtidigt börjar han alltmer halka i fördärvet och träffar andra personer som också gör det, men han träffar också goda, religiösa personer, såsom den prostituerade Sonja, som gör allt hon kan för att vända honom.

Brott och Straff är en välbekant titel för de flesta, och är allmänt känd som ett mästerverk, efter att den publicerades år 1866. Jag måste dock erkänna att jag inte blev överförtjust i den. Kalla mig okultiverad, ung eller vad ni nu vill, men jag blev inte det. Det var flera saker jag störde mig på. En sak var att allting kändes så förvirrat. Visst, man ser saker för det mesta ur Raskolnikovs perspektiv, och han är inte direkt helt klar i bollen, men jag uppfattade att många, om inte de flesta, av karaktärerna i boken pratade väldigt fragmenterad, förvirrat och/eller nervöst varje konversation, och att detta inte förhöjde. Sedan tyckte jag också att handlingen gick lite väl långsamt fram. Fast när jag säger att jag inte var överförtjust i den innebär det ju inte att jag inte gillade den. Jag uppskattade det filosofiska grubblandet och de färgstarka individerna, och boken kommer nog vara kvar i mitt huvud ett bra tag.

Skillnaden mellan rättigheter och möjligheter

"I Sverige har alla samma rättigheter. Åtminstone på pappret. Vi är lika inför lagen, har rösträtt, näringsfrihet, religionsfrihet och så vidare. Vi har också yttrandefrihet och tryckfrihet. Världens äldsta till och med. Vem som helst får starta en tidning och uttrycka sina åsikter och sin syn på världen.
Men vad är en rättighet värd om den inte samtidigt är en möjlighet? Om vi hårdrar det så har alla rätt att resa i tiden. Åtminstone tror jag inte att det föreligger något juridiskt hinder för det. Men den rätten är inte det minsta intressant förrän det finns en möjlighet göra tidsresor.
Jag har precis samma rättigheter som någon i Rosengård. Detta innebär inte nödvändigtvis att vi har samma möjligheter. Vem som helst får starta ett företag, men det hjälper om du har goda kontakter på banken och behärskar myndighetssvenska. Vi får praktisera vilken religion vi vill, men vissa religiösa symboler riskerar att förbjudas. Vem som helst får skriva i en tidning, men det förutsätter ofta god utbildning samt kontakter i branschen."

(Ang. upproren i förorterna)

Källa: http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/

Kärlek

Det viktigaste i livet är kärleken.
Den rätta sortens kärlek, det vill säga.
Den måste vara riktad, projekterad, rätt - till rätt gud, till den rätta personen och saken. Den får inte vara för mycket heller. Du bör till exempel inte älska en person mer än denne älskar dig, för då är du efterhängsen eller patetisk. Din kärlek får inte överstiga rimliga gränser, för då verkar du besatt. Din kärlek måste vara rationell också, och inte destruktiv. Kärlek från en förälder till ett barn till exempel, där har du en taktisk, smart, naturlig kärlek. Det är bra att känna kärlek för sig själv också. Inte för mycket dock, då verkar du narcissistisk. Men som sagt, kärleken är ju det viktigaste i livet. Ta till vara på den, mängden är begränsad i den här världen.

Bokrecension, kinda

Nu var det så att för en dryg vecka sedan så satte jag mig ner och skrev en ganska utförlig bokrecension på A Clash of Kings, bok två i A Song of Ice and Fire. Jag gjorde detta i Word, som då plötsligt slutade fungera. När det började fungera igen var texten försvunnen. Detta var frustrerande, och jag orkade inte redogöra för handlingen igen (framförallt inte när jag just hade gjort det i skolan, på engelskan, samma dag). Så jag tänker inte göra det, för jag är lat o.s.v. Bra bok i alla fall. Handlingen kan egentligen summeras i titeln, då det främst går ut på att det finns flera kungar, som alla tycker att de hör hemma i järntronen. Efter Robert Baratheons död finns nämligen hans son, trettonårige Joffrey, som ju bör vara den rättmätige kungen. Problemet är bara att vissa hävdar att han är en bastard. Samtidigt vill samtliga Roberts yngre bröder vara kung, och så har ju också Robb Stark blivit utnämnd till kung i norr, samtidigt som Danaerys Stormborn fortfarande är ättling till Aerys II, som var den riktige kungen innan han blev störtad. Så detta är konflikten, en ganska storslagen sådan. Spännande.

Inlägg nr 222

Depressionen välkomnar vem som helst, och den kräver inget av dig, förväntar sig inget av dig. Du behöver inte behöver vara smart, eller ens cynisk, för att vara deprimerad. Du behöver bara inse hur orättvis den här världen är, inse det ända in i din kärna. På ett sätt är det en befrielse, på ett sätt blir ditt liv lättare.