Från Sverige till Italien och tillbaka

Jag och föräldrarna tog en drygt två veckor lång trip till Südtirol i norra Italien, en plats där man talar tyska. Kort redovisat:

 

Berlin:

 

Radiotornet.

Sådana här björnar fanns lite överallt.



Minnesplats för förintelsen.



Hauptbahnhof. Europas största tågstation finns i Tyskland, tydligen.

Lana, Italien:

När vi inte katade upp för bergen till fots ...



... så gjorde vi det med lift.

Bergskossa.

Jag och mamma tyckte det påminde om "A Sound of Music".

Det fanns hur många vinodlingar som helst.

Här åt vi glass på ett av bergen.

Mamma<3.

Utsikt från en liten lift.

Jesus fanns överallt, såg säkert minst 15 st.
INRI stod det ofta ovanför, för
Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum
(Jesus från Nasaret, Judarnas Konung)

Alperna i Österrike:

 

Det regnade som sjutton, och åskade.

Som sagt.

Förutom dessa länder såg vi också Schweiz och Liechtenstein. Det blev mycket bilåkande, katande i bergen, cyklande, simmande i poolen, svettande i solen och hur många restaurangbesök och flerrättersmiddagar som helst. Mina föräldrar pratade en hel del tyska. Kort sagt, så var det en semester!

The Great Gatsby

Av: F. Scott Fitzgerald

Året är 1922, och vi befinner oss i ett storslagen villa på Long Island, där det jämt är fest på gång. Herren som äger stället heter Gatsby. Han är en anmärkningsvärt ung man, med tanke på att han redan har en sådan förmögenhet och en sådan villa, som han bor i helt själv. I trädgården på hans partys så viskas det om honom ibland. Olika myter, som att han har dödat någon. Faktum är att det är få av dem som verkligen känner honom, eller som ens är inbjudna till festerna ifråga. En av de som faktiskt är det är Nick Carraway, som just har flyttat till huset bredvid och fått jobb som obligationssäljare. Det är ur hans perspektiv vi får följa den här historien. När han nu flyttat till Long Island så passar han på att umgås med kusinen Daisy som bor nära, hennes man Tom, och en av Daisys kompisar Jordan, som är tennisspelare. Tom har en älskarinna, ett faktum han inte bryr sig om att dölja så väl. Samtidigt börjar Gatsby visa allt större intresse för Nick, och efter ett tag visar det sig varför: han vet att Nick är tight med Daisy, och vill att han ska bjuda in henne på te, så att han själv kan droppa förbi. Tydligen hade de en romans som upphörde för fem år sedan, och sedan dess har han inte kunnat släppa henne, berättar Jordan för Carraway, som sedan beviljar Gatsby detta önskemål. Därpå följer Gatsbys försök att återuppta förhållandet med sin gamla kärlek.

”Intressant skriven”, är det första jag tänker när jag läser den här berättelsen. Den är väldigt noggrant och selektivt beskriven. Den tråkar inte ut en med sidolånga beskrivningar av allt som syns, utan fokuserar ofta blicken på vissa detaljer istället, som ändå säger ganska mycket. Ibland förekommer beskrivningar som verkar nästan omöjliga. Typ ”han nickade på ett melankoliskt och samtidigt cyniskt sätt.” Fast det som slår allt är förstås Gatsbys leende när Carraway träffar honom första gången. Låt mig citera: 

He smiled understandingly—much more than understandingly. It was one of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced — or seemed to face — the whole external world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favor. It understood you just so far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.

 

Man blir ju lite nyfiken på hur Leonardo DiCaprio väljer att porträttera detta i den nya filmatiseringen från i år. När jag googlade dök denna bild upp:

 Ganska duktigt, eller?

 

Det är sådana lysande beskrivningar hela tiden, som gör att läsa boken ger så mycket mer än bara vad som syns och sägs. Man, eller åtminstone jag, kommer verkligen in i det, och det blir intressant läsning. Det läggs det inte så mycket värderingar i det, vilket är uppfriskande. Carraway verkar inte döma någon av de han träffar, utan förhåller sig ganska objektiv.

Samtidigt är det givetvis en intressant miljö vi vistas i, med crème de la crème à la New Yorks 1920-tal. Vad gör man när man umgås, jo, man flyger i den enas privatägda jetplan, badar i poolen, eller kanske åker in till staden och checkar in på ett hotell bara för att kunna sitta där och pimpla drink efter drink. Eller så köper man ett utsökt halsband till sin imaginära hund, bara för att den ser ut som ”an absolute dream”. Inte tar man själv hand om barnet, det gör nannyn. Men man avundas dem inte. Undan för undan får man se hur ytliga och ynkliga både karaktärerna och deras relationer är, vilket bolmar upp på slutet, då man får se de slutgiltiga sveken, och den avgrundsdjupa ensamhet som kan gömma sig bakom ett rikt socialt liv.
Men det är inte en berättelse berättad med förakt. Som sagt så dömer inte Carraway, och som konsekvens gör inte vi det heller. Vi får, förutom pengar, fåfänga och en del kriminalitet nämligen också skymta en hel del kärlek, av sitt slag. Och drömmar, omöjliga drömmar tillbaka, till det sagolika, det förflutna. Drömmar till det förflutna, hand i hand med hopp om framtiden, om att vara någon, om att ha skapat sig ett namn, ett namn stort nog att vara förtjänt av kärlek. Ett namn som Gatsby.

 

A Feast for Crows

Den fjärde delen i A Song of Ice and Fire (alltså spoilers)
Av: George R.R. Martin

 

 

Den här boken fokuserar som vanligt på stridigheter och kampen om makt i Westeros, och vi tar vid ganska precis där den förra boken slutade. Slutet på förra boken var väldigt dramatisk, med bl.a. ’The Red Wedding’ som framförallt verkade chockera följarna av tv-serien. Denna bok är precis lika fylld av överraskningar. På Iron Islands så pågår ett val av ny kung, efter att Balon Greyjoy har dött genom att ramla från en bro mellan två klippor. Det står nu mellan hans syskon Aeron Damphair, Euron Crow’s Eye, Victarion och Balon the Brave och hans barn Theon och Asha att ta över tronen där, The Seastone Chair. I Dorne så förargas man över att prinsen (i slutet av förra boken) dog i sin (självvalda) strid mot Gregor Clegane, och hans döttrar vill nu hämnas mot Lannisterfamiljen. Samtidigt så har prinsessan Myrcella, Tommens syster, blivit bortgift till en av prinsarna i Dorne, och bor nu där, under Ser Arys Oakhearts från the Kingsguards bevakning.  I King’s Landing försöker Cersei styra, då kung Tommen knappast är gammal nog att göra det själv. Det går … sådär. Hon kämpar ständigt mot den nya drottningen, Margaery Tyrell, som nu är gift med Tommen. Hon ber Jaime att bli kungens hand (lite ironiskt då att Jaime numera bara har en hand), men han säger nej. Saker är inte som det brukade mellan dem, och Jaime kan inte komma över det Tyrion sade till honom efter att Jaime hjälpt honom ur fängelsehålan – nämligen att Cersei legat med alla möjliga från rådet. Brienne får i uppdrag av Jaime att leta reda på Sansa Stark, som i slutet av förra boken flydde med Petyr ’Littlefinger’ Baelish till Eyrie där Lysa Arryn blev knuffad av Petyr nerför en klippa och därför dog. Sansa tvingas ta hand om Lysas son Robert, som ju också är lord över Eyrie. Problemet är bara att han är en bortskämd, ömtålig liten skitunge eftersom han uppfostrats så. Jon Snow har blivit utnämnd till nya kommendören på väggen. Han vill nu att Samwell Tarly ska bli hans nya Maester efter att Maester Aemon dött, eftersom Sam inte bara är läskunnig, utan tycker om att läsa, tyda kartor och dylikt, till skillnad från de övriga på väggen. Han skickar iväg Samwell tillsammans med Maester Aemon och en av vildingen Crasters fruar/döttrar Gilly och en unge att segla till the Citadel i Oldtown, där man kan utbilda sig till att bli Maester, och där det finns mystiska ljus av drakglas som aldrig slocknar. De ska åka via Braavos först. Det råkar vara där som Arya Stark befinner sig nu. Hon bor ibland i ett tempel, det så kallade ”House of Black and White” där man hyllar Guden med många ansikten. Folk som vill dö går till templet för att hitta frid. Arya jobbar inte bara där dock. Hon hjälper också till med att sälja musslor och dylikt på en av hamnarna i Braavos. Hon kallas Cat, och har därmed ännu ett smeknamn i kollektionen.

Det är alltså dessa personer vi får följa. Vi fick aldrig läsa något ur vare sig Tyrions, Danaerys, Davos eller Jons perspektiv. Chockerande saker, som att Catelyn blev en odöd, får vi inte heller veta mycket om. Anledningen till detta får vi veta på slutet, då författaren bifogat ett litet meddelande; det blev helt enkelt för mycket, det fick inte plats med alla kapitlen om dem. Den här boken är nog den jag tycker minst om hittills, just på grund av detta. Mycket händer, visst, men ingenting otroligt intressant och de nya karaktärerna vi får följa blev jag inte så intresserad av, eftersom man bara vidrörde dem. Ändå är det ju absolut inte någon större kvalitetsdipp, lite besviken blev jag bara. Däremot är jag glad att Sam får ta en allt större plats i handlingen, och Brienne tycker jag också är intressant att följa. Personerna på Iron Islands likaså. Tror jag tar en liten paus från den här världen innan jag fortsätter med nästa i serien, men den har jag stora förhoppningar inför!

A Storm of Swords

Av: George R.R. Martin
Tredje delen i A Song of Ice and Fire (drf SPOILER!!!varning förstås)

 

I förra boken var fokus mest på The Seven Kingdoms, och kampen mellan alla kungar som vill ha makten. I den här får vi också följa vildarna bortom väggen, och träffa fler av de andra, de mystiska odöda varelserna. Vi får se andra sidor av bl.a. Jaime Lannister, som inte är lika osympatisk som man innan kanske trott. Den som alla tror är ond är den som vi som läsare vet är en sympatisk snubbe – nämligen Tyrion, som blir anklagad till allt möjligt och dömd till döden av sin egna familj. Alla i Kings Landing är vittnen till detta brott som de är övertygade om att han begått, kort sagt så vänder sig nästan alla mot honom. Samtidigt försöker Danaerys köpa fri slavarna hon träffar i städerna hon passerar, och försöker åtgärda på de orättvisor hon ser, fortfarande med hopp om att ta över i Seven Kingdoms med hjälp av sina tre drakar. På hennes färd får vi träffa en slavarmé av s.k. Unsullied, kastrerade män som inte känner smärta och som blivit uppväxta till att bli skoningslösa mördare som ofrågande följer order. Vi får följa Stark familjen som tidigare, där tragedi på tragedi följer. Arya träffar nya följeslagare hela tiden, men lyckas aldrig komma fram till sin destination. Mot slutet av boken blir hon kidnappad av Sandor Clegane, som förstås vill lämna in henne mot pengar. Detta går i baklås i samband med ”The Red Wedding”, där Catelyns bror skulle giftas bort till en av Freydöttrarna. I slutet av boken lyckas Arya frigöra sig med hjälp av det gamla myntet hon fått av Jaqen, och de magiska orden han lärde henne: Valar Morghulis (alla dör i slutändan). Hon ger alltså myntet till en kapten på ett fartyg, och beger sig mot Braavos. Jon Snow har kämpat på bortom väggen, efter att ha fått order av Quorin Halfhand att smälta in bland vildarna så är han med dem ett tag; försöker få reda på deras hemligheter och mål. Väl där så blir han lite väl insnöad (hoho) hos dem, och blir mer eller mindre förälskad i vildekvinnan Ygritte. Han får veta att ledaren Mance Rayder har Vinterns Horn, hornet som hävdats kan få väggen att falla. Därpå följer en strid mellan bröderna på väggen och vildarna ackompanjerade av jättar på mammutar. Sedan kommer Stannis Baratheon dit, och klargör att allas största fiende är de andra, och att de borde alliera sig med vildarna mot dem. Med honom har han fortfarande Melisande ("den röda kvinnan"), som kan se framtiden i sina mystiska lågor. I den här boken får vi också följa nya karaktärer, som Ser Davos, ”lökriddaren”, som lyckas överleva efter sitt skeppsbrott och sedan (till sin stora överraskning) får ersätta den förre och tjänstgöra som Stannis rådgivare, p.g.a. sin svidande ärlighet. Vi får också följa den massiva Brienne som är, trots sitt kön, en av Renly Baratheons väktare. Hon beskylls sedan för hans död (en osanning) och måste fly med Catelyn, som sedan ger henne i uppdrag att föra Jaime (som Catelyn hållit som fånge) tillbaka till Kings Landing i utbyte mot hennes döttrar Sansa och Arya. Sansa blir i denna bok bortgift med Tyrion, men flyr i samband med Joffreys giftermål, med Petyr Baelish aka ”lillfingret”, till Catelyns syster Lysa som Petyr ska gifta sig med.

Detta och mycket annat händer i denna spännande bok. De är härligt oförutsägbara, böckerna i den här serien. Det finns ingen tydlig huvudperson utan vi träffar nya karaktärer hela tiden, och man vet aldrig vem som kommer att dö innan boken är slut. Twist på twist följer, och ingen av karaktärerna är heltigenom god eller ond, utan man kan sympatisera med, eller åtminstone respektera, de allra flesta. Den här boken var precis lika välskriven som de tidigare två. Jag kan inte göra annat än rekommendera den här serien. Om ni tycker den låter komplicerad eller tråkig, så kan jag passa på att påminna att det förekommer en hel del incest och dvärgsex också. Har t.ex. hört folk referera till Tyrion som ”the (P)imp”. Väldigt hippt.

Bråvallafestivalen

Jag och mamma drog till Bråvalla i Norrköping, som så många andra (hela 51 590 personer och därmed Sveriges mest besökta festival, enligt Wikipedia). Vi var där i torsdags och lyssnade på band som Airbourne (inte särskilt originella enligt mig), Ghost (de överträffade mina förväntningar, diggade deras utstyrslar och sätt också, sångaren som hälsade publiken med ”God afton, Östergötland” och deras allmänt lugna, ometalaktiga sätt på scenen), Paramore (tyckte de var riktigt nice faktiskt, även om det känns som lite guilty pleasure när jag lyssnar på dem, kanske dumt av mig), In Flames (gäsp), såg lite av Gogol Bordello, Icona Pop och Macklemore & Ryan Lewis också, och givetvis Rammstein som spelade på kvällen. Det var något som var lite off med den konserten. Kan hända att det var för att vi tidigare sett dem i Globen, där det var bättre ljudkvalitet, akustik, man såg mer och det var en längre, mer påkostad konsert. Givetvis förväntade jag mig mindre av den här konserten, men jag hade ändå sett fram emot den härliga festivalkänslan som vi inte upplevde i Globen, när vi satt säkert på en läktare. Jag såg fram emot att stå i leran med resten av publiken och känna hur fötterna lyfter från marken, hur man glömmer bort sig själv och nästan börjar hallucinera, hur man känner basen i kroppen, hur marken rör sig ever so slightly med musiken. Men det rus som jag brukar erfara på konserter med band jag älskar infann sig inte riktigt den här gången, och efteråt kände jag mig en aning besviken, faktiskt. Det blev inte bättre av att de använde sig av en av gimmicksen som de redan använt sig av i Globen, dvs den enorma kanonkuken som spottar ut fakesperma på publiken. Den första gången jag såg det var det lustigt och lite kreativt, den här gången tänkte jag bara ”Igen?”. Inte så artigt heller att komma på publiken, liksom. Hallå. Nu kanske jag målar upp en alltför negativ bild dock, givetvis var det en sjujäkla show och deras musik är lika mäktig, storslagen och härlig att lyssna på som alltid. Och visst var det en festival, med festivalmänniskor. Även om jag inte alls lyssnar på den musiken så summerar Icona Pop-låten som går "I don't care, I love it" känslan och attityden ganska väl. En rolig detalj var också att jag såg flera killar sitta på någons axlar i publiken på konserter med kvinnliga artister. Kändes lite som landet tvärtom.

Brott och straff

Av: Fjodor Dostojevskij

Rodion, eller som han kallas, ”Rodja” Raskolnikov, en ex-student som bor i S:t Petersburg, tar sig själv friheten att döda en gammal pantlånerska en kväll. Närmare bestämt så dödar han både henne och hennes halvsyster, men det andra offret var inte ett tänkt offer, det fick bara bli så när hon kom in och hittade honom där, med en blodig yxa i handen. (Verkar det som att jag ”spoilat” boken nu, när jag avslöjade den stora händelsen i boken direkt? Lugna er i så fall, ty det här är en bok där klimaxet i handlingen kommer tidigt, tidigt. Den är inte riktigt uppbyggd som en vanlig bok på det sättet, kände jag åtminstone.) Han har alltså inte lagt ner så mycket tid på omsorgsfullt planerande som man skulle kunna vänta sig av en man av hans intelligens. Raskolnikov är för övrigt inte särskilt välbärgad. Tidigare, innan dådet, hade han dessutom fått ett brev, ett väldigt trevligt brev, från sin moder där hon förklarar att hon hittat en förtjusande (rik) blivande make åt hans syster Dunja. Raskolnikov blir ursinnig  när han inser att hans syster försöker uppoffra sig för hans skull genom att gifta sig för pengars skull, något han för övrigt trodde hans syster aldrig skulle göra. Detta så att de ska få pengar nog så att Rodja ska kunna fortsätta sin utbildning, och eventuellt få ett jobb tillsammans med Dunjas blivande man, i juridikens bana. Detta vill alltså inte Rodion, och en kväll när han hör några män prata om den giriga, rika pantlånerskan Aljona så kommer han på ett annat sätt de skulle kunna lösa sina pengaproblem. Det är dock inte hans enda motiv. I hans brott så utgår han nämligen också från en teori han har, en teori om mänskligheten. I hans egna ord:

”[...] Den innebär just att människor generellt och naturlagsenligt kan indelas i två kategorier: en lägre (de vanliga), dvs det material som har till enda uppgift att alstra likar, och en högre – de egentliga människorna, dvs de som har förmågan eller begåvningen att komma med något nytt i sin miljö. Naturligtvis finns det otaliga underavdelningar, men gränsen mellan de båda kategorierna är ganska skarp – den första kategorin, dvs allmänt talat ”materialet”, är människor som till sin natur är konservativa och respektabla, lever lydigt och tycker om att lyda. [...] Människorna tillhörande den andra kategorin överträder lagen, samtliga är destruktiva eller tenderar att vara det, alltefter begåvning. [...] ... om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod – men naturligtvis helt beroende på idén och dess dimensioner.”

I sin önskan om att tillhöra det övre skiktet av människosläktet, genierna, de som har rätt att begå brott, så gör Raskolnikov just det. Samtidigt börjar han alltmer halka i fördärvet och träffar andra personer som också gör det, men han träffar också goda, religiösa personer, såsom den prostituerade Sonja, som gör allt hon kan för att vända honom.

Brott och Straff är en välbekant titel för de flesta, och är allmänt känd som ett mästerverk, efter att den publicerades år 1866. Jag måste dock erkänna att jag inte blev överförtjust i den. Kalla mig okultiverad, ung eller vad ni nu vill, men jag blev inte det. Det var flera saker jag störde mig på. En sak var att allting kändes så förvirrat. Visst, man ser saker för det mesta ur Raskolnikovs perspektiv, och han är inte direkt helt klar i bollen, men jag uppfattade att många, om inte de flesta, av karaktärerna i boken pratade väldigt fragmenterad, förvirrat och/eller nervöst varje konversation, och att detta inte förhöjde. Sedan tyckte jag också att handlingen gick lite väl långsamt fram. Fast när jag säger att jag inte var överförtjust i den innebär det ju inte att jag inte gillade den. Jag uppskattade det filosofiska grubblandet och de färgstarka individerna, och boken kommer nog vara kvar i mitt huvud ett bra tag.

Skillnaden mellan rättigheter och möjligheter

"I Sverige har alla samma rättigheter. Åtminstone på pappret. Vi är lika inför lagen, har rösträtt, näringsfrihet, religionsfrihet och så vidare. Vi har också yttrandefrihet och tryckfrihet. Världens äldsta till och med. Vem som helst får starta en tidning och uttrycka sina åsikter och sin syn på världen.
Men vad är en rättighet värd om den inte samtidigt är en möjlighet? Om vi hårdrar det så har alla rätt att resa i tiden. Åtminstone tror jag inte att det föreligger något juridiskt hinder för det. Men den rätten är inte det minsta intressant förrän det finns en möjlighet göra tidsresor.
Jag har precis samma rättigheter som någon i Rosengård. Detta innebär inte nödvändigtvis att vi har samma möjligheter. Vem som helst får starta ett företag, men det hjälper om du har goda kontakter på banken och behärskar myndighetssvenska. Vi får praktisera vilken religion vi vill, men vissa religiösa symboler riskerar att förbjudas. Vem som helst får skriva i en tidning, men det förutsätter ofta god utbildning samt kontakter i branschen."

(Ang. upproren i förorterna)

Källa: http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/