The Bell Jar

Av: Sylvia Plath

"The reason I hadn't washed my clothes or my hair was because it seemed so silly.

I saw the days of the year stretching ahead like a series of bright, white boxes, and separating one box from another was sleep, like a black shade. Only for me, the long perspective of shades that set off one box from the next had suddenly snapped up, and I could see day after day after day glaring ahead of me like a white, broad, infinitely desolate avenue. It seemed silly to wash one day when I would only have to wash again the next.

It made me tired just to think of it.
I wanted to do everything once and for all and be through with it."


Titeln är en metafor för hur den nittonåriga huvudpersonen Esther känner sig när hon insjunknat i en depression. Hon skulle kunna vara var som helst - en strand i Bahamas, ett utecafé i Paris, en nattklubb i New York - och hon skulle ändå vara fast i sin bell jar, sin glaskupa, i sin egna, sunkiga andedräkt och sina egna sunkiga tankar. Från att vara en högpresterande, stipendievinnande elev börjar hon alltmer ifrågasätta sitt liv. Vad är det jag vill egentligen? frågar hon sig efter att tidigare, nästan automatiskt, svarat sig själv att hon vill bli en poet och kanske också utgivare på ett bokförlag. Plötsligt tycks framtiden högst oklar och hon vill slita sig loss från plikter och val men kan det inte. Hon orkar inte vara lydig/duktig längre, men kan inte heller leva bekymmersfritt/olydigt. Hennes kärleksliv är inget att tala om, hon känner distans och en kall cynism till de flesta och har inga nära vänner. Hennes största dröm har varit att bli författare, men hon får ett allvarligt fall av writer's block och kan till slut inte läsa eller sova längre. Hon sjunker in i en djup depression, där hela livet smälter samman till en enda lång rad med betydelselösa dagar. 

Huvudpersonens depression behandlas i The Bell Jar på ett väldig oförskönande, sakligt och relaterbart sätt. Känslan av att ha hela världen framför sig, men inte vilja se något av den är försmäktande men också typiskt för melankoli. Det tycks mig som att kraven på Esther blir för höga för henne, till slut måste hon bevisa sig hela tiden - och när man är i den situationen blir det omöjligt att vara kreativ, producera något bra och framförallt att vara lycklig. Det  här är kanske är en av mina favoritböcker, för dess tema och presentation ligger mig så varmt om hjärtat.

Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar
Av: Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist

Efter att flera brutalt hanterade lik hittats i Stockholm faller det på kriminalkomissarien Jeanette Kihlbergs bord att ta hand om utredningen. Alla liken är unga pojkar. En av dem är balsamerad medan en annan funnes förruttnad i vattnet med märken efter piskrapp. Det som är gemensamt för alla liken är att deras genitalier är avlägsnade. När Jeanette dyker in i fallet öppnar sig en värld av ondska, pedofili och barnmisshandel för henne såväl som för oss och hon tvingas ta kontakt med barnspykologen Sofia Zetterlund, som är den andra huvudpersonen i denna boktrilogi. Vi får också följa kråkflickan som våldtas av sin pappa under uppväxten och som växer upp till en hatfylld person som en konsekvens av detta. Hennes historia är den om hur offret blir till förövare och om hur hatet tar bort all oskyldighet och möjlighet till ett normalt liv.

Den här deckartrilogin skiljer sig från andra deckare jag läst i det att den i hög grad försöker förklara och analysera varför och hur vissa personer begår så hemska brott som de gör. Mord och psykoterapi är nyckelorden och vi får fler perspektiv än bara utredarens, med tillbakablickar till ett hemskt förflutet som förklarar förövarens beteende, utan att för den skull glorifiera det (à la typ tv-serien Dexter eller vilken annan berättelse som helst där mördare på olika sätt glorifieras eller där deras handlingar ursäktas eller trivialiseras). Man får lära sig mycket om psykiska störningar som påminner om schizofreni, där människor bygger upp multipla personligheter för att hantera kriser och trauman. Kort och gott var det en extremt välskriven och spännande serie, kunde knappt slita mig från den. 

Animal Farm

Av: George Orwell

Gården Manor Farm drivs av ett lat patrask till man som börjar få allt större problem med alkoholen. I ladugården pratar djuren om revolution. Ledaren är en stor gris som kallas Major. Alla djuren på Manor Farm samlas när han kallar till möte, och de lyssnar på hans minsta lilla ord. Kamrater, säger han, har ni märkt hur mycket vi djur jobbar, och hur lite vi får i gengäld? Han påminner dem om vilket förtryck djuren på gården lever under, och hur lite de får att äta. De flesta av djuren håller med honom om att något måste göras. Andra ligger och sover medan han pratar, eller kommer med argument som att det ändå är herr Jones som ger dem mat, och att han är deras Mästare, o.s.v. Revolutionen skulle säkert inte heller hinnas med under deras livstid, så varför skulle de göra det? lyder motargumenten. Till slut är dock alla djuren med på noterna, och kort därpå så lyckas de med våld driva människorna från gården. En ny ordning upprättas, där grisarna är ledarna. Med deras list lyckas de hålla gården levande själva, och ökar dessutom produktionen samtidigt som djuren får äta mer. Budord sätts upp på en vägg. Allteftersom minskar dock ransonerna, och grisarna i toppen blir allt mer maktgalna ...

Den här boken, likt 1984, har ett väldigt tydligt budskap och en handling som utgår från ett politiskt fenomen och drar det till sin yttersta gräns. Skillnaden är att 1984 är mer av en fantasi (eller en hypotes kanske), medan Animal Farm är en väldigt tydlig satir på kommunism. De som drev revolutionen blir själva diktatorer, här var det grisarna och i verkligheten (under Orwells tid) var det Stalin. Det jag tyckte var lite lustigt (eller olustigt) med boken var att anledningen till att grisarna lyckas tjoffa åt sig så mycket makt är att de lurar de andra djuren som är betydligt mindre intelligenta. Som läsare blir varje steg grisarna tar mot full makt övertydlig – det är bara de andra djuren på gården som inte fattar hur de gör det, och inte är läskunniga nog för att märka hur grisarna ändrar på djurens budord. Grisarna blir alltså ledarna för att de är smartast, och för mig blir budskapet därför väldigt cyniskt. Att göra boken till en fabel var annars väldigt lyckat. Bilder fastnar i huvudet; med hästen Boxer som sliter och kämpar och grisarna som gottar sig med äpplen, o.s.v. Det var en briljant bok som väckte både känslor och tankar, och som man dessutom kan sluka på en dag, så liten som den är. 

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Av: Lena Andersson

”Hon mindes dimmigt att hon fram tills nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte.”

En junieftermiddag får Ester Nilsson, essäist och poet, ett erbjudande via telefon att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester, som beundrat konstnären från ett avstånd, blir glad över erbjudandet. Hennes föredrag några månader senare är lysande, och Hugo själv ger henne vida komplimanger. De börjar träffas och samtala då och då, oftast över middag på diverse restauranger och krogar. Ester, som har en sambo vid namn Per sedan några år tillbaka, bestämmer sig för att hon ska bli Hugos vän. Detta trots att varje tegelsten på gatan kan märka hur förälskad hon är. Ester och Hugo har mycket gemensamt, framförallt i deras intresse för Hugo. Ester följer med brinnande engagemang upp varje resonemang som Hugo kommer med, men han gör sällan detsamma för henne. Hon hittar ändå den bekräftelse hon behöver, i hans små gester och i de ordval han gör. Framförallt vill hon bara vara med honom. Deras förhållande, som ni kan tänka er, utvecklas till ett väldigt ojämlikt och skadligt sådant.

Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa den här boken. Ändå kunde jag inte slita mig. Det är som en uppslagsbok i maktspel (medvetet som omedvetet sådant) i kärleksrelationer. Å ena sidan är vi alla fria individer som ska få vara självständiga, autonoma, och utan några krav på förbindelser, unlike the old days. Samtidigt är vi lika chanslösa inför de förblindande förälskelser som kan ta över en. Den handlar om utsattheten hos den som är mest förälskad, och om hur förhållandet inte kan bli på den personens villkor. Det handlar också om personer som bara vill bli beundrade, och folk som inte på hundra år skulle finna det givande i en relation. Det var, kort sagt, en bok om det problematiska med kärlek. Ytterst gripande, och relaterbart. Det som ändå irriterar lite är hur tydligt det är för oss som läsare att Ester inte borde vara med Hugo, och hur ointresserad och osympatisk han är. Det blev alltså, åtminstone för mig, en del ögonhimlande åt huvudpersonen. Samtidigt så händer sådant; att vettiga, ansvarsfulla människor ger upp sig själva för … vadå? En utopisk bild av den sanna kärleken? En utopisk bild av den sanna mannen och (i detta fall) den sanna poeten och konstnären? Det smärtar att se en person som Ester falla för en person som Hugo, som hatar att få kritik och som styr henne som en marionettdocka. Men jag köper det, faktiskt.

Alias Grace

Av: Margaret Atwood

Grace Marks och James McDermott blir 1843 anklagade för mord på deras arbetsgivare Thomas Kinnear vars hus de jobbat i och Nancy Montgomery som var en slags föreståndarinna som gav order åt bägge. McDermott fälls och hängs snart, men Grace Marks roll i det hela är man mer osäker på. Det var inte hon som höll i yxan, det var inte hon som dräpte Kinnear. McDermott påstod att hon hjälpte till att strypa Montgomery med en sjalett, Marks håller inte med. Hon säger att hon visste att McDermott skulle mörda dem, men hon var så rädd för att han skulle mörda henne också att hon inte fann något att göra för att hindra honom. Hennes åklagare övertygar skickligt om att hon är svag, korkad och totalt oförmögen att ha varit inblandad på något allvarligt sätt. När det emellertid visar sig att hon har på sig Nancy Montgomerys kläder minskar förtroendet för henne, och hon hamnar i fängelset. Denna sanna händelse utgör handlingen för boken, och där detaljer saknas fantiserar författaren fritt. Boken är ur Grace Marks men också doktorn Simon Jordans perspektiv; dr. Jordan som intervjuar Grace Marks medan hon sitter in fängelset för att försöka utröna om hon har några sinnessjukdomar, och vad hennes minnesluckor kring händelsen beror på.

Jag blev inte helt fångad av den här boken först. När jag väl blev det eskalerade intresset exponentiellt. Trots att man får veta nästan hela handlingen redan innan första kapitlet så var det ändå spännande att följa den sen, mycket tack vara huvudpersonens mystiska karaktär, och hennes tragiska förflutna. Detaljrikt berättar hon om hela sitt liv, där hon trälat som städerska i olika hushåll. Den enda personen hon någonsin knutit an till är död. Nancy Montgomery var otrevlig mot henne, och misstänkte svartsjukt att hon väckte åtrå hos mr Kinnear. För vackra Graces del så är livet fyllt av män med slippriga kommentarer och människor som antingen är misstänksamma mot henne eller försöker utnyttja henne på olika vis. Hon håller sig kylig och distanserad till det mesta, men samtidigt är det något som inte stämmer i hennes redogörelser, och det är omöjligt att utröna om hon är den hora och demon som McDermott utmålar henne som, om hon är helt oskyldig eller ett mellanting. Historien utvecklas till en berättelse om klass, maktspel, sex och kvinnoroller på 1800-talet. Gripande och intressant.

Under det rosa täcket

Av: Nina Björk

Den här boken behandlar diskussionen kring, och tolkningen av, feminism och kvinnlighet. Författaren introducerar nya begrepp kring olika sorters feminister, som ”livmoderfeminister”, ”cynismfeminister” m.fl. när hon diskuterar biologismens inverkan på den feministiska debatten, och hur vår livssyn påverkar vår jämställdhetssyn. Det första ämnet handlar om det som Björk kallar livmoderfeminism, vilka är de som kämpar för att göra kvinnligheten högstatus. Dessa personer tycker att det bästa sättet att utöva jämställdhet inte är att bekämpa könsroller, utan att istället bekämpa hierarkin mellan manlighet och kvinnlighet. ”[...] man får inte förneka sin kvinnlighet”, som en kvinnlig fotograf säger i en intervju. Men vad är kvinnlighet? Hur biologiskt betingat är kvinnligheten? Björk jämför med modemagasin, där man ska ”våga vara kvinnlig” genom att smycka sig på diverse sätt. Kvinnligheten finner man alltså inte i den blotta kvinnokroppen, kvinnligheten är något man klär på sig, eller t.om. ”vågar” klä på sig. Genom välvalda citat och tolkningar av dessa för författaren fram kvinnligheten som konstruktion, som en maskerad. Samtidigt säger många i jämställdhetsdebatten saker i stil med att ”nuförtiden kan man inte ens påpeka de biologiska skillnaderna mellan könen”. Det ironiska med det påståendet är att det är ett väldigt vanligt påstående. Det är tvärtom extremt vanligt att dra upp de biologiska skillnaderna i jämställdhetsdebatten, hence t.ex. livmoderfeminismen. Här vill författaren mena att det är väldigt svårt i vårt samhälle att avgöra vad som är kultur och vad som är natur. Kanske är det också helt irrelevant, då alla värderingar vi har i vårt samhälle ju är konstruktioner. Det enda vi kan styra över är vilka värderingar och åsikter vi väljer att hysa. Vi kan välja att tro på mänskliga rättigheter och på att alla är lika värda. Då är det ett aktivt val vi gjort, en samhällskonstruktion. På samma sätt kan vi välja att inte ha olika mallar för olika kön, till exempel. Vidare diskuterar Björk cynismfeministernas syn på världen, vilket är att äta eller ätas. Den råa manlighetens styrka blir något eftersträvansvärt för dessa, och kvinnan tvingas rätta sig efter den hårda världen genom att hårdna själv. I dessa narrativen (à la typ Thelma and Louise) så finns inte ”den kvinnliga kvinnan”. Det finns heller ingen empati. Då uppstår frågan – är det positivt för en kvinna att hårdna? Är det det enda bättre än alternativet – en värnlös, hjälplös kvinna? Är det inte viktigare att män lär sig de mjukare idealen? Efter detta väldigt teoretiska kapitel behandlar författaren den könlöse mannen, d.v.s. mannen som är norm till den grad att han inte behandlas som ett kön, utan som allmängiltig. Där kvinnan blott får stå för sitt kön får han stå för kompetensen, den ”objektiva” sådana. Kanske är det därför han innehar en majoritetsplats på de poster där kompetens värderas högt, som professorsposter? Slutligen fastställer hon detta: en kvinna är inte en feminist. Kvinnor delar många erfarenheter och upplevelser bundna till sitt kön, men tolkningen kan skilja sig markant. Det är alltså en kvinnas tolkning av en upplevelse som avgör om hon är feminist eller inte.

Den här boken gavs ut 1996, ett år efter att jag föddes. Det var ett tag sedan. Ändå känns den svidande aktuell (kanske inte så konstigt då böcker som Det andra könet från 40-talet också gör det). På ett övertygande sätt argumenterar hon för likhetsfeminism, en feminism där biologism är nästintill irrelevant och önskvärt vore om vi kunde vara individer oformade av könsroller. Samtidigt blir det en paradox att hävda att kön är irrelevant och samtidigt kämpa för könens rättigheter; att säga att den sanna Kvinnan inte finns, men samtidigt prata om kvinnor som grupp och deras situation. Detta då Nina Björks och andras utopi inte är här. För mig var det här en mer nutida förlängning av Det andra könet och jag känner en sådan glädje över att böcker som dessa finns, som med hjälp av välutvecklad, knivskarp analys beskriver och diskuterar feminism – den politiska ideologin som fått mig att sluta nedvärdera mitt eget kön. Den som gett mig verktyg att kritiskt granska samhället jag lever i, som gett mig ödmjukhet, som hjälpt mig förstå mina egna privilegier bättre (i egenskap av vit och medelklass), som hjälpt mig av med mina kroppsnojor och som fått mig att upptäcka systerskapet. (Inte kvinnor emellan – feminister emellan.) Att förstå vad det är som får det att sjunka i magen, vad som svider. Att se förbi det. Att se framåt.

Drömfakulteten

Av: Sara Stridsberg

”Drömfakulteten är inte en biografi utan en litterär fantasi som utgår från Valerie Solanas liv och verk.”

Valerie Solanas, alltså hon som skrev SCUM-manifestet. Hon med en universitetsexamen, författaren, professorn, horan, galenpannan, manshataren, drogmissbrukaren, den misslyckade mördaren, hon som skyllde det mesta dåliga i världen på män och patriarkatet och som dog ensam på ett socialfallshotell. I boken får vi läsa om hennes uppväxt i öknen med mamman som blir slagen av pojkvännen och Valerie som våldtas av sin pappa i hammocken, silkespojken som är analfabet, Cosmogirl och Valerie som ska bli ’de första intellektuella hororna’ och som undersöker möss beteende, Andy Warhol och hans viskande röst, The Factory, Valerie som skjuter Andy. Hon får sedan frågan varför. ”Frågan är felställd”, säger hon då. ”Den bör lyda: varför skjuter hon inte? Varför i helvete tur och retur skjuter hon inte? Alla hennes rättigheter var under attack. En stat av våldtagna honungar och våldtagna hondjur.”

Fler citat:

”T. svartklädda gräshoppshonor och skrikande däggdjursfoster. Det går inte att skriva sig ut ur patriarkatet. Det går inte att filma sig ut. Du står i en öken, du är ensam och rädd och du gråter. Det går inte att tänka utanför tankarna. Det är inte en struktur av den karaktären. Massiv hegemoni. Exilspråkens död.

D. Det var bara amerikanska autentiska pojkar. Leksakspresidenter. Roosevelt. Truman. Eisenhower. John F, Lyndon B, Nixon. Ford. Carter. Everything is made up. Miss World. Miss Universe.”

”Det finns ingenting som heter kontext. Allting bör ryckas ur sitt sammanhang. Sammanhanget kan alltid bortförklara de mest uppenbara orsakssamband.”

En bok där allting är utanför kontexten men innanför samtidigt. Ett liv som beskrivs med en liten bit här, en liten bit där, en dialog där. En väldigt kreativ, konstnärlig bok som fyllde mitt huvud med bilder. Lösryckta meningar som är så logiska i sin oförklarlighet. Hur galenskapen verkar sund och sundheten galen. Hur allting gick så fel för Valerie, som tog sig från öken till stranden till laboratoriet till domstolen till döden, och däremellan var den värsta feministen man kan vara - den som säljer sex.