Onåd

Av: J.M. Coetzee

David Lurie är en 52-årig, frånskild universitetslärare och forskare. Han ser sitt sexbehov som ”ganska väl tillgodosett” trots detta, och trots att hans förr så attraktiva kropp börjar tappa sina former, och kvinnors blickar som förr fastnade på honom numera glider förbi – över, genom. En gång i veckan träffar han den prostituerade Soraya och idkar lidelselöst samlag. Han liknar det vid ormars parning – ”[...] långdraget, fördjupat men ganska abstrakt, ganska torrt”. Han brinner inte för sitt jobb, han är inte särskilt intresserad av att lära ut och bryr sig inte om sina elever något vidare. Det finns dock en elev han fattat tycke för – en söt, om än inte överdrivet begåvad, flicka. En dag efter skoldagens slut stöter han på henne på väg hem och bjuder hem henne. Några dagar senare tar han henne, den här flera decennier yngre tjejen. Efteråt, när han behöver försvara sig inför skolledningen som får nys om affären, kallar han sig en ”Eros tjänare”. Han förklarar för sin elev att hon behöver dela med sig av sin skönhet, att den inte kan vara bara hennes. Efteråt, trots att han får sparken, säger han att han inte ångrar det. Han blir hånad och föraktad i staden där han bor (Kapstaden) och flyttar in hos sin dotter Lucy som bor ute på landsbygden. Hon är en självständig, ensamboende kvinna med ett hundpensionat. En dag kommer tre ligister och våldtar henne och dödar hundarna. Därpå följer en otrevlig episod där David försöker (och misslyckas) att prata med Lucy om det här. Han tycker att hon ska dra, medan hon envisas med att bo kvar, trots att hennes anseende minskat, trots att hon inte är ”säker” där.

David Luries perspektiv var ganska tungt att läsa utifrån tyckte jag. Han är en sån person som inte är idealistisk alls. Han har förlikat sig med sina tillkortakommanden, och rationaliserar och normaliserar dem också hejvilt – han strävar inte efter att förbättra sig själv. Han tycks mig som ganska klar med livet. Den enda sak som fortfarande väcker honom ur sin dvala är passionen, den han får av söta flickor, den som han uppfattar sig vara offer för. Det här är intressant för min första tanke är förstås ”gubbslem!”, ”patrask som bara bryr sig om sin egen njutning, som tror att sex är något en kvinna ger till en man, skönhet är något en kvinna ger och mannen tar”, men samtidigt kan jag förstå hans frustration av att vara oeftertrakad och ändå ha begär. Det är som när komiken Louis CK pratar om att ”people fuck up, they fuck across, but they don't fuck down”, det är en sådan banal, ofrånkomlig tråkighet hos människan – att vi är en smula ytliga, och att David Luries ytlighet blir extra patetisk när han själv är oattraktiv. Men någon riktig sympati väcks inte för honom (för min del i alla fall) förrän man får se honom som fader, hur han vilset försöker visa sin kärlek och omtanke för sin dotter som vägrar ta emot det, som vägrar tro att han kan förstå vad hon varit med om. Och sanningen är den att han, även när han gör allt han kan för att möta henne, fortfarande försöker kontrollera henne och inte kan inse att hon är en vuxen människa som bestämmer över sitt egna liv. Det som var intressant med den här boken var att den inte moraliserade alls. Allting bara händer, allting återges på ett sakligt sätt. Den var lika facitlös som livet själv. Det var en sådan bok som sätter sig i huvudet på en utan att man riktigt förstår varför.

The Maze Runner, The Scorch Trials och The Death Cure

Av: James Dashner

16-årige Thomas vaknar en dag upp i en låda, utan något minne av sitt tidigare liv. Han blir uppdragen ur lådan och hittar sig själv bland ett stort gäng unga killar som lever i en plats som kallas The Glade. Tydligen har de alla kommit dit genom den där lådan, en i taget, samma veckodag varje gång. Thomas är den enda hittills som inte kommit den vanliga dagen, och de andra antar därför att han är onormal på något sätt. Utanför området där de bor finns en stor labyrint som de försökt ta sig igenom i två år nu, men ingen har hittills lyckats. Problemet är att väggarna i labyrinten rör sig varje natt. Dessutom är öppningen till labyrinten bara öppen på dagen och ingen vill bli utestängd där i natten eftersom det kryllar av konstiga varelser där som är hälften djur, hälften maskin och de som har klarat sig med livet undan dem (vilket är få) har aldrig varit desamma.

Nu beskrev jag egentligen bara handlingen till den första boken i den här serien. Det var också den jag tyckte var bäst, faktum är att jag tyckte den var riktigt spännande. Det har verkligen blivit populärt, det här med dystopier med ungdomar i rollen. Den här var inte desto sämre, det var bra underhållning. Skulle säga att den är mer spännande, mer skräckinjagande än typ Hunger Games men har mindre samhällskritik/insikter om människor. Själva premissen här är annorlunda, det är vetenskapsmän som är the bad guys i den här dystopin, de har ett syfte med vad de gör, men jag har väldigt svårt att förstå hur de ska uppnå sitt syfte och varför de behöver använda sig av tonåringar och utsätta dem för hemskheter för att göra det. Nåväl. Läsvärt om man är sugen på spänning!

Not That Kind of Girl

Av: Lena Dunham

Lena Dunham är skaparen/regissören/manusförfattaren/producenten/skådespelerskan till komediserien Girls, en serie jag tyckte var lysande. Hon har också regisserat och skrivit några indiefilmer, och nu har hon alltså kommit ut med den här självbiografin. Det jag sett av henne hittills har varit mycket tidstypiskt och fokuserat på dagens samhälles individualism/egocentrism. Hennes värld är en som är full av terapi, av att skapa sig själv, av att ha en ”image”, och mycket av humorn bygger på huvudpersonernas egna tarvligheter/svårigheter, en stämning som finns även här. Det som skiljer den här boken från hennes tidigare verk är att det här, även om det finns en hel del humor, inte är komik. Faktum är att det är stundvis nattsvart. Mycket handlar om hennes psykiska besvär – OCD:n, känslor av ångest och en overklighetskänsla som ibland sätter rot i henne – finns jag verkligen?, hennes tendens att falla för män som ser ner på henne, mm. Det är knappast kronologiskt, eller särskilt genomgripande, boken är mer som att bläddra i någons anteckningsbok, fylld av listor, observationer, enstaka minnen och bilder. Det är svårt att riktigt kondensera min upplevelse av den här boken, jag tyckte den var underhållande och tillräckligt intressant för att läsa ut den på ganska kort tid men känner ändå att inte särskilt mycket fastnade. Mest inspirerad blir jag när hon är feministisk, och beskriver hur hon t.ex. nekade en man som erbjöd henne att hjälpa med hans filmprojekt (en film med ganska stor budget) för att istället satsa på att göra en egen serie (det som blev Girls). För honom var det helt obegripligt att hon, som var betydligt mindre erfaren, kunde tro att hon skulle komma någonstans på egen hand. Det är också inspirerande när hon ägnar sig åt lite självrannsakan efter flera dåliga förhållanden med diverse män:

”The way I saw it, I was fully capable of being treated with indifference that bordered on disdain while maintaining a strong sense of self-respect. I obeyed his commands, sure that I could fulfill this role while still protecting the sacred place inside of me that knew I deserved more. Different. Better. But that isn't how it works. When someone shows you how little you mean to them and you keep coming back for more, before you know it you start to mean less to yourself. You are not made up of compartments! You are one whole person! What gets said to you gets said to all of you, ditto what gets done. Being treated like shit is not an amusing game or a transgressive intellectual experiment. It's something you accept, condone, and learn to believe you deserve. This is so simple. But I tried so hard to make it complicated.”

Saker jag intalar mig själv

Feminism är inte till för att göra kvinnor hårdare och män mjukare, det är till för att det inte ska finnas någon motsättning,

det finns ingen motsättning mellan att gå upp i sina känslor för ngn annan och att vara en egen person
det finns ingen motsättning mellan kärlek och självständighet (snarare raka motsatsen)
det finns ingen motsättning mellan att vara snäll och att se igenom bullshit/inte ta andras skit
det finns ingen motsättning mellan känslor och förstånd,, de kan (och bör) samexistera!!! (även om det är svårt ibland)
jag vill vara självständig!; men ändå ha ömhet!; och kramar!!!;
man kan vara hård och mjuk samtidigt,
gör slut på det fucking binära tankesättet i hur vi ser på människor och relationer, (där man ska vara den som bryr sig minst), , 
det är så jävla efterblivet

jag ska försöka vara så snäll jag kan (när jag inte är det är det nästan alltid pga osäkerhet, inte för att jag vill ngn illa ...)

2k14

Ett superstandard litet inlägg om 2014, tog frågorna från en annan blogg

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Tog studenten. Flyttade hemifrån. Skaffade körkort. Började på universitetet.

Dog någon som stod dig nära?

Nej.

Vilka länder besökte du?

Frankrike (och alla länder vi passerade på vägen dit), Tunisien, Finland.

Bästa köpet?

Ett par bra springskor

Vad önskar du att du gjort mer?

Lärt känna nytt folk (mvh för blyg för denna värld)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Som alltid - dötid på internet.

Största musikaliska upptäckten?

Gojira. Framförallt låten Ocean Planet, vet inte hur många gånger jag lyssnat på den låten, och den är lika bra varje gång. Gåshud.

Största framgång?

Att jag så smått börjat plocka isär tidigare destruktiva tankemönster

Favoritprogram på TV?

Parks and recreation. Top of the lake.

Största misstaget?

Att jag inte tog hand om mig själv bättre, 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare än året innan iaf.

Något du önskade dig och fick?

En smartphone (av min snälla syrra)

Bästa boken du läste i år?

Står väl mellan The Bell Jar och Alias Grace.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?

Spelade Nosgoth med en kompis och åt thaimat.

Vad spenderade du mest pengar på?

Overpriced fika på stan, overpriced öl på krogen.

Vad fick dig att må bra?

Tumblr. Och skogen. Och pussar.

Mest stolt över?

Gjorde en helt ok falafelrulle en gång. Blev lite bättre på att stå upp för mig själv.

Högsta önskan just nu?

Att jag får upp min studiemotivation (och studieteknik) inför nästa period.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Fokusera mer på att förstå och lära (och mindre på katastroftankar, jämförelser med andra och ångest). Planera min tid bättre. Förhoppningsvis kunna gå på lite fler spelningar/konserter. 

Wild Swans

Av: Jung Chang

Författaren till den här boken är bosatt i England. Hon kom dit med hjälp av ett stipendium från universitetet hon gick på i Kina. Det var första gången hon någonsin satte sin fot utanför kontinenten hon växt upp i, en av de få gånger hon någonsin lämnat sitt hemland. Hon ville så långt bort från allt hon upplevt under sin uppväxt som möjligt – hon ville glömma. Efter några år började hon känna sig mer tillfreds med sig själv och sitt liv. Hon kände att hon kunde se tillbaka på saker som hänt tidigare i sitt liv med en viss distans och började alltmer fundera tillbaka. Hennes mamma och mormor hälsade på henne i London, något som ledde till långa intervjuer och sedan till den här boken, där man alltså får följa Changs mormor, mamma och sedan hon själv under deras liv som täcker många omvälvande skeenden i Kinas historia.

Den här boken blev extremt kontroversiell av den orsak att den inte är lika Mao-vänlig som regeringen i hemlandet skulle önska, och blev därför bannad i hela landet, får vi veta i det nya förordet. Det är dock ett faktum som snarare ökade intresset för boken, och den har blivit vida läst och uppskattad.

Changs mormor växer upp i en tid där kvinnor inte har många rättigheter. Hon blir bortskänkt till en general vid ung ålder, inte bortgift utan avsatt att bli hans konkubin eller älskarinna. Enligt tidens mode så binds hennes fötter, något som innebär en molande smärta när hon går och att hon ständigt måste rengöra och linda om sina fötter. Hon flyr från det hem hon blivit lotsad till, då hon behandlas väldigt kärlekslöst av alla de övriga i hushållet (mest bestående av vaksamma betjänter och generalens fru), och förälskar sig sedan i en gammal läkare, en lugn man med långt skägg och lång mustasch, en riktig österländsk läkare med egen medicinshop. Deras tid tillsammans blir emellertid inte särskilt lugn eller fridfull då de tvingas leva under under den japanska ockupationen av Manchuriet (där de bodde) och inbördeskriget mellan Kuomintang-partiet och kommunisterna. De får flera barn varav ett, Changs mamma, blir en trogen Mao-fantast och medlem i den röda armén.

Det här var alltså under den kommunistiska revolutionen i Kina. Kommunismen var ett mål för jämlikhet, för minskade klyftor mellan de olika skikten av människor i samhället. Framförallt låg stort fokus på människorna som bodde på landet, de som inte var akademiker utan jobbade med att t.ex. odla mat, och som också utgjorde den större delen av Kinas befolkning. Det är sådana här jämlikhetsmål som får Changs mamma, och också hennes pappa, att kämpa för att sprida de kommunistiska värderingarna. Vad som följde var dock en revolution full av rädsla och påhopp, där varje sak man sade kunde vändas mot en och man behövde se sig om vid minsta lilla ting som kunde antyda att man stödde Kuomintang eller var bourgeois (borgerlig, medel-/överklass) eller på något sätt anti-Mao (vilket var ungefär det värsta man kunde vara). Man ska prioritera sin plats i partiet över allt annat, till och med över sin familj, något som leder till att Changs föräldrar tvingas leva väldigt åtskilda liv periodvis.

Chang själv, i sin tur, växer upp under kulturrevolutionen, ett av Maos initiativ efter hans förra som slutat i katastrof – det s.k. ”stora språnget” där han ville att Kina skulle bli en stark stålnation och beordrade alla och envar att delta i stålproduktionen. Även elever fick göra det, det spelade ingen roll vad man arbetade med vanligtvis, man skulle delta i att utvinna stål, eftersom han trodde det var en vinnande strategi. Konsekvenserna blev dock (eftersom även bönderna som vanligtvis odlade och skördade istället behövde sätta sin tid på att producera stål) en hungersnöd som tog död på miljontals människor. För att återfå sitt förtroende krävdes att Mao inledde något nytt, vilket fick bli kulturrevolutionen, där målet var att stärka kommunismen i landet och ta bort alla kapitalistiska och anti-kommunistiska ideal från samhället. Ändra rådande kultur, helt enkelt. Det som följde var brutalitet och, återigen, rädsla och en stämning av att vem som helst kunde sätta dit en. Ungdomar var aktiva i revolutionen, de kallade sig rödgardister och gjorde vad som helst för att sätta dit folk med antisocialistiska tendenser, s.k. revisionister. Många lärare anklagades för att vara följande, något som ledde till en utbredd brutalitet i skolorna – man torterade sina lärare, ibland till döds. När Chang tvingas se en av sina favoritlärare, en filosofilärare som hon beundrat, bli sparkad och förödmjukad ids hon inte titta på utan går därifrån. Hon kan dock komma undan med det eftersom hennes pappa är en högt uppsatt kommunistisk officer. Både hennes föräldrar, hennes syskon och hon själv börjar alltmer ifrågasätta vad som händer i landet, men det tar lång tid att på riktigt ifrågasätta Mao själv, eftersom de blivit så indoktrinerade att avguda honom:

”I had always been told, and had believed, that I was living in a paradise on earth, socialist China, whereas the capitalist world was hell. Now I asked myself: If this is paradise, what then is hell? I decided that I would like to see for myself whether there was indeed a place more full of pain. For the first time, I consciously hated the regime I lived under, and craved an alternative. Still, I subconsciously avoided Mao. He had been part of my life ever since I was a child. He was the idol, the god, the inspiration. […] A couple of years before, I would happily have died for him. Although his magic power had vanished from inside me, he was still sacred and undoubtable. Even now, I did not challenge him.”

Dessutom är Changs familjemedlemmar så rädda att bli avslöjade i sitt tvivel att de knappast ens vågar diskutera saker kritiskt sinsemellan. Utan att prata om det för mycket så inser de dock att deras tro på revolutionen börjar svalna, och de spenderar mer tid med varandra. Efter några år har revolutionen slutat, Mao är död och Jung Chang har, med stöd av sina föräldrar och idogt studerande, fått lov att studera engelska på ett universitet. Där blir hon så pass lovordad att hon lyckas vinna ett stipendium som ger henne friheten att flytta, och se världen utanför det ”paradis” hon växt upp i. Cirkeln i den här summeringen är sluten.

Det var, kort och gott, en fantastisk bok. Det fanns inte så mycket mer att göra än att storögt ta in de här makalöst händelserika liven. Eller ja, kanske också ta sig en funderare på hur en man (nu hade visserligen Maos fru också en stor negativ inverkan) kan få så stort inflytande, hur en symbol och en tro på något bättre kan göra en hel befolkning så indoktrinerade, så hjärndöda, och hur denna kollektivism kan skapa sån brutalitet. I den här boken får man se det värsta och det bästa hos människor som grupp, hur folk likt marionettdockor dansar efter pipan men också hur mycket kärlek det finns hos folk, något vi får se framförallt mellan Changs mormor och mamma, Chang och hennes föräldrar, föräldrarna emellan och morföräldrarna emellan. För att nämna några exempel.

Neuromancer

Av: William Gibson

I denna dystopi finns en virtuell verklighet där vissa, såsom huvudpersonen Case, jobbar med olika form av illegal verksamhet. Case är en underdog som tagit mycket droger och stulit från sin forne arbetsgivare. Det forne har sabbat hans nervssystem och det andra har gjort honom pank och strandsatt. Efter ett tag får han dock erbjudande om anställning - om man kan kalla det för det, då det knappast är frivilligt. Antingen jobbar Case för denne man Armitage, eller så kommer han dö av giftet som utsöndras på insidan av hans blodkärl. Hans jobb inkluderar att hacka sig in i den alternativa cyberverklighet som finns. Han kallas en software cowboy. Uppdraget får han från början veta väldigt lite om, men det involverar att attackera en AI i cyberrymden. 

Det här var en bok som verkade så lovande och hade så många intressanta element. Den engagerade mig dock föga, mest då den är väldigt skissartat skriven och det går så snabbt framåt att man (eller åtminstone inte jag) hinner haka upp sig på något. Karaktärerna är intressanta dock - alla är väldigt världsvana, tuffa, "streetsmarta". En sak kan man i alla fall säga; den påminner inte om någon annan sci-fi bok jag någonsin läst.