Kärlek

Det viktigaste i livet är kärleken.
Den rätta sortens kärlek, det vill säga.
Den måste vara riktad, projekterad, rätt - till rätt gud, till den rätta personen och saken. Den får inte vara för mycket heller. Du bör till exempel inte älska en person mer än denne älskar dig, för då är du efterhängsen eller patetisk. Din kärlek får inte överstiga rimliga gränser, för då verkar du besatt. Din kärlek måste vara rationell också, och inte destruktiv. Kärlek från en förälder till ett barn till exempel, där har du en taktisk, smart, naturlig kärlek. Det är bra att känna kärlek för sig själv också. Inte för mycket dock, då verkar du narcissistisk. Men som sagt, kärleken är ju det viktigaste i livet. Ta till vara på den, mängden är begränsad i den här världen.

Bokrecension, kinda

Nu var det så att för en dryg vecka sedan så satte jag mig ner och skrev en ganska utförlig bokrecension på A Clash of Kings, bok två i A Song of Ice and Fire. Jag gjorde detta i Word, som då plötsligt slutade fungera. När det började fungera igen var texten försvunnen. Detta var frustrerande, och jag orkade inte redogöra för handlingen igen (framförallt inte när jag just hade gjort det i skolan, på engelskan, samma dag). Så jag tänker inte göra det, för jag är lat o.s.v. Bra bok i alla fall. Handlingen kan egentligen summeras i titeln, då det främst går ut på att det finns flera kungar, som alla tycker att de hör hemma i järntronen. Efter Robert Baratheons död finns nämligen hans son, trettonårige Joffrey, som ju bör vara den rättmätige kungen. Problemet är bara att vissa hävdar att han är en bastard. Samtidigt vill samtliga Roberts yngre bröder vara kung, och så har ju också Robb Stark blivit utnämnd till kung i norr, samtidigt som Danaerys Stormborn fortfarande är ättling till Aerys II, som var den riktige kungen innan han blev störtad. Så detta är konflikten, en ganska storslagen sådan. Spännande.

Inlägg nr 222

Depressionen välkomnar vem som helst, och den kräver inget av dig, förväntar sig inget av dig. Du behöver inte behöver vara smart, eller ens cynisk, för att vara deprimerad. Du behöver bara inse hur orättvis den här världen är, inse det ända in i din kärna. På ett sätt är det en befrielse, på ett sätt blir ditt liv lättare.

A Game of Thrones

(Första boken i A Song of Ice and Fire)
Av: George R.R. Martin

Jag har sett de två första avsnitten av den populära HBO-teveserien A Game of Thrones. Efter det tyckte jag det räckte, jag kände mig inte tillräckligt gripen. Det gjorde jag däremot när jag började läsa den första boken serien var baserad på. Av någon anledning, även fast jag i början av boken mer eller mindre bara var vittne till samma händelser som i de två första avsnitten, så tyckte jag det var mycket mer intressant den här gången. Kanske är det så simpelt att jag bara föredrar boken som medium, att jag föredrar att få veta personernas tankar, få lite mer bakgrundshistorier, få mer helt enkelt. Så är det nog. Det första jag slogs av var hur snabbt man slängs in i historien. Man får inte mycket serverat direkt i munnen så att säga, utan man får följa med så gott det går, utan att få allt förklarat för en. Saker börjar hända ganska snabbt, och man introduceras till många olika karaktärer. För varje kapitel så är det ur olika karaktärers perspektiv, och vilken karaktär det är, är angivet i början av kapitlet.

I världen vi befinner oss i finns det en stor mur som människor sällan korsar. Vad som finns på andra sidan verkar vara omtvistat, man talar om ’the others’ - man pratar om jättar, men även ett släkte bestående av små, annorlunda varelser, ’children of the forest’. Å ena sidan har vi denna lite mer mytiska tillvaro, å andra sidan har vi just kampen om järntronen, vem som ska härska i The Seven Kingdoms, en plats där man tillber många gudar, där somrar kan vara decennium och vintrar kan vara i livstider. ”Winter is coming” råkar också vara ”mottot” i Starkfamiljen, som lever i norr. Eddard Stark, lord över Winterfell och tight med kungen, är en av våra huvudpersoner; han är ganska tillsluten men ovanligt ärlig och hederlig. Alla i familjen får vi följa: Lady Catelyn, hustrun, och de fem barnen: Arya, Robb, Sansa, Brandon, Rickon, ja och så bastarden Jon Snow, mor okänd (för de flesta åtminstone). Vi får också följa vad som händer i Lannisterfamiljen, som är den rikaste av de stora familjerna och där en av familjemedlemmarna, Cersei, är drottning. Fokus ligger dock mest på en av hennes bröder: Tyrion Lannister, som är en dvärg med en  skarp tunga. Vi får givetvis följa flera av de andra familjerna, men det är dessa och familjen Baratheon (kungafamiljen) som det handlar mest om. Å tredje sidan har vi familjen som härstammar från härskarna i det urgamla Freehold – Targareyenfamiljen, som är ”the blood of the dragon” (fast drakarna är enligt de flesta utdöda sedan lång tid tillbaka). Denna familj brukade alltså vara kungafamilj, innan de flesta av familjemedlemmarna slaktades. De överlevande är prins Viserys och prinsessan Daenerys, som har planer på att återta makten. De beblandar sig med Dothraki-släktet, ett vildefolk som lever en majoritet av sitt liv under den bara himlen, på hästrygg. 

Jag upplevde som sagt att jag fastnade i boken. Den var spännande, välskriven, och den känns inte svartvit på det sätt som fantasyböcker ofta gör, där de goda endast är goda, de onda enbart onda, och så kämpar de mot varandra. Istället får vi följa flerdimensionella karaktärer, och kan se ur fleras perspektiv, utan att nödvändigtvis bara tycka om den ena parten. Det känns också stimulerande att få vistas i ett samhälle så annorlunda från vårt, stundvis känns boken bara historisk, innan man återigen blir påmind av det övernaturliga. Mina favoritkaraktärer var nog Jon Snow, Arya Stark och Tyrion Lannister, men alla karaktärer vars perspektiv man fick läsa från var intressanta att följa. Så – bara sex böcker kvar då, hoho. (Vilket hästjobb det måste varit att bygga upp den här världen!)

Mer en notis än något annat

Jag har läst en bok, men eftersom det är rankat som ett seriealbum och inte direkt är en roman på något sätt så känns det ovärt att skriva en recension om den. However,

Välkommen till din psykos
Av: Nanna Johansson

var en riktigt festlig bok! Med sin fula satir där hon ifrågasätter normer och människors  beteende så fångade hon mig. Hej svejs.

Var slänger man vad?

Visste ni att glödlampor hör hemma i elavfallet och nagellacken i farligt avfall? Eller att, (och detta förvånade mig lite), vhs-filmerna är okej att slänga i vanliga soppåsen? Kan rekommendera denna sida http://www.sita.se/Hemma/kallsortera/ när man är osäker, har hjälpt en del nu när jag försökt röja lite hemma.

Dvärgen

Av: Pär Lagerkvist

I renässansens Italien finns ett furstehov där det tjänstgör en 26 tum lång tjänare. Han är proportionerligt byggd enligt honom själv, han är stark och hans ansikte är gammalt och fårat. Hans röst är vanlig och ej ljus som de andra löjeväckande narrar till dvärgar han träffat. Han ser mycket upp till sin furste som är en stor man, krigisk och stolt. Han förstår sig mindre på furstinnan, som haft flera älskare vid sidan av, och som t.o.m. bett honom att skicka kärleksbrev till diverse män, som don Riccardo, en man som dvärgen knappt tål, men som är mycket ansedd i staden. Kärlek överhuvudtaget förstår sig dvärgen inte på, ej heller lek, eller människans nyfikenhet eller sätt att försöka finna någon mening:

”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort? Det är bara ett talesätt, något man tycker om att säga. Man kan lika väl påstå att det är litet. Att det är obetydligt, fullständigt betydelselöst, ett kryp som man kan krossa med en nagel. Och om man krossar det med nageln, har det ingenting att invända mot detta heller. Det är lika tillfreds med sin undergång som med vad som helst annat. Och varför skulle det inte vara det? Varför skulle det vara så angeläget om att finnas? Varför skulle det eftersträva det och över huvud taget någonting som helst? Varför skulle allting inte i själva verket vara det fullkomligt likgiltigt?”

 Sådana funderingar ägnar sig dvärgen åt, när han analyserar människornas fåfänga beteende. När det blir krig kommer han dock på bättre humör, och gör allt för att få vara med som soldat. På det följer händelser som får hans och hela stadens invånares liv att vändas upp och ner, och på slutet verkar t.o.m. dvärgen ha fått lite ödmjukhet, eller åtminstone en del nya infallsvinklar i sitt funderande.

 Jag kan inte dra mig till minnes att jag fått följa en berättelse ur ett perspektiv som liknar det i denna bok. Dvärgen är en väldigt distinkt karaktär, med ett sinne som skiljer sig mycket från den vanliga personens, och som dessutom har fördelen att vara utböling, på sidan av, den som tyst betraktar utan att själv märkas så mycket. Ändå kan man förstå hans tankegångar, trots att de är nattsvarta och ser människan som en parasit, mer eller mindre. Han är som en person som är mentalt störd nästan, en psykopat som tycker sig stå över allt han ser, men samtidigt är medveten om att det inte är så. När jag läser denna bok blir jag inte förvånad över det faktum att Lagerkvist vunnit ett nobelpris. Jag kunde dock blivit mer känslosamt påverkad, det var inte en bok där jag kände att jag skrattade, grät eller något. Det i sig är inte ett minuspoäng för boken, bara för min upplevelse av den. Det gör ändå att jag ger den ett lägre betyg.