The Perks of Being a Wallflower

 

 

Vi får följa en bit av introverta, femtonåriga Charlies liv när han börjar high-school i början av 90-talet, i en period av kassettband med egenmixade spellistor, ’deejays’, marijuana och ett gäng halvpretentiösa tonåringar som diskuterar böcker och kärlek. Charlie har alltid varit lite udda. Han är känslosam och kan få hemska raseriutbrott, och han gråter ofta. Hans enda seriösa kompis Michael har begått självmord, och för att lindra ensamheten kanske, eller bara kommunicera sina tankar, så börjar Charlie skriva brev där han berättar om vad som händer i sitt liv. Minst lika mycket pratar han dock om vad som händer i andras liv, om de runtomkring honom. Han har nämligen lite svårt att ’delta’ ibland. Han föredrar att observera vad andra håller på med. Han tycker om att fantisera om vad folk tycker och tänker, vart de är på väg. Han tycker om att iaktta.
En dag på en fotbollsmatch så vänder detta, då han råkar stöta på en kille som går på samma kurs som han, en kille som kallas ”Nothing”, men som egentligen heter Patrick. Eftersom Patrick verkar vara en ganska inbjudande typ så slår sig Charlie ner bredvid honom, och så börjar hans vänskap med Patrick och dennes låtsassyster Sam, och resten av deras umgänge.

Det står på baksidan av boken att Charlie är ”fast mellan att försöka leva sitt liv och försöka undvika det”, ett predikament som jag tror många av oss kan relatera till. Men på sätt och vis känner jag att Charlie är bättre på att ta till vara på livet än de flesta, även när han inte gör så mycket själv. Han värdesätter saker som de flesta tar för givet, eller inte tänker på, kanske. Han har inte det här vardagliga perspektivet som de flesta har när de bara försöker hanka sig fram. Han är som den mänskliga gestaltningen av citatet ”The beauty is in the eye of the beholder.” När jag läser boken känner jag en ömhet för huvudpersonen, och för boken själv. Ju längre handlingen framskrider dock, desto mer får Charlie uppleva konsekvenserna av att han så sällan tar den plats som han skulle kunna. En sjukt varm, fin, bittersöt och vis bok, skriven med fingertoppskänsla. Det här är för övrigt en av de få bokupplevelserna där jag faktiskt sett filmatiseringen först. Jag kan rekommendera den också, det som (enligt mig) verkligen lyfte den var Emma Watson och Ezra Miller som Sam respektive Patrick. En av de bästa high-schoolböcker jag läst, faktiskt, med väldigt många bok- och musiktips i dessutom!

The Secret Life of Bees

Av: Sue Monk Kidd

 

 

Vi befinner oss i South Carolina år 1964. Vi får följa nyligen fyllda fjortonåriga Lilys frigörelse från sin hemske pappa, och hennes sökning efter något att fylla det tomrum som varit efter sin mammas död för tio år sedan. Med sig på sin flykt har hon pappans färgade hushållerska Rosaleen. I deras impulsiva flykt så stöter de på ett kvinnokollektiv som har något att göra med Lilys mamma, en skara på tre svarta systrar som hyllar den svarta Madonnan och sköter bin och honungstillverkning tillsammans i ett stort rosa hus. Väl där märker Lily att den kärlek hon letat efter inte dog med sin mamma, och hon upptäcker nya världar som tidigare varit stängda för henne. Samtidigt får vi följa de svartas kamp för rättigheter, som blossar upp detta år i och med rösträtten som just gått igenom.

 

Första gången jag läste den här boken var kanske fyra, fem år sedan, och jag visste då att det inte skulle vara den enda. Nu innan jag läste om den kom jag inte ihåg mycket av den, mest bara detaljer här och var och känslan den gett mig – en otroligt varm, intim känsla av ömhet som få böcker förmedlar som denna. Det är inte skrivsättet som fångar mest här, utan karaktärerna och handlingen i sig. Det känns som att man lär känna systrarna Boatwright, Rosaleen och de andra på riktigt, och när boken är slut så lämnar man dem med en känsla av saknad. Den här författaren vet hur man blandar en karaktär, med lagom dos vett men också en stor dos galenskap, och detaljer som gör den karaktären till just den och ingen annan – med hang-ups och paradoxer, styrkor och svagheter. Samtidigt hittar man en intressant syn på religion, där flera av personerna i boken har sina egna små religioner, eller blandningar av olika religioner. Det är tydligt att det inte är hur man dyrkar som är det viktiga, det är att man gör det. Systrarna har som sagt inte Jesus på korset på sitt altare, utan de har Madonna, en svart sådan dessutom. Alla vill ha en Gud som ser ut som en själv, förklarar de. Samtidigt, om man ska försöka analysera lite, så kan man argumentera att en av systrarna är en slags Jesus, som offrar sig för andras synder och framförallt lidanden. Det är inte i varje bok man möter Jesus i form av en svart kvinna. Den här boken är en sann pärla, en flod av honung att dyka ner i. När jag lämnade den gjorde jag det med saknad.

 

 

Från Sverige till Italien och tillbaka

Jag och föräldrarna tog en drygt två veckor lång trip till Südtirol i norra Italien, en plats där man talar tyska. Kort redovisat:

 

Berlin:

 

Radiotornet.

Sådana här björnar fanns lite överallt.



Minnesplats för förintelsen.



Hauptbahnhof. Europas största tågstation finns i Tyskland, tydligen.

Lana, Italien:

När vi inte katade upp för bergen till fots ...



... så gjorde vi det med lift.

Bergskossa.

Jag och mamma tyckte det påminde om "A Sound of Music".

Det fanns hur många vinodlingar som helst.

Här åt vi glass på ett av bergen.

Mamma<3.

Utsikt från en liten lift.

Jesus fanns överallt, såg säkert minst 15 st.
INRI stod det ofta ovanför, för
Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum
(Jesus från Nasaret, Judarnas Konung)

Alperna i Österrike:

 

Det regnade som sjutton, och åskade.

Som sagt.

Förutom dessa länder såg vi också Schweiz och Liechtenstein. Det blev mycket bilåkande, katande i bergen, cyklande, simmande i poolen, svettande i solen och hur många restaurangbesök och flerrättersmiddagar som helst. Mina föräldrar pratade en hel del tyska. Kort sagt, så var det en semester!

The Great Gatsby

Av: F. Scott Fitzgerald

Året är 1922, och vi befinner oss i ett storslagen villa på Long Island, där det jämt är fest på gång. Herren som äger stället heter Gatsby. Han är en anmärkningsvärt ung man, med tanke på att han redan har en sådan förmögenhet och en sådan villa, som han bor i helt själv. I trädgården på hans partys så viskas det om honom ibland. Olika myter, som att han har dödat någon. Faktum är att det är få av dem som verkligen känner honom, eller som ens är inbjudna till festerna ifråga. En av de som faktiskt är det är Nick Carraway, som just har flyttat till huset bredvid och fått jobb som obligationssäljare. Det är ur hans perspektiv vi får följa den här historien. När han nu flyttat till Long Island så passar han på att umgås med kusinen Daisy som bor nära, hennes man Tom, och en av Daisys kompisar Jordan, som är tennisspelare. Tom har en älskarinna, ett faktum han inte bryr sig om att dölja så väl. Samtidigt börjar Gatsby visa allt större intresse för Nick, och efter ett tag visar det sig varför: han vet att Nick är tight med Daisy, och vill att han ska bjuda in henne på te, så att han själv kan droppa förbi. Tydligen hade de en romans som upphörde för fem år sedan, och sedan dess har han inte kunnat släppa henne, berättar Jordan för Carraway, som sedan beviljar Gatsby detta önskemål. Därpå följer Gatsbys försök att återuppta förhållandet med sin gamla kärlek.

”Intressant skriven”, är det första jag tänker när jag läser den här berättelsen. Den är väldigt noggrant och selektivt beskriven. Den tråkar inte ut en med sidolånga beskrivningar av allt som syns, utan fokuserar ofta blicken på vissa detaljer istället, som ändå säger ganska mycket. Ibland förekommer beskrivningar som verkar nästan omöjliga. Typ ”han nickade på ett melankoliskt och samtidigt cyniskt sätt.” Fast det som slår allt är förstås Gatsbys leende när Carraway träffar honom första gången. Låt mig citera: 

He smiled understandingly—much more than understandingly. It was one of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced — or seemed to face — the whole external world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favor. It understood you just so far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.

 

Man blir ju lite nyfiken på hur Leonardo DiCaprio väljer att porträttera detta i den nya filmatiseringen från i år. När jag googlade dök denna bild upp:

 Ganska duktigt, eller?

 

Det är sådana lysande beskrivningar hela tiden, som gör att läsa boken ger så mycket mer än bara vad som syns och sägs. Man, eller åtminstone jag, kommer verkligen in i det, och det blir intressant läsning. Det läggs det inte så mycket värderingar i det, vilket är uppfriskande. Carraway verkar inte döma någon av de han träffar, utan förhåller sig ganska objektiv.

Samtidigt är det givetvis en intressant miljö vi vistas i, med crème de la crème à la New Yorks 1920-tal. Vad gör man när man umgås, jo, man flyger i den enas privatägda jetplan, badar i poolen, eller kanske åker in till staden och checkar in på ett hotell bara för att kunna sitta där och pimpla drink efter drink. Eller så köper man ett utsökt halsband till sin imaginära hund, bara för att den ser ut som ”an absolute dream”. Inte tar man själv hand om barnet, det gör nannyn. Men man avundas dem inte. Undan för undan får man se hur ytliga och ynkliga både karaktärerna och deras relationer är, vilket bolmar upp på slutet, då man får se de slutgiltiga sveken, och den avgrundsdjupa ensamhet som kan gömma sig bakom ett rikt socialt liv.
Men det är inte en berättelse berättad med förakt. Som sagt så dömer inte Carraway, och som konsekvens gör inte vi det heller. Vi får, förutom pengar, fåfänga och en del kriminalitet nämligen också skymta en hel del kärlek, av sitt slag. Och drömmar, omöjliga drömmar tillbaka, till det sagolika, det förflutna. Drömmar till det förflutna, hand i hand med hopp om framtiden, om att vara någon, om att ha skapat sig ett namn, ett namn stort nog att vara förtjänt av kärlek. Ett namn som Gatsby.

 

A Feast for Crows

Den fjärde delen i A Song of Ice and Fire (alltså spoilers)
Av: George R.R. Martin

 

 

Den här boken fokuserar som vanligt på stridigheter och kampen om makt i Westeros, och vi tar vid ganska precis där den förra boken slutade. Slutet på förra boken var väldigt dramatisk, med bl.a. ’The Red Wedding’ som framförallt verkade chockera följarna av tv-serien. Denna bok är precis lika fylld av överraskningar. På Iron Islands så pågår ett val av ny kung, efter att Balon Greyjoy har dött genom att ramla från en bro mellan två klippor. Det står nu mellan hans syskon Aeron Damphair, Euron Crow’s Eye, Victarion och Balon the Brave och hans barn Theon och Asha att ta över tronen där, The Seastone Chair. I Dorne så förargas man över att prinsen (i slutet av förra boken) dog i sin (självvalda) strid mot Gregor Clegane, och hans döttrar vill nu hämnas mot Lannisterfamiljen. Samtidigt så har prinsessan Myrcella, Tommens syster, blivit bortgift till en av prinsarna i Dorne, och bor nu där, under Ser Arys Oakhearts från the Kingsguards bevakning.  I King’s Landing försöker Cersei styra, då kung Tommen knappast är gammal nog att göra det själv. Det går … sådär. Hon kämpar ständigt mot den nya drottningen, Margaery Tyrell, som nu är gift med Tommen. Hon ber Jaime att bli kungens hand (lite ironiskt då att Jaime numera bara har en hand), men han säger nej. Saker är inte som det brukade mellan dem, och Jaime kan inte komma över det Tyrion sade till honom efter att Jaime hjälpt honom ur fängelsehålan – nämligen att Cersei legat med alla möjliga från rådet. Brienne får i uppdrag av Jaime att leta reda på Sansa Stark, som i slutet av förra boken flydde med Petyr ’Littlefinger’ Baelish till Eyrie där Lysa Arryn blev knuffad av Petyr nerför en klippa och därför dog. Sansa tvingas ta hand om Lysas son Robert, som ju också är lord över Eyrie. Problemet är bara att han är en bortskämd, ömtålig liten skitunge eftersom han uppfostrats så. Jon Snow har blivit utnämnd till nya kommendören på väggen. Han vill nu att Samwell Tarly ska bli hans nya Maester efter att Maester Aemon dött, eftersom Sam inte bara är läskunnig, utan tycker om att läsa, tyda kartor och dylikt, till skillnad från de övriga på väggen. Han skickar iväg Samwell tillsammans med Maester Aemon och en av vildingen Crasters fruar/döttrar Gilly och en unge att segla till the Citadel i Oldtown, där man kan utbilda sig till att bli Maester, och där det finns mystiska ljus av drakglas som aldrig slocknar. De ska åka via Braavos först. Det råkar vara där som Arya Stark befinner sig nu. Hon bor ibland i ett tempel, det så kallade ”House of Black and White” där man hyllar Guden med många ansikten. Folk som vill dö går till templet för att hitta frid. Arya jobbar inte bara där dock. Hon hjälper också till med att sälja musslor och dylikt på en av hamnarna i Braavos. Hon kallas Cat, och har därmed ännu ett smeknamn i kollektionen.

Det är alltså dessa personer vi får följa. Vi fick aldrig läsa något ur vare sig Tyrions, Danaerys, Davos eller Jons perspektiv. Chockerande saker, som att Catelyn blev en odöd, får vi inte heller veta mycket om. Anledningen till detta får vi veta på slutet, då författaren bifogat ett litet meddelande; det blev helt enkelt för mycket, det fick inte plats med alla kapitlen om dem. Den här boken är nog den jag tycker minst om hittills, just på grund av detta. Mycket händer, visst, men ingenting otroligt intressant och de nya karaktärerna vi får följa blev jag inte så intresserad av, eftersom man bara vidrörde dem. Ändå är det ju absolut inte någon större kvalitetsdipp, lite besviken blev jag bara. Däremot är jag glad att Sam får ta en allt större plats i handlingen, och Brienne tycker jag också är intressant att följa. Personerna på Iron Islands likaså. Tror jag tar en liten paus från den här världen innan jag fortsätter med nästa i serien, men den har jag stora förhoppningar inför!

A Storm of Swords

Av: George R.R. Martin
Tredje delen i A Song of Ice and Fire (drf SPOILER!!!varning förstås)

 

I förra boken var fokus mest på The Seven Kingdoms, och kampen mellan alla kungar som vill ha makten. I den här får vi också följa vildarna bortom väggen, och träffa fler av de andra, de mystiska odöda varelserna. Vi får se andra sidor av bl.a. Jaime Lannister, som inte är lika osympatisk som man innan kanske trott. Den som alla tror är ond är den som vi som läsare vet är en sympatisk snubbe – nämligen Tyrion, som blir anklagad till allt möjligt och dömd till döden av sin egna familj. Alla i Kings Landing är vittnen till detta brott som de är övertygade om att han begått, kort sagt så vänder sig nästan alla mot honom. Samtidigt försöker Danaerys köpa fri slavarna hon träffar i städerna hon passerar, och försöker åtgärda på de orättvisor hon ser, fortfarande med hopp om att ta över i Seven Kingdoms med hjälp av sina tre drakar. På hennes färd får vi träffa en slavarmé av s.k. Unsullied, kastrerade män som inte känner smärta och som blivit uppväxta till att bli skoningslösa mördare som ofrågande följer order. Vi får följa Stark familjen som tidigare, där tragedi på tragedi följer. Arya träffar nya följeslagare hela tiden, men lyckas aldrig komma fram till sin destination. Mot slutet av boken blir hon kidnappad av Sandor Clegane, som förstås vill lämna in henne mot pengar. Detta går i baklås i samband med ”The Red Wedding”, där Catelyns bror skulle giftas bort till en av Freydöttrarna. I slutet av boken lyckas Arya frigöra sig med hjälp av det gamla myntet hon fått av Jaqen, och de magiska orden han lärde henne: Valar Morghulis (alla dör i slutändan). Hon ger alltså myntet till en kapten på ett fartyg, och beger sig mot Braavos. Jon Snow har kämpat på bortom väggen, efter att ha fått order av Quorin Halfhand att smälta in bland vildarna så är han med dem ett tag; försöker få reda på deras hemligheter och mål. Väl där så blir han lite väl insnöad (hoho) hos dem, och blir mer eller mindre förälskad i vildekvinnan Ygritte. Han får veta att ledaren Mance Rayder har Vinterns Horn, hornet som hävdats kan få väggen att falla. Därpå följer en strid mellan bröderna på väggen och vildarna ackompanjerade av jättar på mammutar. Sedan kommer Stannis Baratheon dit, och klargör att allas största fiende är de andra, och att de borde alliera sig med vildarna mot dem. Med honom har han fortfarande Melisande ("den röda kvinnan"), som kan se framtiden i sina mystiska lågor. I den här boken får vi också följa nya karaktärer, som Ser Davos, ”lökriddaren”, som lyckas överleva efter sitt skeppsbrott och sedan (till sin stora överraskning) får ersätta den förre och tjänstgöra som Stannis rådgivare, p.g.a. sin svidande ärlighet. Vi får också följa den massiva Brienne som är, trots sitt kön, en av Renly Baratheons väktare. Hon beskylls sedan för hans död (en osanning) och måste fly med Catelyn, som sedan ger henne i uppdrag att föra Jaime (som Catelyn hållit som fånge) tillbaka till Kings Landing i utbyte mot hennes döttrar Sansa och Arya. Sansa blir i denna bok bortgift med Tyrion, men flyr i samband med Joffreys giftermål, med Petyr Baelish aka ”lillfingret”, till Catelyns syster Lysa som Petyr ska gifta sig med.

Detta och mycket annat händer i denna spännande bok. De är härligt oförutsägbara, böckerna i den här serien. Det finns ingen tydlig huvudperson utan vi träffar nya karaktärer hela tiden, och man vet aldrig vem som kommer att dö innan boken är slut. Twist på twist följer, och ingen av karaktärerna är heltigenom god eller ond, utan man kan sympatisera med, eller åtminstone respektera, de allra flesta. Den här boken var precis lika välskriven som de tidigare två. Jag kan inte göra annat än rekommendera den här serien. Om ni tycker den låter komplicerad eller tråkig, så kan jag passa på att påminna att det förekommer en hel del incest och dvärgsex också. Har t.ex. hört folk referera till Tyrion som ”the (P)imp”. Väldigt hippt.

Bråvallafestivalen

Jag och mamma drog till Bråvalla i Norrköping, som så många andra (hela 51 590 personer och därmed Sveriges mest besökta festival, enligt Wikipedia). Vi var där i torsdags och lyssnade på band som Airbourne (inte särskilt originella enligt mig), Ghost (de överträffade mina förväntningar, diggade deras utstyrslar och sätt också, sångaren som hälsade publiken med ”God afton, Östergötland” och deras allmänt lugna, ometalaktiga sätt på scenen), Paramore (tyckte de var riktigt nice faktiskt, även om det känns som lite guilty pleasure när jag lyssnar på dem, kanske dumt av mig), In Flames (gäsp), såg lite av Gogol Bordello, Icona Pop och Macklemore & Ryan Lewis också, och givetvis Rammstein som spelade på kvällen. Det var något som var lite off med den konserten. Kan hända att det var för att vi tidigare sett dem i Globen, där det var bättre ljudkvalitet, akustik, man såg mer och det var en längre, mer påkostad konsert. Givetvis förväntade jag mig mindre av den här konserten, men jag hade ändå sett fram emot den härliga festivalkänslan som vi inte upplevde i Globen, när vi satt säkert på en läktare. Jag såg fram emot att stå i leran med resten av publiken och känna hur fötterna lyfter från marken, hur man glömmer bort sig själv och nästan börjar hallucinera, hur man känner basen i kroppen, hur marken rör sig ever so slightly med musiken. Men det rus som jag brukar erfara på konserter med band jag älskar infann sig inte riktigt den här gången, och efteråt kände jag mig en aning besviken, faktiskt. Det blev inte bättre av att de använde sig av en av gimmicksen som de redan använt sig av i Globen, dvs den enorma kanonkuken som spottar ut fakesperma på publiken. Den första gången jag såg det var det lustigt och lite kreativt, den här gången tänkte jag bara ”Igen?”. Inte så artigt heller att komma på publiken, liksom. Hallå. Nu kanske jag målar upp en alltför negativ bild dock, givetvis var det en sjujäkla show och deras musik är lika mäktig, storslagen och härlig att lyssna på som alltid. Och visst var det en festival, med festivalmänniskor. Även om jag inte alls lyssnar på den musiken så summerar Icona Pop-låten som går "I don't care, I love it" känslan och attityden ganska väl. En rolig detalj var också att jag såg flera killar sitta på någons axlar i publiken på konserter med kvinnliga artister. Kändes lite som landet tvärtom.