2013 - en summering

De första åtta månaderna det här året var inte så bra. I skolan skrev jag en rapport om svarta hål. Vi hade nationella prov, där det mest framstående var fysikprovet på fyra timmar. Morfar dog. Hade brist på motivation i skolan. På fritiden kände jag mig ensam och ledsen. Det bästa på vårterminen var nog besöket i Paris, för det var ... Paris. På skolavslutningen hade jag mensvärk, trängdes på bussen och satt ensam hemma, håglös. Sommaren gick an. Italienresan var rolig. Jag sommarjobbade på hemtjänsten ett par veckor, det var helt OK. Firade midsommar i Lundby. Var på Bråvalla, vilket var underväldigande. Övningskörde en hel del med far min.

De två månaderna efter de första åtta var hemska. Ångest och kval. Grät stor del av tiden. Jag trodde mina sociala och psykologiska problem hade sin rot i min pojkvänsrelation. I efterhand kom jag att förstå att det var en förenklad slutsats. Jag missade saker, kom för sent till saker, saker gick sönder. Ångrade saker. Jag blev myndig och väntade naivt på den första utgången som aldrig kom, med vännerna som inte finns.

I november började saker vända så smått. Någon gång häromkring hälsade jag på min syster i Norrland, det var ett jättefint besök, hon tipsade mig om musik och visade mig på något sätt ett annat liv, kärlek. Jag vet inte varför, men det här besöket förändrade mig, även fast inget särskilt dramatiskt hände. Men det behöver inte alltid det. Innan det här besöket kände jag mig nästan suicidal, efteråt kände jag hopp. Jag började träna mer regelbundet. Ackompanjerade en skönsjungande tjej på gitarr på ett evenemang. Träffade en sötnos. Analyserade Det andra könet. Skolkade omotiverat och hjälpte dissekera en gris. Dissade diskret min körskolelärare, som jag uppfattade sög pengar ur mig. Bokade risktvåan privat och gick på den i december, nuvarande månaden, då jag känt mig hyfsat balanserad men också orolig inför framtiden - den är så nära. Vad ska jag göra med mig själv? Var ska jag göra av mig själv?

Lord of the Flies

Av: William Golding

Handlingen till den här boken, som tydligen inspirerats av Coral Island av R.M. Ballantyne, är att ett gäng pojkar, efter en flygplanskrasch, ska överleva helt ensamma på en ö. Vi får följa hur de går från att vara vanliga skolpojkar till att bli vildar. Deras tid där börjar med organiserade möten och gemensamma överenskommelser och lagar. Pojkarna gör upp en eld för att skapa en rök som kan dra till sig uppmärksamhet. De samlar, bygger. Men rivalitet uppstår när flera av gossarna vill ha auktoriteten och makten. Vissa av pojkarna finner mer pondus i jagandet av vilda djur än de ideal glasögonormen Piggy försökt uppmuntra till. Titeln Lord of the Flies (Beelzebub, en djävulsgestalt) syftar på det grishuvud som de satt upp på en pinne. Denna får symbolisera ondskan som finns på ön, ondskan som blir allt mer överhängande ju längre handlingen fortskrider. Men vari ligger denna ondska?

Det är intressant det här, hur barn porträtteras i böcker. Är inte barn alltid oskuldsfulla? Och om de inte är det, vems fel är det? Det som imponerade mig mest när jag läste den här boken var hur trovärdig dialogen pojkarna emellan var. Deras diffusa tankar, deras oförmåga att formulera sina idéer ibland – men också deras uppriktighet och sätt att kommunicera mångbottnat utan att ens alltid mena det. De försöker ”tänka som vuxna” hela tiden, ovana som de är vid att planera och tänka på andra. Mot det här finns macho-idealen – de ska inte vara rädda, eller om man är rädd ska man ju inte säga det. Man ska jaga, döda. Dessa ideal väcker ett slags kämparglöd, ett driv, en lust, och därför dras pojkarna mot det här. Bakom de improviserade ansiktssminkningarna kan de vara några andra, och något som egentligen är blodigt allvar blir en lek. Beskrivningen av hur man dödade en gris blir som en dans eller ett spel. Till slut har moralen förvridits så pass mycket att de är oigenkännliga. Det här är en bok man skulle kunna analysera sönder och samman, med små referenser lite överallt. Den behandlar barndomen och dess naivitet, gruppstrukturer och människan, men för mig var den också ett stycke spännande underhållning som verkligen eskalerar på slutet.

Processen

Av: Franz Kafka


K. blir inblandad i en process. En rättstvistprocess närmare bestämt. Varför då? Han blir åtalad. För vad? Vem vet. Han försöker göra det bästa han kan av situationen. Till en början ingenting. Efter ett tag rycker han tag i sig själv och anlitar en advokat, men sedan säger han upp honom. Efter det pratar han med en präst, som drar en story (vilket är klimaxet på berättelsen). På slutet kommer en twist. The End.

Ok, det var handlingen. Nu till vad jag tyckte. För det första så tänker jag anta att den här boken är extremt symbolisk och har en djup psykologisk innebörd. (Detta antar jag för att det är en gammal klassiker och vi fick i uppdrag att läsa den i skolan.) Givetvis handlar den inte om en riktig rättegång, i och med att K. inte ens gjort sig skyldig till något. Inte hamnar han i finkan heller, och genom hela boken har man en känsla av att allt är ganska oseriöst. Typ att han kan vara fri om han vill, att de som jobbar i domstolen inte gör något och att alla bara handlar efter sitt eget tycke och sina relationer. Hela boken genom trampar huvudpersonen på samma ställe – han går framåt och gör saker hela tiden, men inget utvecklas. På sätt och vis påminner hans process om livet självt: man hamnar här på jorden, utan att riktigt veta varför, och plötsligt så står man på prov. Fast gör man det? Tja, det är ju lite upp till en själv. Men nog fan dömer folk en i alla fall. Nu när jag tänker efter så tyckte jag nog om den här boken ändå, även fast den inte underhöll mig så mycket medan jag läste den. Den är skriven på ett väldigt speciellt sätt, där det känns som att allt folk gör/säger har ett särskilt underliggande motiv. Alla karaktärer är väldigt speciella, och i alla konversationer skymtas en viss maktkamp och maktstruktur, som huvudpersonen, vår K., ständigt observerar.

Läs den här boken om du vill känna dig intrigued, mindfucked och uttråkad samtidigt. En kombination jag dessförinnan inte visste var möjlig.

Vi hade så mycket fint ihop

... men nu är det borta och det är ingens fel. Kommer nog alltid tycka om dig, även om chansen för att du ska se detta är ganska liten då du aldrig besöker min blogg. Fan vad jag hatat allt, mest av allt mig själv, den senaste tiden. Har ingen koll på något längre.

Mitt liv summerat i faser

0-8 år ingen ångest
8-9 år självbildsångest
10-11 år flyttångest
12 år ingen ångest
13-16 år existentiell ångest
16-18 år prestationsångest
18 år separationsångest (och lite självbildsångest)

det var mitt liv det :D
hare gött

A Dance with Dragons

Av: George R.R. Martin

Del 5 i A Song of Ice and Fire – så SPOILERVARNING förstås

En intressant sak med denna bok är att den egentligen inte utspelar sig efter den förra – den utspelar sig samtidigt för att först i slutet av boken komma ikapp och förbi handlingen i A Feast for Crows, bara att vi nu får följa de karaktärer som ignorerades i förra boken. Just det. Så många karaktärer och storylines har man att följa i den här bokserien, att alla inte får plats i en bok med ca 1000 sidor. Wow. Karaktärerna vi fokuserar på i den här boken är dessutom, enligt mig och säkert många andra också, de mest spännande: Daenerys Stormborn, Tyrion Lannister och Jon Snow. Vi får givetvis träffa massor av nya karaktärer också, och följa vissa väldigt intressanta sådana, som den plågade ”Reek”, som man senare om inte förr får förstå vem det är.

Handlingen i den förra boken fokuserade mycket på King’s Landing och på centrum och södra delen av Westeros. Nu får vi se mer av den norra delen, av den massiva väggen, där Jon tycker att man ska låta vildingar komma över för att hjälpa till att skydda mot ’de andra’. Han blir tvungen att samarbeta med Stannis Baratheon och den mystiska Melisandre. Den förre av de två är makttörstig och drar mot Winterfell, där den brutale Ramsay Bolton ska gifta sig med ”Arya Stark”. Vi får också se mer av Valyria och de fria städerna. (Jag vet inte om det är vettigt att översätta begrepp som the Wall, the Free Cities o.s.v. Nu gör jag det i alla fall.) Här försöker Daenerys sätta stopp för slaveriet, men det visar sig vara mer komplicerat än förväntat. Hon prioriterar städerna Astapor och Mereen framför att ta över järntronen. Samtidigt växer hennes drakar sig allt större, och alla väntar på vad hon ska göra härnäst, de som inte rent av försöker att aktivt pusha henne åt något håll. Tyrion är också där i faggorna efter att ha flytt från sin familj, sin ätt. Då han inte officiellt går under namnet Lannister längre så får han erfara hur det är att vara en dvärg utan en fin titel, något som tvingar honom att svälja sin värdighet mer än han är van vid.

Så, nu har jag lite kryptiskt gått över handlingen i stora drag. Vad tycker jag då?

- Bästa boken hittills i serien, faktiskt. Det bästa – och det sämsta – med dessa böcker är att de är så stora. Det är så mycket på gång, så många trådar och karaktärer. Om man inte läst på ett tag kommer man lätt ut ur det. Det som ändå håller en fast är att det är så mycket som står på spel, i bakgrunden så är alltid det stora frågetecknet – hur ska det egentligen gå? Vem ska egentligen regera? (Hence namnet Game of Thrones.) Oväntade saker händer hela tiden: grymma hemskheter, hyfsat explicita snuskigheter och sen kan ju vem som helst dö när som helst. Man vet helt enkelt inte. Samtidigt är det en extremt noggrann och detaljrikt uppbyggd värld. Vad mer kan man begära?

The Perks of Being a Wallflower

 

 

Vi får följa en bit av introverta, femtonåriga Charlies liv när han börjar high-school i början av 90-talet, i en period av kassettband med egenmixade spellistor, ’deejays’, marijuana och ett gäng halvpretentiösa tonåringar som diskuterar böcker och kärlek. Charlie har alltid varit lite udda. Han är känslosam och kan få hemska raseriutbrott, och han gråter ofta. Hans enda seriösa kompis Michael har begått självmord, och för att lindra ensamheten kanske, eller bara kommunicera sina tankar, så börjar Charlie skriva brev där han berättar om vad som händer i sitt liv. Minst lika mycket pratar han dock om vad som händer i andras liv, om de runtomkring honom. Han har nämligen lite svårt att ’delta’ ibland. Han föredrar att observera vad andra håller på med. Han tycker om att fantisera om vad folk tycker och tänker, vart de är på väg. Han tycker om att iaktta.
En dag på en fotbollsmatch så vänder detta, då han råkar stöta på en kille som går på samma kurs som han, en kille som kallas ”Nothing”, men som egentligen heter Patrick. Eftersom Patrick verkar vara en ganska inbjudande typ så slår sig Charlie ner bredvid honom, och så börjar hans vänskap med Patrick och dennes låtsassyster Sam, och resten av deras umgänge.

Det står på baksidan av boken att Charlie är ”fast mellan att försöka leva sitt liv och försöka undvika det”, ett predikament som jag tror många av oss kan relatera till. Men på sätt och vis känner jag att Charlie är bättre på att ta till vara på livet än de flesta, även när han inte gör så mycket själv. Han värdesätter saker som de flesta tar för givet, eller inte tänker på, kanske. Han har inte det här vardagliga perspektivet som de flesta har när de bara försöker hanka sig fram. Han är som den mänskliga gestaltningen av citatet ”The beauty is in the eye of the beholder.” När jag läser boken känner jag en ömhet för huvudpersonen, och för boken själv. Ju längre handlingen framskrider dock, desto mer får Charlie uppleva konsekvenserna av att han så sällan tar den plats som han skulle kunna. En sjukt varm, fin, bittersöt och vis bok, skriven med fingertoppskänsla. Det här är för övrigt en av de få bokupplevelserna där jag faktiskt sett filmatiseringen först. Jag kan rekommendera den också, det som (enligt mig) verkligen lyfte den var Emma Watson och Ezra Miller som Sam respektive Patrick. En av de bästa high-schoolböcker jag läst, faktiskt, med väldigt många bok- och musiktips i dessutom!