Detta är en unik bok som handlar om en Harry Haller som i hjärtat och själen alltid kommer lida av att aldrig vara fullt ut människa. Han har nämligen en ociviliserad sida, en sida som inte riktigt kan föra sig bland folk. En stäppvarg är vild och enslig och det identifierar sig Harry med, därför blir det hans smeknamn. Boken börjar med några förord, och att man får se honom ur en annan persons synvinkel, en person vars faster hyr ut ett rum till Harry. Man får förstå att Harry vid det laget som boken publicerades lämnat rummet han hyrde av denna faster, och att han lämnat efter sig sina anteckningar, som boken då består av. Dessa anteckningar utgör en historia om Harry själv somm inte kan vara helt sann, såvida man inte tror på galenskaper.
Man får förstå att Harry är en person som föredrar att vältra sig i sin egen misär framför att leva ett mediokert, ljummet liv. Han är medelålders och inte i så bra hälsa. Han har bestämt att han ska begå självmord när han är 50, innan dess får han inte ta till denna fega utväg även om han många gånger velat. Men sedan vänds han liv upp-och-ned, efter att han i en mörk gränd ser att det står "MAGISK TEATER. Tillträde icke för vem som helst. Endast för förryckta!" Sedan börjar historien.
Denna bok är underbar enligt mig. Den fascinerar mig, och får mig att falla i tankar som delvis är bekanta och delvis helt nya för mig. Det fanns många stycken som var helt klockrena, som uttryckte saker jag tänkt men aldrig varit smart nog att tänka fullt ut, så att säga. Mot slutet blev den mindre tankfull och mer drastisk, det kan ju vara både bra och dåligt. Det beror på vad för humör man är på. Men den hade mycket att säga, även om den knappast kändes som en typisk skönlitterär bok. Ingen av personerna kändes som bara en individ, och de enda personerna man verkligen lärde känna var Harry och Hermine, men de kändes ändå konstigt flyktiga på något sätt, som om det var en berättelse om alla personer som är som de snarare än bara en berättelse om dem. Ändå brydde man sig mycket om dem. Själva budskapet kan man tolka på olika sätt, för mig var det kanske att inte alltid ta livet så seriöst. "De gamla som redan är döda skall man inte ta på allvar, då gör man dem orätt. Vi odödliga tycker inte om att bli tagna på allvar, vi älskar skämtet. Allvaret min gosse, är en sak som hör hemma i tiden; det uppstår, så mycket vill jag tala om för dig, när man överskattar tiden. Även jag överskattade en gång tidens värde, det var därför jag ville bli hundra år. Men i evigheten, ser du, finns ingen tid; evigheten är blott ett ögonblick och varar just lagom för ett skämt." Jag kommer definitivt att läsa om den här boken, och när jag gör det kommer jag nog kunna uppskatta den ännu mer än vad jag gör nu.
Men åååh Mathilda du är så häftig! Läser Stäppvargen vid 15 års ålder! Jag läste den nu som vuxen och älskade den, hade aldrig vågat mig på en sådan klassiker innan dess dock. Men något som förundrade mig under min litteraturkurs var att klassikerna bara blivit klassiker för att de lästs och uppskattas av folk genom tiderna - inte för att de är tungrodda som lerpölar. Fina citat du drog ur den och underbart att den påverkade dig så mycket, får mig att vilja läsa om den!
SvaraRaderaJag älskar för övrigt att vi har samma boksmak! Jag håller på och läser uppföljaren till Ken Folletts Pillars of the Earth just nu. Om du inte har läst Pillars of the Earth, gör det! Vi har den hemma, det är en tjock blå bok i mitt gamla rum. Puss gullunge
SvaraRaderaJag blev också imponerad. En riktigt bra recension dessutom.
SvaraRadera