Kontraproduktiva funderingar.

Hittade detta i utkastet. Hade glömt det här inlägget som jag skrev i somras men aldrig lade upp. Kan lika gärna posta det nu;

Mina hjärnmonster försöker få tag på mig igen. De griper tag så gott det går med sina lömska, elaka kommentarer; "Ingen gillar dig", "du kommer aldrig någonsin komma någonstans i livet" osv osv. jag är rädd att jag är en väldigt negativ person, även fast jag så desperat undvika det. Vanligtvis brukar Korn vara botemedlet men nu hjälper inte ens det.
Och jag kan inte låta bli att undra vad det är som lugnar människor? Vad är det som rättfärdigar dem själv och deras handlingar, i sina egna ögon? Vad är det som får dem att fortsätta med sina rutiner, vanor och hobbies istället för att konstant stanna upp och fråga sig själva varför? Varför gör jag detta, vad leder det till och vad är meningen? Vad ÄR meningen? Det är såna här tankar som långsamt tuggar i sig min hjärna, sväljer hela mig och spottar ut mig i form av en värdelös liten boll. En boll som sakta tar sig fram genom livet, visst, jag tar mig fram när det är nedförsbackar men så fort jag stöter på det minsta hinder eller marken planar ut så stannar jag.

Det är inte jag som styr mitt liv, det är fysikens lagar och vem som helst kan kasta iväg mig, studsa omkring mig tills jag är helt öm,  tappar all luft och blir som en platt och ledsen pannkaka, liggande på marken.

Det med bollen kanske var en klumpig metafor, men när man känner att allt är meningslöst så tappar man sin viljekraft, och det är även då man förlorar kontrollen över sitt liv (och blir som en boll). Och när man förlorar kontrollen över sitt liv så blir det ännu mer meningslöst, och snart blir det en nedåtgående spiral. Så min poäng antar jag är att ingen vet vad meningen med livet är, men om du låter det gå till ditt huvud så kommer du bli apatisk.