20 sep. 2011

Bokrecension (nr 20)

Alkemisten
Av: Paulo Coelho


De flesta har nog hört talas om den här boken. ”Över 30 miljoner sålda exemplar på 56 språk!” kan man se att det står på framsidan, och nog har den här boken prisats och lovordats så det räcker och blir över! Många ser författaren som en profet, att han vet sanningen om livet osv. Jag kände till boken innan jag läste den. Det var inte ett frivilligt val att göra det, vi fick det som uppgift i svenskan. Men nog var det roligt som fan att göra det! Varje svenskalektion satt jag och en hop klasskamrater och citerade ur boken medan vi läste, byggde vidare på den i vår fantasi. Riktigt härlig bok, alltså. Helt skrattretande.
Först så tyckte jag faktiskt att den var lite lovande. Den handlar om en fåraherde från Spanien, en simpel man (eller ”pojke”, som han kallas i boken) som trivs bra med sitt jobb. Han gillar att vara fåraherde, för det innebär att man får resa mycket, se mycket av världen. Men det finns en återkommande dröm som han har, och av en händelse så går han till någon form av spåtant som ska tyda hans drömmar. Hon säger att han, enligt världens språk, ska resa till pyramiderna i Egypten. Där kommer han finna sin skatt. Efter detta möte så träffar han av en slump på en gubbe som visar sig vara en kung. Han vet allt om huvudpersonen, och han snackar om att han måste följa sitt levnadsöde. Enligt honom är pojkens levnadsöde att finna den där skatten. Resten av boken så får man följa pojkens resa för att finna sin skatt.
Ja som sagt, först så tyckte jag om den lite. Jag gillade sättet den berättades på, det kändes lite som en saga, jag gillade miljön den utspelades i, det var intressant. Och man stötte på många visdomar redan i början. Men sen så spårar den ur totalt efter ett tag. Låt mig citera lite ur boken:
”Om du vill höra sanningen, så måste du lyssna på tystnaden.”
Det låter … logiskt?
”För att vara en lycklig människa så måste man vara en människa med Gud inom sig.”
Ok, så om man vill vara lycklig så måste man ha sex med gud?
”Allting i livet är tecken.”
Det låter inte alls vidskepligt.
Det står om saker som det universella språket och världssjälen. Om man kommer i kontakt med världssjälen så kan man kommunicera med solen, vinden och allt annat. För allt har en själ. Typ.
Men för att sammanfatta det hela så var det en stundtals tankeväckande bok, och den hade en del sanningar. Men i det hela så går den inte riktigt att ta på allvar, den är så fånig och skrockfull. Den var lite för religiös för min smak också. Men om ni känner för ett gott skratt så kan jag rekommendera denna bok, den går väldigt snabbt att läsa ut i alla fall, tunn bok med mycket simpelt språk.



3 kommentarer:

  1. Jag läste Alkemisten i Finland när jag var lika gammal som dig. Jag grät av vrede när jag läste den, så indignerad var jag över människors idioti som kan läsa sådan skriva-på-näsan-dynga. Sedan dess känner jag ett slags ömkande sympati varje gång jag träffat någon som uppskattar den. Jag brukar se mig som en öppensinnad person som inte dömer i första taget, men jag kan fan inte acceptera folk som gillar den. Vi diskuterade den sist för några dagar sen och jag fick hålla mig i skinnet för att inte kasta bajs på mina stackars klasskamrater som gillade den, så hårt sitter den kvar i minnet som en fittihelvetes skitbok!

    SvaraRadera
  2. Ja du är då bra mycket snällare in din recension än jag var. Fittihelvetes skitbok är mitt omdöme också. Tack Rebecka. :)

    SvaraRadera
  3. Simon Mortensen2 november 2011 14:34

    Borde kanske ta och läsa den. Den verkar bra.
    ”Om du vill höra sanningen, så måste du lyssna på tystnaden.”
    Typisk simon/Delfi replik :)

    SvaraRadera