/Socialt inkompetent for life

En sak jag tänkt på på sistone är hur jobbigt det är när folk man känt sedan länge vägrar acceptera att man förändrats. Eller när man själv, till sin stora motvilja, märker hur de har förändrats. Varför kan man inte bara låta varandra utvecklas? Varför måste man stå kvar med minnena i sinnet, och behandla dessa som om de vore ömtåliga små löv som går sönder så fort inte allt är som förr?

Man kan ju faktiskt fortfarande vara vänner, även om man kanske inte är vänner på samma sätt som innan ... Det är bara så jobbigt när man känner att man inte kan vara sig själv, såsom man är nu, och istället behöver gå tillbaka till hur man brukade vara bara för att passa in på sin gamla väns "mall" på hur man är som person. Det är så himla skönt när man träffar gamla bekantskaper och man känner att alla är på typ samma våglängd, även fast det kanske inte är samma våglängd som man brukade vara på. Om ni förstår vad jag menar.
Det sociala har alltid varit ett stort mysterium för mig, hur man ska vara, hur stor plats man får ta, varför folk är som de är, varför de sociala reglerna är som de är etc etc. Önskar folk bara kunde vara lite mer ... chill, typ. Men häng mig, jag vet att jag kan vara sjukt osmidig ibland och verka hur konstig som helst ibland och-jag-skulle-kunna-säga-att-jag-inte-bryr-mig-och-det-vore-väl-sant-på-sätt-och-vis-men-ändå-inte-helt-för-lite-bryr-man-sig-väl-alltid? *Pust pust, flås flås.* Äsch, nog om detta. Ska spela lite gitarr istället.