Ibland tappar man livslusten.

Plötsligt händer det bara. Man blir stressad av alla läxor vi får i skolan, man failar i något tv-spel, ingenting funkar som det ska, någon säger något elakt, eller så säger de inget alls, planeterna snurrar i sina banor i vårt solsystem, (tröttnar de aldrig på att bara röra sig i samma banor hela tiden? vill de aldrig bara flyga ut i universum?) men nej, de hålls på plats av dragningskraften, världen är vacker men man vill inte vara kvar här, för det enda som är vackert är ouppnåeligt, och när det kommer inom räckhåll så vågar man inte ta fatt i det, eller så upphör det att vara vackert och svisch, där försvann livslusten som så många gånger förr.
Och där borta i Afrika, ja i AFRIKA, där svälter folk och här sitter jag och är arg över något jag sade till någon som jag nu aldrig kan ta tillbaka, för när ord är ute så är de det. Och när jag mår som allra jävligast så har jag mage att tycka att jag har det sämre än de, för för dem är det den yttre världens fel att de mår dåligt, men jag har bara mig själv att skylla, för det är ju mitt fel att jag är tjurig från första början (jag kommer aldrig bli fri och det är mitt fel mitt fel mitt fel). 
det är då man kommer på att man är bortskämd som fan, där man sitter i sin säng med dunlakan och har tappat livslusten. Där sitter man med sina i-landsproblem och är bortskämd. Sen ordbajsar man på internet även fast man vet att personer aldrig ska säga vad  de egentligen tänker. På sin blogg ska man skriva om mode, kaffe latte och sin vardag, inte den där sörjan i huvudet som man bara vill bli av med. För vem vill ha sörja? Då tror jag de flesta föredrar kaffe latte, faktiskt. Lol.