Bokrecension (nr 27)

The Time Traveler’s Wife
Av: Audrey Niffenegger

Jag brukar säga att det här är en av mina favoritböcker. Det här är första gången jag läser om den.
Boken handlar om bibliotekarien Henry och konstnären Claire. Den är skriven i jagform; ibland är det Henry som berättar och ibland är det Claire. Varje kapitel inleds med vilket datum det är och hur gamla huvudpersonerna är i det kapitlet. Första gången Claire träffar Henry så är hon 6 år och han 36. Första gången han träffar henne så är hon 20 år och han 28.
Detta verkar ju högst otroligt, men i den här boken finns det inte en enskild tidslinje, utan nutid, dåtid och framtid sker exakt samtidigt. Henry har, sedan han var 5 år, ofrivilligt rest i tiden. Han försvinner helt enkelt och dyker upp någon annanstans, i någon annan tid. Ibland är han borta några sekunder, ibland flera veckor. Men han återvänder alltid. När han reser i tiden så tar han inte med sig något, utan dyker upp på det nya stället utan kläder eller något. Detta försätter honom i väldigt jobbiga situationer, så han lär sig tidigt att snatta, plocka lås och helt enkelt hitta det bästa sättet att överleva i varje given situation. Då han inte har någon kontroll över vart och när han hamnar så är det ju bara att göra det bästa av situationen, liksom. Men det är på det sättet de träffar varandra, i alla fall. Av någon anledning har Henry (när han är i medelåldern) en tendens att ”dyka upp” i närheten av där Claire växer upp. På det sättet lär de känna varandra. För Claire är Henry den underliga, spritt språngande nakna, mannen som ibland dyker upp i ängen i närheten av där hon bor. För Henry är barnet Claire ungdomsversionen av hans framtida fru. Deras giftermål ligger i hennes framtid och i hans förflutna. Detta kanske låter skumt, men man kommer in i det sättet att tänka när man läser boken. Den handlar om bägge deras liv, deras kärlekshistoria men också deras familjer, deras vänner och allt som pågår i deras liv. Det är en väldigt ”stor” bok, som berör många punkter. Men den viktigaste delen är just deras relation, som till stor del går ut på att Claire väntar på Henry. Men nu ska jag inte gå in allt för mycket på handlingen.

Det märktes nu att det här är en bok som tåls att läsas om, då jag fortfarande tycker den är strålande. Ändå var den helt klart bättre första gången, då den har en så pass unik story som kan uppskattas till fullo endast den första gången. Det är en invecklad och vacker bok. Alla personer beskrivs på ett väldigt målande sätt, de känns riktiga. Det är en bok med humor och med allvar, allt känns så genuint. Man får följa huvudpersonernas kamp mot maktlösheten, deras kamp för att kunna leda ett normalt liv. Slutet är väldigt sorgligt. Det som verkligen får mig att falla för den här berättelsen är delvis konceptet med tiden och tidsresandet, alla hinder som därför dyker upp för dem, men också alla sorgliga bihistorier, det som händer med respektive föräldrar och den bittre kvinnan som Henry dumpar för Claire. Underbar bok som verkligen beskriver skönhet, bitterhet, längtan, kärlek, förtvivlan, väntan, människans maktlöshet.
(Vet f.ö. att den har filmatiserats. Fick intrycket av det lilla jag såg av filmen att det var en ytterst pinsam filmatisering. Rekommenderar alltså inte den, haha!)