Av: Joyce Carol Oates
I den här boken redogör Oates för hur det är att vara änka, något hon får erfara efter att hennes man Ray dör av lunginflammation. Första dryga halvan av den här boken är den faktiska redogörelsen för hans död och de två efterföljande månaderna – att följa det här är som att vandra i en tung dimma. Den andra halvan så tittar hon tillbaka på deras äktenskap tillsammans, hon tar mod till sig att försöka fokusera på sin man – Kände hon honom någonsin, på riktigt? Vad hände under deras drygt fyrtioåriga äktenskap? Den här biten känns väldigt ärlig, och ganska vacker, tycker jag. För en kvinna som hela sitt liv varit gift med samma man, som nästan hela sitt vuxna liv pratat med denne man varje dag, så måste döden känts tung, och ensamheten ovan. Förvåningen, ensamheten, att inte kunna acceptera vad som hänt, alla saker man måste ta hand om – detta får man till fullhet förstå. Självmordsbenägenheten – Varför ska jag förtjäna allt detta, när han har gått miste om det för evigt? Hon tittar tillbaka på deras naivitet som unga, hon ångrar saker hon aldrig sade till honom. Om jag lärde mig något från den här boken så är det att vi lever på lånad tid, och att kärleken vi får inte är något vi hårt förvärvat; det är en gåva, som man ska ta tillvara på. Bara att när man säger det i de ordalagen låter det klyschigt och tråkigt – hon förmedlar detta genom känslor istället, och jag tycker det kändes trovärdigt. Att det här kanske inte är den mest underhållande boken goes without saying; man får följa en deprimerad kvinna, man får följa självmordstankar. Det är inte heller det bästa jag läst av författaren. Men den var gripande och bra tycker jag, den växte på en och var som bäst mot slutet. Jag kan gott tro att andra änkor känner igen sig i den här berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar