En onsdagseftermiddag

Kaos eller kosmos, det är frågan. Allting känns som taget ur sitt sammanhang för mig just nu, och för tillfället skulle mitt livsmål lika väl som att exempelvis bli diplomat kunna vara att duscha, eller ta ut soporna. Allting känns (undrar hur många gånger jag skrivit den här meningen förr) meningslöst. Kom för ett par dagar sedan fram till att sorg är svaghet, narcissism. Sådant bör undvikas. Ändå slog mig sorgen på väg från bussen, då jag gick förbi samma snubbe som de senaste två veckorna. Han jobbar med bygg, och varje dag går jag förbi honom med ryggsäcken på, den duktiga eleven som har gjort sin samhällstjänst för dagen.  Han jobbar på. Hur ska man uppfatta det här, som två människor som jobbar för att bygga/uppnå något bättre, eller två människor som gör samma sak dag ut och dag in? Sorgen lämnade mig bara för ögonblicket när jag stötte på en orm i backen (min kropp ryggar tillbaka, den uppfattar ormen som ett hot fast det var en kopparorm som antagligen blev mer skräckslagen själv) och när jag plockade ett äpple i trädgården (min kropp tycker om föda, ty den vill överleva). Men sorgen, (som på sätt och vis är en lika instinktiv reaktion hos mig som de ormen och äpplet gav upphov till) varför finns den där, när det enda den gör är att försvaga mig? Just nu förstår jag mig på människor som drogar ihjäl sig, alternativt äter så mycket att denne inte kan resa sig ur sin egen säng, alternativt våldtar en get. Det viktigaste jag lärt mig i livet hittills är att jag inte vet någonting.