Go Ask Alice

Av: Anonym

Det är inte första gången jag läser den här boken, och anledningen till att jag läste om den den här gången är inte för att jag kände mig nödd att göra det, utan för att vi fick det som uppgift i skolan. Ändå läste jag om den från pärm till pärm, det var trots allt ett par år sedan och det råkar också vara en riktigt läsvärd bok.

Det här är alltså en dagbok, inte ett fiktivt verk. Författaren är Alice som vi får följa i drygt ett år, hon hinner fylla 16 i slutet av boken men är alltså 15 större delen. Hennes historia utspelar sig på 70-talet någon gång. Hon lever i en ganska välbärgad familj, och Alice själv är en tämligen osäker tjej som är mån om sitt ansikte utåt, och om att hennes föräldrar ska vara stolta över henne. I början av boken flyttar familjen till en annan ort. En händelselös sommardag då hon åkt tillbaka till sin gamla ort på besök, så träffar hon på en gammal bekant som bjuder henne på fest. Väl där så dricker hon omedvetet en colaburk med LSD i. Det visar sig att ungdomarna har en lek där de tillför droger i vissa av colaburkarna för att sen se vem som blir hög och vem som inte blir det. Efter den här incidenten är Alice mer eller mindre fast i en droghärva där hon försöker avstå men faller tillbaka gång på gång, och är med om tonvis av hemskheter på vägen.

För det första så tycker jag att det är intressant att få en riktig inblick i hur tankarna kan gå hos en drogberoende. Alice verkar vara en så skärpt tjej (som dessutom skriver bra för sin ålder), och ändå kan hon bli som förbytt ibland. Det är som att hon ljuger, eller försöker övertyga sig själv om saker, och få är inte gångerna som hon säger emot sig själv. Det märks att hon så gärna vill väl, hon verkar så omtänksam och gullig, men när hon är hög så slipper hon tänka på allt sådant, hon slipper sin ångest och osäkerhet, slipper tänka på att vara omtyckt.
Nej, det är en väldigt viktigt bok, och den visar så många sidor av droger. Jag är glad att jag läste den första gången när jag var hyfsat ung och tyckte den var läskig: jag tror det är bra för barn, fast kanske framförallt för föräldrar med yngre barn, att läsa den här. Man märker hur annorlunda saker kunde gått om Alice hade kunnat prata med sina föräldrar om sitt missbruk, men eftersom de var så pass präktiga som de var så gick det inte. Jag är inte den som är svagast för sådana här sanna-historier-där-folk-berättar-om-sina-hemska-livsöden, men den här boken är annorlunda. Det är en riktig dagbok, som egentligen inte är ämnad för oss. Sorglig, men bra.

"Later I called Mother and told her I was spending the night with Chris because she was feeling a little bit depressed. Depressed? No one in the world but a doper could know the true opposite of depressed."
- Alice

The Accidental Tourist

Av: Anne Tyler

"It occurred to him (not for the first time) that the world was divided sharply down the middle: Some lived careful lives and some lived careless lives, and everything that happened could be explained by the difference between them."

Macon är en man vars son har dött sedan ett år tillbaka. Hans fru Sarah vill skilja sig, hans hund börjar bita främlingar för jämnan, och Macons jobb som författare till ett antal resenärsguideböcker börjar kännas alltmer trist, även fast yrket egentligen passar honom perfekt. Hans böcker riktar sig till "The Accidental Tourist", till sådana som är tvungna att dra på affärsresor, men som egentligen inte tycker om att resa. I dessa böcker kan affärsmännen få de bästa råden om hur de kan resa utan att egentligen märka att de är hemifrån. Den organiserade, noggranna Macon är den perfekta mannen att skriva dessa. Hur som haver så kan inte ens Macon bortse från de besvärliga, opraktiska känslor som de senare negativa händelser i hans liv framkallat, och i den här boken får vi följa hans resa när han försöker handskas med dessa, försöker få ordning på sitt liv, och samtidigt träffar en kvinna som är hans raka motsats ...

Det här är en ömsom lättsam, ömsom ganska djup bok. Karaktärerna är fångande, och trovärdiga trots sina lite överdrivna personligheter. Jag tror de flesta har träffat någon som Macon i verkligheten, han beskrivs som en man som försöker flyta förbi, "klara av" sitt liv, utan att någonsin riktigt uppleva det. Han är en sådan man som knappt verkar äkta, som inte verkar vara helt där, rent energi- och känslomässigt. Åtminstone var det så jag uppfattade honom. Sedan får vi se hans motpart Muriel, kvinnan som pratar innan hon tänker, älskar att klä sig i pråliga, överdrivna kläder, hon som säkerligen har starkare överlevnadsinstinkter än Macon, men som inte är i närheten lika respektingivande. Ingen av dem har någon balans i tillvaron, inte ens Macon som på utsidan verkar så balanserad. Rent psykologiskt är det här alltså en intressant bok, men också hjärtskärande, med dessa karaktärer som inte förstår sitt eget bästa. Är det inte lite så i verkligheten också, ibland? Särskilt romantisk är den inte, trots att vi får följa ett antal kärleksrelationer. Författaren menar att personerna vi blir med våra partners är viktigare än om våran kärlek till dem. Jag tycker absolut att det ligger en sanning i det. Nej, det var en underhållande och fin bok, lättsmält och trevlig, samtidigt som den har mycket att säga om livet. Den passar perfekt om man kanske inte är sugen på en supersvår bok, men ändå vill ha något genuint.

Talismanen och Strindberg

Nu slår jag två flugor i en smäll och skriver om två böcker.

Talismanen
Av: Stephen King och Peter Straub

Denna berättelse utspelar sig i två världar; denna och en annan som kallas ”Territorierna”. Territorierna är som våran värld på många vis – alla saker ligger ungefär likadant placerade, bara att territorierna är mer som världen var för länge sedan; det finns inga byggnader, ingen elektricitet eller massor av avgaser i luften. Där fungerar magi som fysiken i våran. Dock så finns det hemska ställen där likväl, som skogar där träden kan försöka äta dig och ställen som osar av ondska och övernaturliga varelser.
Jack Sawyer är en tolvårig amerikansk pojke vars fader kan resa mellan världarna. Han visade denna konst för sin affärspartner Morgan Sloat, (som också råkar vara far till Jacks bästa kompis Richard) föga anande att denna skulle vilja använda territorierna till sin fördel. Inte långt därpå avlider Jacks pappa, och handlingen börjar när han och hans mor Lily Cavanaugh har farit till ett hotell för att komma bort lite från sina bekymmer. Lily, som är en före-detta b-filmskådis, lider av cancer. Jack farar för att förlora båda sina föräldrar, och när han därför får höra av en gammal mörkhyad man som jobbar på nöjesparken i närheten att han kan rädda henne så tar han genast chansen. Mannen säger att han kommer behöva resa mellan de båda världarna, att han kommer bege sig på ett långt och farligt äventyr för att få tag på Talismanen, ett väldigt viktigt objekt som ”är alla tänkbara världars axel”.

Detta är första gången på ett tag som jag läser en riktig äventyrsroman (antar att den senaste var Lord of the Rings). Denna är kanske lite mer barnslig, inte minst i och med att huvudpersonen är en tolvåring, men den är nog ändå inte riktad till barn. Mycket av innehållet är inte helt barnvänligt nämligen, inte minst när huvudpersonen och hans vän tar kål på massor av övernaturliga varelser med hjälp av k-pistar och handgranater. Jag tycker det var väldigt underhållande och spännande att läsa den här boken, och även fast den var nästan 800 sidor så arbetade man sig genom den snabbt. En känsla som väcktes många gånger när jag läste den var också indignation, för huvudpersonen råkar ut för så många orättvisor och svinerier från människor han stöter på. Man känner denna indignation som en tolvåring skulle gjort, när vuxenvärlden pekar finger åt en.  Men, lite summerat så var det en tämligen välskriven och cool bok, och den är faktiskt inte så särskilt lik någon annan fantasybok jag läst. Dock hade den i mina ögon vunnit på att vara lite mer nyanserad, och inte så svart-vit (d.v.s. de goda vs de onda, och verkligen inget mellanting).

 

Strax därpå läste jag en annan, lite kortare bok, nämligen

Fröken Julie och andra skådespel
Av: August Strindberg

Boken består av Fröken Julie, Mäster Olof, Fadren och Ett Drömspel.
Det är alltså inte noveller jag läst utan pjäser, alltså är de skrivna lite som manus. Jag tycker inte direkt att det försämrar läsningen, utan gör den bara lite annorlunda. Boken inleds med ett förord av Strindberg, ett förord som var ganska intressant och till och med lite förvånande. Såsom detta han skrev: [...] ”Men det skall kanske komma en tid, då vi blivit så utvecklade, så upplysta, att vi med likgiltighet åse det nu råa, cyniska, hjärtlösa skådespel livet erbjuder, då vi igenlagt dessa lägre, opålitliga tankemaskiner, som kallas känslor, vilka bliva överflödiga och skadliga, när våra omdömesorgan vuxit ut. Detta att hjältinnan väcker medlidande beror endast på vår svaghet att icke kunna motstå känslan av fruktan för att samma öde skulle kunna övergå oss.” Strindberg, en författare, menade alltså att känslor härstammar från intellektuell svaghet? I mina öron låter det nästan som att han narrar hela grejen med pjäser och skönlitteratur, då syftet ofta är att väcka känslor, och det som fick författaren att skriva ner det från första början var känslor. Hmm. Vidare så skriver han också om att teater är för de med svaga sinnen, som inte orkar läsa, ungefär. Han skriver också några nedlåtande rader om kvinnor. Intressanta förord, alltså.

Men nu är det ju själva pjäserna jag  ska skriva om. Jag tar handlingarna riktigt kortfattat: Fröken Julie handlar alltså om en greves dotter vid namn Julie som, litet drucken, kommer hem ifrån en kväll av dansande och anförtror sig åt sin betjänt. De sitter uppe och pratar hela natten, även fast deras rang är så olika. Mäster Olof handlar om Olaus Petri, som är av luthersk tro, i en tid där sådana kallas Antikrist och där mässorna måste vara på latin och där den större delen av befolkningen är djupt religiösa. Olof (eller Olaus) försöker alltså ändra på kyrkan och göra den mer vardaglig, men hans strävanden går inte så bra. Fadren handlar om ett gift par och deras dotter. Föräldrarna är djupt osams om hur de ska uppfostra sin dotter, och frugan försöker övertyga byns präst och doktor att hennes make är vansinnig, samtidigt som denne börjar tro att han inte är den sanna fadern till sin dotter. Han blir helt besatt av den tanken. Ett Drömspel är, precis som det låter, som en dröm. Den följer inte logikens regler, det finns ingen tid, och inget rum. Den handlar om guden Indras dotter som reser från himlen ner till jorden, för att ta reda på hur människorna har det. När hon alltså försöker leva ett jordeliv slås hon om och om igen av samma tanke: ”Det är synd om människorna!”.

Den bästa pjäsen tyckte jag nog var Ett Drömspel. Den lyckas förmedla livets ambivalens väl, inte minst i dialogen mellan dekanerna för den teologiska, den filosofiska, den medicinska, och den juridiska fakulteten. Pjäsen överhuvudtaget är intressant ur ett filosofiskt perspektiv, där själva slutsatsen tycks vara att livet är djupt orättvist. Både Fadren och Fröken Julie var till stor del om kampen mellan könen, och även där känns Strindbergs syn mycket pessimistisk. Kärleken mellan ett par försvinner snabbt, och sedan bråkar de i åratal, utan att veta varför. Kvinnan tycker sig veta bäst, och mannen likaså. De kan inte leva friktionsfritt tillsammans, de kan inte hitta en balans, för hela tiden så kommer kampen efter makt i vägen. Mäster Olof tycker jag faktiskt inte var så sjukt intressant, om jag ska vara ärlig. Det kändes bara tröttsamt med alla religiösa, konformistiska människor, och den väckte inte några större känslor hos mig, annat än detta: Vilka flockdjur folk är, och var! Att envisas med att gå på mässa varje söndag, och lyssna på massor av prat du inte förstår! Vilket trams! Sammanfattningsvis så var det i alla fall intressant och underhållande läsning, alltid trevligt att få suga i sig lite gammaldags svenska också. Jag får intrycket av att Strindberg var en ganska färgstark och smart man.