Wuthering Heights

Av: Emily Brontë

Någon stans i 1800-talets Yorkshire finns ett hus som kallas Wuthering Heights. Mr Lockwood, nyligen inflyttad i ett annat ställe som kallas Thrushcross Grange, märker under sitt besök att de inneboende varken verkar särskilt vänliga eller glada. Anledningen till att han är där överhuvudtaget är att hans godsägare, Heathcliff, bor där, och Lockwood tänkte att ett besök skulle passa. Heathcliff visar sig vara en ovanligt ogästvänlig man, och när Lockwood följande dag kommer till Grange och frågar sin husa Mrs Drew om hans grannar så visar det sig att hon har mycket att förtälja. Han får höra hela historien om Mr Heathcliff, hans kärlek till Catherine Earnshaw, deras historia och deras släkters historier – historier fyllda av sorg, kärlek, sjukdom och död.

Den här boken är intressant på flera sätt: Mr Lockwood, huvudpersonen, får vi inte veta mycket mer om förutom efternamnet. Större delen av handlingen ligger i det förflutna, och vi får höra den genom en husas perspektiv. Denna husa får alltså utgöra berättaren i majoriteten av boken, och hon råkar också vara den mest förnuftiga personen för det mesta. De personer som berättelsen främst kretsar kring är väldigt själviska, oresonliga och osympatiska. Ändå brydde jag mig om dem.  Kärlekshistorien vi får följa blossade aldrig riktigt ut – den gick över innan den började, och den ena parten är redan död när berättelsen tar vid. Hela berättelsen är ganska oförutsägbar, och det jag trodde den skulle sluta med skedde aldrig. Det jag fascinerades mest av var väl just det att personerna är så pass osympatiska, och att jag ändå tyckte om att följa dem och brydde mig om dem.
För mig var det här en bok om hur korruption och själviskhet föder ännu mer av det samma, om hur olycka kan gå i arv och om hur beroende av ens familj en individ är. Det är en historia om den värsta sortens kärlek – den som förstör, snarare än bygger upp. Personerna i berättelsen känns stundvis som fördömda att leva i misär. Jag tyckte den var mycket bra, jag tänkte ofta på den när jag inte läste den och jag var fast när jag höll på. Om man ska jämföra med Jane Eyre (skriven av en av de andra Brontë systrarna, Charlotte Brontë) så var den mycket annorlunda, det var en bok jag greps mer av faktiskt, även fast denna också var ganska fantastisk.

How To Be a Woman

Av: Caitlin Moran

 “It’s a good time to be a woman: we have the vote and the Pill, and we haven’t been burnt as witches since 1727. However, a few nagging questions do remain …”

Brittisk rockjournalist skriver om feminism, kort och gott. Jag var lite skeptisk inför den här boken då jag kände till citat som ”So here is a quick way of working out if you’re a feminist. Put your hands in your pants. a) Do you have a vagina? And b) Do you want to be in charge of it?” Detta gör mig lite skeptisk – kan bara kvinnor vara feminister? Det är väl allmänmänskligt att sträva efter jämställdhet, eller? Innehållsförteckningen gjorde mig inte mer hoppfull med kapitelnamn som ”I start bleeding!”, ”I am fat!” mm. Kapitelnamn som ”Why you should have children” följt av ”Why you shouldn’t have children” lät lite mer intressant.

Själva boken är delvis memoar, delvis åsikter, synvinklar och tips om allt som rör jämställdhet. Moran täcker inte bara in de stora frågorna som löneskillnader, abort osv. utan berör även sådant som kan verka som petitesser – men som också kan påverka mycket. Sådant som att det har blivit standard för många att vaxa sig mellan benen (p.g.a. att porrstjärnorna är groomade på det viset), hur vi ser på de kvinnliga stjärnorna i media (Vavava, har inte Jennifer Aniston några barn? Vilken misär hon måste leva i, hämta syrgastuben!, eller kanske en bild på en osminkad, smal Mischa Barton, tätt följt av spekulationer om sjukdomar, anorexia, mm, endast baserat på en bild). Hon skriver om hur hon inte tror att kvinnor varit förtryckta för att män på något sätt ”ogillar” kvinnor, utan snarare att kvinnorna genom historien har varit förlorarna. Den som av naturen är fysiskt starkare och vars liv inte börjar gunga så fort en graviditet infaller sig är också den som fått övertaget, och setts som ’normal’. Hon resonerar också att detta faktum – att kvinnor varit förtryckta så otroligt länge – är något som lämnar spår, och tar lång tid att återhämta sig från. Det faktum att vi inte sett särdeles många kvinnliga Einsteins eller Newtons på senare tiden, trots att kvinnor i mycket högre grad har tillgång till utbildning och medel idag, är alltså inte något konstigt. Hur som haver så kanske jag inte borde gå in så mycket mer på det hon skriver om, för 1) det skulle bli för långt och 2) jag skriver inte lika bra som henne om det hon tar upp i sin bok.

Det var i alla fall en trevlig upplevelse att läsa boken, med många tillfällen där jag kände ”Ja! Hon sätter ord på precis det jag själv tänkt så många gånger!” Att den dessutom var rolig, välskriven och kändes ärlig gjorde det inte sämre. Den blev dessutom bara bättre, och sista kapitlet tyckte jag var lysande, faktiskt. Så, tummen upp för Caitlin Moran.

Persuasion

Av: Jane Austen

Anne Elliots främsta kvalitet (vad jag utrönte åtminstone) är att hon är moralisk och osjälvisk. Hennes fåfänga pappa och systrar – mindre så. När de börjar få pengaproblem så får ändå hennes far inse att de måste göra sig av med huset, och de beger sig då till Bath för att bosätta sig i ett mindre sådant. När Anne sedan åker till Kellynch på ett besök så träffar hon där Captain Frederick Wentworth, en man som hon haft en relation med tidigare; de skulle ha gift sig om det inte vore för att hon blev avrådd av en vän. Nu har det gått många år, och han verkar ha två unga kvinnor efter sig. Samtidigt stöter hon på sin kusin Mr Elliot, som verkar ha varma känslor för henne. Anne tycker ändå att något verkar lite off med honom, och sedan får man följa vad som händer när en av de kvinnorna som tycks vara intresserade av Wentworth nästan dör, och vilka konsekvenser det får.

Denna bok var ganska lik de andra böcker jag läst av Jane Austen, (Pride and Prejudice och Sense and Sensibility) fast lite svalare och mer nedtonad. Jag känner tyvärr inte att jag bryr mig riktigt lika mycket om Anne Elliot som jag gjort om de andra Jane-huvudkaraktärerna, och jag saknar den rappa dialogen och spunken som man fann i de andra böckerna. Läsvärd, stundvis fin; visst, men inte lika bra och gripande som de andra två böckerna jag nämnde.