Var slänger man vad?

Visste ni att glödlampor hör hemma i elavfallet och nagellacken i farligt avfall? Eller att, (och detta förvånade mig lite), vhs-filmerna är okej att slänga i vanliga soppåsen? Kan rekommendera denna sida http://www.sita.se/Hemma/kallsortera/ när man är osäker, har hjälpt en del nu när jag försökt röja lite hemma.

Dvärgen

Av: Pär Lagerkvist

I renässansens Italien finns ett furstehov där det tjänstgör en 26 tum lång tjänare. Han är proportionerligt byggd enligt honom själv, han är stark och hans ansikte är gammalt och fårat. Hans röst är vanlig och ej ljus som de andra löjeväckande narrar till dvärgar han träffat. Han ser mycket upp till sin furste som är en stor man, krigisk och stolt. Han förstår sig mindre på furstinnan, som haft flera älskare vid sidan av, och som t.o.m. bett honom att skicka kärleksbrev till diverse män, som don Riccardo, en man som dvärgen knappt tål, men som är mycket ansedd i staden. Kärlek överhuvudtaget förstår sig dvärgen inte på, ej heller lek, eller människans nyfikenhet eller sätt att försöka finna någon mening:

”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort? Det är bara ett talesätt, något man tycker om att säga. Man kan lika väl påstå att det är litet. Att det är obetydligt, fullständigt betydelselöst, ett kryp som man kan krossa med en nagel. Och om man krossar det med nageln, har det ingenting att invända mot detta heller. Det är lika tillfreds med sin undergång som med vad som helst annat. Och varför skulle det inte vara det? Varför skulle det vara så angeläget om att finnas? Varför skulle det eftersträva det och över huvud taget någonting som helst? Varför skulle allting inte i själva verket vara det fullkomligt likgiltigt?”

 Sådana funderingar ägnar sig dvärgen åt, när han analyserar människornas fåfänga beteende. När det blir krig kommer han dock på bättre humör, och gör allt för att få vara med som soldat. På det följer händelser som får hans och hela stadens invånares liv att vändas upp och ner, och på slutet verkar t.o.m. dvärgen ha fått lite ödmjukhet, eller åtminstone en del nya infallsvinklar i sitt funderande.

 Jag kan inte dra mig till minnes att jag fått följa en berättelse ur ett perspektiv som liknar det i denna bok. Dvärgen är en väldigt distinkt karaktär, med ett sinne som skiljer sig mycket från den vanliga personens, och som dessutom har fördelen att vara utböling, på sidan av, den som tyst betraktar utan att själv märkas så mycket. Ändå kan man förstå hans tankegångar, trots att de är nattsvarta och ser människan som en parasit, mer eller mindre. Han är som en person som är mentalt störd nästan, en psykopat som tycker sig stå över allt han ser, men samtidigt är medveten om att det inte är så. När jag läser denna bok blir jag inte förvånad över det faktum att Lagerkvist vunnit ett nobelpris. Jag kunde dock blivit mer känslosamt påverkad, det var inte en bok där jag kände att jag skrattade, grät eller något. Det i sig är inte ett minuspoäng för boken, bara för min upplevelse av den. Det gör ändå att jag ger den ett lägre betyg.

The Robber Bride

Av: Margaret Atwood

Tony, Charis och Roz är tre mycket olika personer som alla har två saker gemensamt: en trasslig uppväxt med olyckliga familjer, och sedan när de blivit äldre, en fjärde, bestialisk kvinna vid namn Zenia, som har utnyttjat dem alla tre genom att vända sig till deras empatiska, hjälpsamma sidor för att sedan ha vänt dem ryggen och förfört deras män. Vi får läsa ur alla kvinnors perspektiv i ordningen som jag nämnde dem ovan. Tony är en historiker med inriktning krig. Hon tycker om att sakligt kunna rannsaka slag och krig (de två är helt olika saker), granska truppernas taktiker, åka till platserna där de ägde rum och analysera platserna – hur påverkade terrängen, varför vann de som gjorde det? Hon har en annan, lite ovanlig hobby: att läsa saker baklänges. Ibland tänker hon till och med baklänges. Segnälkab dem hco llit noh reknät dnalbi. Charis är också lite speciell, i det att hon spenderar den mesta av tiden i sitt huvud. Ibland är det jobbigt att titta, tycker hon, det kräver mycket fokus. Hon hävdar sig kunna se auror, hon tror på återfödelse, hon tror inte på någon religion men hon tror på meditation och att det finns olika energier som påverkar oss. Hon sade upp sig från sitt jobb och blev en anställd i en butik där hon jobbar för en kvinna som kan tyda tarotkort. Roz oroar sig för Charis och hävdar att hon är det perfekta snatterioffret, där hon går fram på gatan och ser frånvarande ut. Roz själv är mycket närvarande, och är lite mer ’streetsmart’ än de andra två, med sina klipska kommentarer och sitt öga för bra affärer. Hon går i sin pappas fotspår och är chef på ett företag. Hon har dock flera laster; mat, cigaretter och kläder, eller vilka produkter som helst som kan få henne att se lite mindre anskrämlig ut. Hennes man har varit otrogen upprepade gånger. Boken börjar i alla fall med att de äter tillsammans på en restaurang, och plötsligt märker att Zenia, Zenia som har omkullkastat deras liv och tagit av deras pengar och män, Zenia vars begravning de har varit på, har kommit tillbaka från de döda och sitter, till synes helt frisk och lika vacker som alltid, vid ett annat bord. Därefter får vi följa deras historier och deras uppgörelser med denna människa.

Alla karaktärer i denna bok fann jag intressanta, och jag tyckte nästan att att följa de tre huvudpersonernas livshistoria var mer intressant än Zenias inverkan i deras liv, som ändå var huvudhandlingen. Att läsa saker ur Tonys perspektiv var helt annorlunda än att läsa dem ur Roz, och Zenia, vars perspektiv vi aldrig får se saker ur, verkar på något sätt oövervinnelig i det att hon är en stor gåta – vem är hon egentligen? Vad är det hon vill? Vi får förstå på vilket sätt personernas uppväxt format dem, och vi får se hur svaga och starka de är samtidigt. Jag tyckte, vilket kanske märkts vid det här laget, att den här boken var mycket bra. Men, något saknas ändå för att jag ska ge den ett toppbetyg och jag tyckte inte den var lika bra som den andra Atwoodboken jag läst: The Handmaid’s Tale.