Brott och straff

Av: Fjodor Dostojevskij

Rodion, eller som han kallas, ”Rodja” Raskolnikov, en ex-student som bor i S:t Petersburg, tar sig själv friheten att döda en gammal pantlånerska en kväll. Närmare bestämt så dödar han både henne och hennes halvsyster, men det andra offret var inte ett tänkt offer, det fick bara bli så när hon kom in och hittade honom där, med en blodig yxa i handen. (Verkar det som att jag ”spoilat” boken nu, när jag avslöjade den stora händelsen i boken direkt? Lugna er i så fall, ty det här är en bok där klimaxet i handlingen kommer tidigt, tidigt. Den är inte riktigt uppbyggd som en vanlig bok på det sättet, kände jag åtminstone.) Han har alltså inte lagt ner så mycket tid på omsorgsfullt planerande som man skulle kunna vänta sig av en man av hans intelligens. Raskolnikov är för övrigt inte särskilt välbärgad. Tidigare, innan dådet, hade han dessutom fått ett brev, ett väldigt trevligt brev, från sin moder där hon förklarar att hon hittat en förtjusande (rik) blivande make åt hans syster Dunja. Raskolnikov blir ursinnig  när han inser att hans syster försöker uppoffra sig för hans skull genom att gifta sig för pengars skull, något han för övrigt trodde hans syster aldrig skulle göra. Detta så att de ska få pengar nog så att Rodja ska kunna fortsätta sin utbildning, och eventuellt få ett jobb tillsammans med Dunjas blivande man, i juridikens bana. Detta vill alltså inte Rodion, och en kväll när han hör några män prata om den giriga, rika pantlånerskan Aljona så kommer han på ett annat sätt de skulle kunna lösa sina pengaproblem. Det är dock inte hans enda motiv. I hans brott så utgår han nämligen också från en teori han har, en teori om mänskligheten. I hans egna ord:

”[...] Den innebär just att människor generellt och naturlagsenligt kan indelas i två kategorier: en lägre (de vanliga), dvs det material som har till enda uppgift att alstra likar, och en högre – de egentliga människorna, dvs de som har förmågan eller begåvningen att komma med något nytt i sin miljö. Naturligtvis finns det otaliga underavdelningar, men gränsen mellan de båda kategorierna är ganska skarp – den första kategorin, dvs allmänt talat ”materialet”, är människor som till sin natur är konservativa och respektabla, lever lydigt och tycker om att lyda. [...] Människorna tillhörande den andra kategorin överträder lagen, samtliga är destruktiva eller tenderar att vara det, alltefter begåvning. [...] ... om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod – men naturligtvis helt beroende på idén och dess dimensioner.”

I sin önskan om att tillhöra det övre skiktet av människosläktet, genierna, de som har rätt att begå brott, så gör Raskolnikov just det. Samtidigt börjar han alltmer halka i fördärvet och träffar andra personer som också gör det, men han träffar också goda, religiösa personer, såsom den prostituerade Sonja, som gör allt hon kan för att vända honom.

Brott och Straff är en välbekant titel för de flesta, och är allmänt känd som ett mästerverk, efter att den publicerades år 1866. Jag måste dock erkänna att jag inte blev överförtjust i den. Kalla mig okultiverad, ung eller vad ni nu vill, men jag blev inte det. Det var flera saker jag störde mig på. En sak var att allting kändes så förvirrat. Visst, man ser saker för det mesta ur Raskolnikovs perspektiv, och han är inte direkt helt klar i bollen, men jag uppfattade att många, om inte de flesta, av karaktärerna i boken pratade väldigt fragmenterad, förvirrat och/eller nervöst varje konversation, och att detta inte förhöjde. Sedan tyckte jag också att handlingen gick lite väl långsamt fram. Fast när jag säger att jag inte var överförtjust i den innebär det ju inte att jag inte gillade den. Jag uppskattade det filosofiska grubblandet och de färgstarka individerna, och boken kommer nog vara kvar i mitt huvud ett bra tag.