Bråvallafestivalen

Jag och mamma drog till Bråvalla i Norrköping, som så många andra (hela 51 590 personer och därmed Sveriges mest besökta festival, enligt Wikipedia). Vi var där i torsdags och lyssnade på band som Airbourne (inte särskilt originella enligt mig), Ghost (de överträffade mina förväntningar, diggade deras utstyrslar och sätt också, sångaren som hälsade publiken med ”God afton, Östergötland” och deras allmänt lugna, ometalaktiga sätt på scenen), Paramore (tyckte de var riktigt nice faktiskt, även om det känns som lite guilty pleasure när jag lyssnar på dem, kanske dumt av mig), In Flames (gäsp), såg lite av Gogol Bordello, Icona Pop och Macklemore & Ryan Lewis också, och givetvis Rammstein som spelade på kvällen. Det var något som var lite off med den konserten. Kan hända att det var för att vi tidigare sett dem i Globen, där det var bättre ljudkvalitet, akustik, man såg mer och det var en längre, mer påkostad konsert. Givetvis förväntade jag mig mindre av den här konserten, men jag hade ändå sett fram emot den härliga festivalkänslan som vi inte upplevde i Globen, när vi satt säkert på en läktare. Jag såg fram emot att stå i leran med resten av publiken och känna hur fötterna lyfter från marken, hur man glömmer bort sig själv och nästan börjar hallucinera, hur man känner basen i kroppen, hur marken rör sig ever so slightly med musiken. Men det rus som jag brukar erfara på konserter med band jag älskar infann sig inte riktigt den här gången, och efteråt kände jag mig en aning besviken, faktiskt. Det blev inte bättre av att de använde sig av en av gimmicksen som de redan använt sig av i Globen, dvs den enorma kanonkuken som spottar ut fakesperma på publiken. Den första gången jag såg det var det lustigt och lite kreativt, den här gången tänkte jag bara ”Igen?”. Inte så artigt heller att komma på publiken, liksom. Hallå. Nu kanske jag målar upp en alltför negativ bild dock, givetvis var det en sjujäkla show och deras musik är lika mäktig, storslagen och härlig att lyssna på som alltid. Och visst var det en festival, med festivalmänniskor. Även om jag inte alls lyssnar på den musiken så summerar Icona Pop-låten som går "I don't care, I love it" känslan och attityden ganska väl. En rolig detalj var också att jag såg flera killar sitta på någons axlar i publiken på konserter med kvinnliga artister. Kändes lite som landet tvärtom.