Lord of the Flies

Av: William Golding

Handlingen till den här boken, som tydligen inspirerats av Coral Island av R.M. Ballantyne, är att ett gäng pojkar, efter en flygplanskrasch, ska överleva helt ensamma på en ö. Vi får följa hur de går från att vara vanliga skolpojkar till att bli vildar. Deras tid där börjar med organiserade möten och gemensamma överenskommelser och lagar. Pojkarna gör upp en eld för att skapa en rök som kan dra till sig uppmärksamhet. De samlar, bygger. Men rivalitet uppstår när flera av gossarna vill ha auktoriteten och makten. Vissa av pojkarna finner mer pondus i jagandet av vilda djur än de ideal glasögonormen Piggy försökt uppmuntra till. Titeln Lord of the Flies (Beelzebub, en djävulsgestalt) syftar på det grishuvud som de satt upp på en pinne. Denna får symbolisera ondskan som finns på ön, ondskan som blir allt mer överhängande ju längre handlingen fortskrider. Men vari ligger denna ondska?

Det är intressant det här, hur barn porträtteras i böcker. Är inte barn alltid oskuldsfulla? Och om de inte är det, vems fel är det? Det som imponerade mig mest när jag läste den här boken var hur trovärdig dialogen pojkarna emellan var. Deras diffusa tankar, deras oförmåga att formulera sina idéer ibland – men också deras uppriktighet och sätt att kommunicera mångbottnat utan att ens alltid mena det. De försöker ”tänka som vuxna” hela tiden, ovana som de är vid att planera och tänka på andra. Mot det här finns macho-idealen – de ska inte vara rädda, eller om man är rädd ska man ju inte säga det. Man ska jaga, döda. Dessa ideal väcker ett slags kämparglöd, ett driv, en lust, och därför dras pojkarna mot det här. Bakom de improviserade ansiktssminkningarna kan de vara några andra, och något som egentligen är blodigt allvar blir en lek. Beskrivningen av hur man dödade en gris blir som en dans eller ett spel. Till slut har moralen förvridits så pass mycket att de är oigenkännliga. Det här är en bok man skulle kunna analysera sönder och samman, med små referenser lite överallt. Den behandlar barndomen och dess naivitet, gruppstrukturer och människan, men för mig var den också ett stycke spännande underhållning som verkligen eskalerar på slutet.