20 jan. 2014

Divergent och Insurgent

Av: Veronica Roth
De första två delarna i Divergent-trilogin




I den här dystopin är befolkningen fast innanför ett stängsel där de är indelade i fem falanger (factions på engelska) baserade på sin personlighet. För att undvika krig har man delat upp folk efter vad de tror är den största orsaken till krig. De som tror det är själviskhet är med i Abnegation, de som tror det är aggression är med i Amity, de som tror det är falskhet och lögn är med i Candor, de som tror att de är feghet är med i Dauntless och de som tror det är okunskap är med i Erudite. Fram tills man är 16 går barn från alla falanger i en gemensam skola. Därefter måste man välja en falang, varefter man, om man klarar provet, får vara där och om man inte klarar provet blir falanglös och för evigt dömd till att vara utanför samhället. Beatrice Prior är en sådan 16-åring, med valet framför sig. Hela sitt liv har hon levt med sina föräldrar och tvillingbror i Abnegation, men har aldrig riktigt känt sig hemma där. Innan man får göra sitt val utsätts man för en simulation, där man utefter sina reaktioner får veta vilken falang man har förutsättning för att passa i. Beatrice Prior passar i tre falanger, något man aldrig ens hört talas om tidigare. Hon får veta att hon är Divergent, med ett psyke mer flexibelt än många andras. När hon valt falang visar det sig att saker inte styrs så etiskt som hon trott och att det finns saker inte ens ledarna i de olika falangerna vet. Och vad finns utanför stängslet? Ingen verkar veta …


Den här boken påminde på många sätt om Hungerspelen – en ungdomsbok, en dystopi och en stark, kvinnlig huvudperson. Divergent kändes ändå för mig lite mer … äkta. Beatrice, eller Tris som hon kallas, har många svagheter (och nej, detta motsäger inte att hon är stark). Hennes kropp är liten och som en uppväxt i Abnegation har hon inte direkt fått träna den särskilt mycket. Hon överkompenserar detta och börjar nå den gränsen där hon inte känner igen sig själv, gör elaka saker och börjar ifrågasätta sitt beteende. Vad är mod och vad är galenskap, vad är vettigt och vad är bara ett sätt att bevisa sig på? Divergent handlar mycket om att mod inte är att inte ha några rädslor, utan att hantera dem. Den behandlar människans psyke – grupptillhörigheter, värderingar och människors paradoxer, i ett samhälle som inte är en demokrati och inte heller totalitär, en som grundar sig på fria val men ändå är i högsta grad toppstyrt och där falangtillhörighet värderas högre än släkttillhörighet. Men visst känns handlingen väl konstruerad ibland. Visst halkade den in på en del klyschor. Det var ändå riktigt bra, spännande underhållning och jag ser fram emot nästa del.


1 kommentar: