The progress of love

Av: Alice Munro

Förra årets nobelpris till ära så fick jag denna i julklapp: en novellsamling av Munro själv. Det är tio noveller av varierande längd, alla skrivna på liknande sätt, med samma sorts uppbyggnad. I samtliga noveller så slungas man in i en skara med människor som på något sätt hänger ihop – om de nu är släkt, grannar o s v varierar. Vi får veta utvalda saker om personerna. Själva handlingarna är inte uppbyggda som i romaner – ofta kommer själva klimaxet just i slutet, och det är inte heller så uppbyggt, det är mer som en glimt av igenkänning, ett litet minne eller en återknytning till en tidigare sak i berättelsen som blir kulmen av historien, eller åtminstone för mig. Jag tycker alla slut var lysande, faktiskt. På något sätt lyckas hon föra så mycket mening till sådana subtila små ting, små detaljer blir tyngda med implikationer – om människorna i fråga, deras innersta väsen och hela deras liv. Ett tema i boken (tycker jag mig skönja) är ömtåligheten i mänskliga relationer och den oförmåga många har att verkligen älska, att verkligen dedikera sig själva till någon annan. Otrohet är ett återkommande tema, men också fadd, uttömd kärlek, eller kärlek som aldrig riktigt upplevs, utan snarare uppenbarar sig små ögonblick, för att sedan försvinna igen.

Den här boken är för mig ett ”levande” bevis på hur handling inte alltid är så viktigt, åtminstone inte i böcker. När jag läste den här boken om manusskrivning så menade författaren att man efter att ha skrivit ett manus ska kunna redogöra för handlingen för en kompis eller någon man litar på, och om personen verkar ointresserad eller uttråkad under tiden – då behöver den skrivas om. Med böcker och framförallt noveller behöver det inte vara så. För att göra ett exempel tänker jag beskriva handlingen i novellen Miles City, Montana från boken: en familj bestående av ett par föräldrar och en son och dotter tar bilen till Ontario för ett par dagars semester och för att hälsa på släkt. På vägen dit drunknar dottern nästan i en pool de besöker för att svalka sig, men som tur är så klarar hon sig. Efteråt äter de hamburgare och fortsätter på sin semester, och mamman i familjen minns en grannpojke hon kände som liten som dog. Jaha? kan jag tänka mig att man tänker efter att höra en sådan handling. Hon dog nästan men klarade sig. Familjen fortsatte sin semester, och inget hade ändrats. Det här tyckte jag ändå var den bästa av novellerna i boken, för genom kopplingen till mammans grannpojke som dog och minnet av hans föräldrar på begravningen som i hennes barnaögon verkade godkänna sin sons död. Acceptera den. I barnets ögon verkar det så otroligt grymt, att sätta ett barn till världen men inte kunna skydda den. Att sätta ett barn till världen och veta att den ska dö. Att stå på begravningen och medge att detta skett. Stå där, helt stilla. Av en tanke förmedlad på det skickligaste av sätt kan jag leva mig tillbaka till barndomen och känna igen smärtan när illusionen av mamma och pappa som gudar och som barriärer mot omvärlden försvann. Känslan av att deras kärlek aldrig är nog. Det påminner mig om en dröm jag hade flera gånger när jag var liten, som alltid slutade med min död och att jag ovanifrån såg på min begravning, med familjen runt min kista. När jag såg hur de grät obönhörligt kände jag en slags pervers glädje. Tänkande: nu fick de allt.