Under det rosa täcket

Av: Nina Björk

Den här boken behandlar diskussionen kring, och tolkningen av, feminism och kvinnlighet. Författaren introducerar nya begrepp kring olika sorters feminister, som ”livmoderfeminister”, ”cynismfeminister” m.fl. när hon diskuterar biologismens inverkan på den feministiska debatten, och hur vår livssyn påverkar vår jämställdhetssyn. Det första ämnet handlar om det som Björk kallar livmoderfeminism, vilka är de som kämpar för att göra kvinnligheten högstatus. Dessa personer tycker att det bästa sättet att utöva jämställdhet inte är att bekämpa könsroller, utan att istället bekämpa hierarkin mellan manlighet och kvinnlighet. ”[...] man får inte förneka sin kvinnlighet”, som en kvinnlig fotograf säger i en intervju. Men vad är kvinnlighet? Hur biologiskt betingat är kvinnligheten? Björk jämför med modemagasin, där man ska ”våga vara kvinnlig” genom att smycka sig på diverse sätt. Kvinnligheten finner man alltså inte i den blotta kvinnokroppen, kvinnligheten är något man klär på sig, eller t.om. ”vågar” klä på sig. Genom välvalda citat och tolkningar av dessa för författaren fram kvinnligheten som konstruktion, som en maskerad. Samtidigt säger många i jämställdhetsdebatten saker i stil med att ”nuförtiden kan man inte ens påpeka de biologiska skillnaderna mellan könen”. Det ironiska med det påståendet är att det är ett väldigt vanligt påstående. Det är tvärtom extremt vanligt att dra upp de biologiska skillnaderna i jämställdhetsdebatten, hence t.ex. livmoderfeminismen. Här vill författaren mena att det är väldigt svårt i vårt samhälle att avgöra vad som är kultur och vad som är natur. Kanske är det också helt irrelevant, då alla värderingar vi har i vårt samhälle ju är konstruktioner. Det enda vi kan styra över är vilka värderingar och åsikter vi väljer att hysa. Vi kan välja att tro på mänskliga rättigheter och på att alla är lika värda. Då är det ett aktivt val vi gjort, en samhällskonstruktion. På samma sätt kan vi välja att inte ha olika mallar för olika kön, till exempel. Vidare diskuterar Björk cynismfeministernas syn på världen, vilket är att äta eller ätas. Den råa manlighetens styrka blir något eftersträvansvärt för dessa, och kvinnan tvingas rätta sig efter den hårda världen genom att hårdna själv. I dessa narrativen (à la typ Thelma and Louise) så finns inte ”den kvinnliga kvinnan”. Det finns heller ingen empati. Då uppstår frågan – är det positivt för en kvinna att hårdna? Är det det enda bättre än alternativet – en värnlös, hjälplös kvinna? Är det inte viktigare att män lär sig de mjukare idealen? Efter detta väldigt teoretiska kapitel behandlar författaren den könlöse mannen, d.v.s. mannen som är norm till den grad att han inte behandlas som ett kön, utan som allmängiltig. Där kvinnan blott får stå för sitt kön får han stå för kompetensen, den ”objektiva” sådana. Kanske är det därför han innehar en majoritetsplats på de poster där kompetens värderas högt, som professorsposter? Slutligen fastställer hon detta: en kvinna är inte en feminist. Kvinnor delar många erfarenheter och upplevelser bundna till sitt kön, men tolkningen kan skilja sig markant. Det är alltså en kvinnas tolkning av en upplevelse som avgör om hon är feminist eller inte.

Den här boken gavs ut 1996, ett år efter att jag föddes. Det var ett tag sedan. Ändå känns den svidande aktuell (kanske inte så konstigt då böcker som Det andra könet från 40-talet också gör det). På ett övertygande sätt argumenterar hon för likhetsfeminism, en feminism där biologism är nästintill irrelevant och önskvärt vore om vi kunde vara individer oformade av könsroller. Samtidigt blir det en paradox att hävda att kön är irrelevant och samtidigt kämpa för könens rättigheter; att säga att den sanna Kvinnan inte finns, men samtidigt prata om kvinnor som grupp och deras situation. Detta då Nina Björks och andras utopi inte är här. För mig var det här en mer nutida förlängning av Det andra könet och jag känner en sådan glädje över att böcker som dessa finns, som med hjälp av välutvecklad, knivskarp analys beskriver och diskuterar feminism – den politiska ideologin som fått mig att sluta nedvärdera mitt eget kön. Den som gett mig verktyg att kritiskt granska samhället jag lever i, som gett mig ödmjukhet, som hjälpt mig förstå mina egna privilegier bättre (i egenskap av vit och medelklass), som hjälpt mig av med mina kroppsnojor och som fått mig att upptäcka systerskapet. (Inte kvinnor emellan – feminister emellan.) Att förstå vad det är som får det att sjunka i magen, vad som svider. Att se förbi det. Att se framåt.