Det här kanske kan kallas en novellsamling, en där alla karaktärer har något med varandra att göra och alla har anknytning till Afghanistan. Det börjar med att vi introduceras till en liten by på landsorten i nämnt land, där en fattig bonde jobbar och sliter hela dagarna för att ta hand om sina barn Pari och Abdullah, vars mamma har dött. Abdullah är den som får bli som en mamma för sin lillasyster, och de älskar varandra över allt annat. Pari vill att Abdullah ska lova att de kommer bo tillsammans när de är vuxna, att de aldrig kommer skiljas åt. Inte långt därpå säljs hon dock till en olycklig, infertil stadskvinna som vill "rädda henne från att bli en av de där tysta kvinnorna", de där som aldrig lämnar landsorten och får sätta hela sitt liv på husarbete, de där som aldrig klagar men bara för att de inte vill medge att de lever i ofrihet. Följdaktligen skiljs Pari från sin bror, och resten av handlingen - som berör långt fler än de två - vecklas ut och vi får följa folk som försöker styra sina liv men bara lyckas i viss mån. Människor som har oddsen emot sig ända från början, människor som är homosexuella i platser där det är långt ifrån OK, människor som drabbas av olycklig kärlek; människor som tror att lyckan alltid är någonstans bortom horisonten men aldrig hittar dit. De flesta av karaktärerna vill gott, och vissa uppoffrar otroligt mycket för att göra det de tror är rätt, men ofta kommer något i vägen för vad de ursprungligen ville - typ tiden själv. Man glömmer saker och något som brukade vara angeläget suddas bort med vardagens lunk. Men ibland händer det att något skimrar till och väcker en dröm från det förflutna, eller ett minne, och så kommer känslorna upp till ytan igen. Det är vad jag uppfattade att boken handlar om.
Vissa av novellerna var väldigt gripande. Ändå var den här boken långt ifrån Hosseinis tidigare succéer Flyga drake och Tusen strålande solar. Den räckte helt enkelt inte lika långt fram, kanske för att den inte lika mycket berörde gripande ämnen som krig och misär, eller kanske för att den var mer splittrad. Tänkvärd var den likväl, med noveller som alla berör de stora frågorna - som vad kärlek är, vad som egentligen är viktigt i livet, vad vi har för plikter och skyldigheter till de vi är släkt med, hur lätt det är att vara självisk och hur lätt det är att glömma. Kort sagt en vacker bok, även om personerna den handlade om kanske var väl många. Boken tror jag hade vunnit på att vara mer koncentrerad - färre berättelser men med mer återkoppling dem emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar