The Bell Jar

Av: Sylvia Plath

"The reason I hadn't washed my clothes or my hair was because it seemed so silly.

I saw the days of the year stretching ahead like a series of bright, white boxes, and separating one box from another was sleep, like a black shade. Only for me, the long perspective of shades that set off one box from the next had suddenly snapped up, and I could see day after day after day glaring ahead of me like a white, broad, infinitely desolate avenue. It seemed silly to wash one day when I would only have to wash again the next.

It made me tired just to think of it.
I wanted to do everything once and for all and be through with it."


Titeln är en metafor för hur den nittonåriga huvudpersonen Esther känner sig när hon insjunknat i en depression. Hon skulle kunna vara var som helst - en strand i Bahamas, ett utecafé i Paris, en nattklubb i New York - och hon skulle ändå vara fast i sin bell jar, sin glaskupa, i sin egna, sunkiga andedräkt och sina egna sunkiga tankar. Från att vara en högpresterande, stipendievinnande elev börjar hon alltmer ifrågasätta sitt liv. Vad är det jag vill egentligen? frågar hon sig efter att tidigare, nästan automatiskt, svarat sig själv att hon vill bli en poet och kanske också utgivare på ett bokförlag. Plötsligt tycks framtiden högst oklar och hon vill slita sig loss från plikter och val men kan det inte. Hon orkar inte vara lydig/duktig längre, men kan inte heller leva bekymmersfritt/olydigt. Hennes kärleksliv är inget att tala om, hon känner distans och en kall cynism till de flesta och har inga nära vänner. Hennes största dröm har varit att bli författare, men hon får ett allvarligt fall av writer's block och kan till slut inte läsa eller sova längre. Hon sjunker in i en djup depression, där hela livet smälter samman till en enda lång rad med betydelselösa dagar. 

Huvudpersonens depression behandlas i The Bell Jar på ett väldig oförskönande, sakligt och relaterbart sätt. Känslan av att ha hela världen framför sig, men inte vilja se något av den är försmäktande men också typiskt för melankoli. Det tycks mig som att kraven på Esther blir för höga för henne, till slut måste hon bevisa sig hela tiden - och när man är i den situationen blir det omöjligt att vara kreativ, producera något bra och framförallt att vara lycklig. Det  här är kanske är en av mina favoritböcker, för dess tema och presentation ligger mig så varmt om hjärtat.