Not That Kind of Girl

Av: Lena Dunham

Lena Dunham är skaparen/regissören/manusförfattaren/producenten/skådespelerskan till komediserien Girls, en serie jag tyckte var lysande. Hon har också regisserat och skrivit några indiefilmer, och nu har hon alltså kommit ut med den här självbiografin. Det jag sett av henne hittills har varit mycket tidstypiskt och fokuserat på dagens samhälles individualism/egocentrism. Hennes värld är en som är full av terapi, av att skapa sig själv, av att ha en ”image”, och mycket av humorn bygger på huvudpersonernas egna tarvligheter/svårigheter, en stämning som finns även här. Det som skiljer den här boken från hennes tidigare verk är att det här, även om det finns en hel del humor, inte är komik. Faktum är att det är stundvis nattsvart. Mycket handlar om hennes psykiska besvär – OCD:n, känslor av ångest och en overklighetskänsla som ibland sätter rot i henne – finns jag verkligen?, hennes tendens att falla för män som ser ner på henne, mm. Det är knappast kronologiskt, eller särskilt genomgripande, boken är mer som att bläddra i någons anteckningsbok, fylld av listor, observationer, enstaka minnen och bilder. Det är svårt att riktigt kondensera min upplevelse av den här boken, jag tyckte den var underhållande och tillräckligt intressant för att läsa ut den på ganska kort tid men känner ändå att inte särskilt mycket fastnade. Mest inspirerad blir jag när hon är feministisk, och beskriver hur hon t.ex. nekade en man som erbjöd henne att hjälpa med hans filmprojekt (en film med ganska stor budget) för att istället satsa på att göra en egen serie (det som blev Girls). För honom var det helt obegripligt att hon, som var betydligt mindre erfaren, kunde tro att hon skulle komma någonstans på egen hand. Det är också inspirerande när hon ägnar sig åt lite självrannsakan efter flera dåliga förhållanden med diverse män:

”The way I saw it, I was fully capable of being treated with indifference that bordered on disdain while maintaining a strong sense of self-respect. I obeyed his commands, sure that I could fulfill this role while still protecting the sacred place inside of me that knew I deserved more. Different. Better. But that isn't how it works. When someone shows you how little you mean to them and you keep coming back for more, before you know it you start to mean less to yourself. You are not made up of compartments! You are one whole person! What gets said to you gets said to all of you, ditto what gets done. Being treated like shit is not an amusing game or a transgressive intellectual experiment. It's something you accept, condone, and learn to believe you deserve. This is so simple. But I tried so hard to make it complicated.”