Dark places

Av: Gillian Flynn

Libby är en djupt deprimerad människa. Hennes mamma och systrar mördades när hon var sju år. Libby vittnade mot sin storebror, sa att han hade gjort det. Några hugg med en yxa, något skott med en hagelbössa, några stryptag, så försvann mamma och två systrar. Efter det har hon levt på sitt arv och diverse donationer från människor som tycker synd om henne. En självhjälpsbok om hur hon levde vidare trots sorgen (hon skrev sitt namn under boken bara för pengarnas skull) och några andra "jobb" centrerade kring massakern har också hållit henne flytande, men bara fram tills nu, då hon medelålders hittar sig ensam, utan pengar och utan några färdigheter eller någon högre utbildning. För att få lite mer pengar går hon med på att förbarma sig över några människor som har som hobby att förkovra sig i olika mord. De är övertygade om att Libbys bror inte är skyldig, och de har många, mer och mindre välunderstödda, teorier om hur det verkligen gick till. Libby ger sig ut med en av dessa personer för att ta reda på sanningen.

Om ni gillade Gone Girl så är risken stor att ni gillar den här. Jag älskade den, kunde inte slita mig. Det är något oemotståndligt i hur oglorifierat allt framställs, hur osympatiska och oinspirerande många av karaktärerna i boken är. Libby är inte särskilt snäll, hon gillar inte andra människor särskilt mycket. Hon gillar inte något särskilt mycket. Ändå är hon intressant att följa. Det var en spännande bok helt enkelt. Det finns säkert massor av saker att kritisera med den, men jag älskade de bilder jag fick av den, en håla någonstans i Kansas, satansdyrkare, människor besatta av den här massakern. Det är en mörk men beroendeframkallande miljö som målas upp, om man gillar bilder av det här slaget. Slutet var dock underväldigande. Ett genomgående tema (förutom människors fascination för det morbida, ett genomgående tema i Gillian Flynns böcker) är det om sanningshalten (eller bristen på, snarare) i barns vittnesbörd, hur vuxna människor kan manipulera barn på olika sätt utan att knappt vara medvetna om det själva. Ett annat genomgående tema är skickligheten i språket och de deprimerande liknelserna:
"At some point, Len was going to make a real pass at her, forcing her to make a real decision, and the game was so pathetic it made her want to weep. The hunter and the hunted, but it was like a bad nature show: He was a three-legged, runt coyote and she was a tired, limping bunny. It was not magnificent."

Magnifikt.