6 apr. 2015

Sharp objects

Av: Gillian Flynn

"They always call depression the blues, but I would have been happy to waken to a periwinkle outlook. Depression to me is urine yellow. washed out, exhausted miles of weak piss."

Camille är en nyhetsreporter på en sjabbig tidning som reser tillbaka till sin hemstad (precis som Dark Places utspelar sig den här berättelsen i en landsort i USA, fast den här gången är det i Missouri) för att rapportera om de mord som skett på en flicka, och försvinnandet av en annan. Camille accepterar jobbet utan någon vidare entusiasm, främst för att hon känner att hon behöver bättra sitt anseende inför chefen. Hon bor hos sin kärlekslösa mamma under vistelsen. Mysteriet kring vem som gjort dessa saker och vad som verkligen hänt flickorna nystas upp gradvis, samtidigt som vi får träffa karaktärer som polischefen Richard och Camilles halvsyster Amma som är en typisk mean girl, populärast på skolan och med många märkliga förehavanden.

Jag tycks inte kunna slita mig från någon Gillian Flynn bok. Det är något med hennes deprimerade, deprimerande karaktärer och gotiska värld som jag tycker är oemotståndlig. Hennes ton är direkt och koncis, hon bygger upp en spännande stämning utan att något känns uppenbart eller töntigt. hon skriver med humor och coola liknelser och hennes berättelser innehåller ofta tomma, arga, bittra, rent av osympatiska och aggressiva kvinnliga karaktärer, något jag inte stöter på så ofta. Att läsa de här böckerna har fått mig att fundera på det här med likable/unlikable karaktärer, och hur man kan ha den vanföreställningen att karaktärer i en bok behöver ha positiva egenskaper för att boken ska vara bra, att karaktärerna behöver vara goda eller åtminstone talangfulla. Flynns karaktärer är trasiga, och för mig oändligt spännande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar