Sommarlov!

Behöver man säga mer än så?

Bokrecension (nr 34)

1984

Av: George Orwell

Denna dystopiska berättelse som har blivit väldigt känd släpptes första gången redan år 1949 (författaren skrev den under 1948 och bytte alltså bara plats på 8 och 4 i titeln). Den handlar om ett samhälle uppbyggt av en form av engelsk socialism som kallas Engsoss, ett samhälle där det finns tre olika maktskikt, där invånarna inte själva styr över sin livsstil eller tillgångar och där det inte finns några lagar. De som har mest makt är de som är med i det Inre partiet, de som har näst mest makt befinner sig i det Yttre partiet och de med minst makt är de s.k. proletärerna, eller ”prolerna”. Samhället heter Oceanien och är ett av de tre områden som världen är indelad i tillsammans med Ostasien och Eurasien, och de tre områdena befinner sig i ständigt krig sedan flera år tillbaka.

Huvudpersonen är en medelålders man vid namn Winston Smith. Han jobbar för Sanningsministeriet i Oceanien, och hans jobb går ut på att skriva om gamla artiklar och texter för att de ska passa in Partiets förflutna, det som gäller just för tillfället.
I Winstons vardag kan han aldrig slappna av. Nästan på alla offentliga platser, och även i folks hem finns det teleskärmar som absorberar både ljud och bild. Genom dem kan partiet hålla koll på vad alla har för sig. Så fort man ger signal av att inte tro på Engsoss så försvinner man. Man blir tillfångatagen och hjärntvättad, och ens namn raderas ur alla register. Man har aldrig funnits. ”Storebror (som är Oceaniens ledare) ser dig”, heter det.
Winston är dock en tänkande människa. Han har vaga minnen av tiden före Revolutionen, före Oceanien, före Storebror. Han har hört talas om en organisation som är emot partiets principer, och boken handlar om hans kamp för att hitta till denna utan att upptäckas av partiet.

Denna bok rörde upp många tankar och känslor hos mig. Det är nog omöjligt att läsa 1984 utan att få en tankeställare över samhället i stort, men också över människan och dennes psyke. Hur självständig är människan egentligen, hur påverkbar är psyket och hur långt kan man gå för att rädda sitt eget skinn? Vad är viktigast; frihet eller lycka? Vad är viktigast för dig? Det är äckligt att tänka sig människor som kugghjul i en maskin, som inte ifrågasätter utan bara accepterar läget och arbetar på. Men samtidigt – visst är det bekvämt att inte motarbeta och bara göra som alla andra? I Oceanien utövar många invånare något som kallas dubbeltänk där man använder sig av en form av integrerad schizofreni. För att citera ur boken:

”Dubbeltänk är förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte för våld på den. Processen måste vara medveten, annars kan det inte utföras med tillräcklig precision, men den måste även vara omedveten för annars medför den en känsla av bedrägeri och därmed skuld. Dubbeltänk hör till själva kärnan i Engsoss, eftersom partiets väsentliga verksamhet består i att utöva medvetet bedrägeri under bevarande av den beslutsamhet som hör samman med fullständig ärlighet. Att framlägga avsiktliga lögner och på samma gång uppriktigt tro på dem, att glömma bort vilket faktum som helst som har blivit obekvämt, och sedan, då det behövs på nytt, dra fram det ur glömskan för precis så lång tid det finns behov av det, att förneka existensen av en objektiv verklighet och samtidigt ständigt räkna med den verklighet som man förnekar – allt detta är oundgängligen nödvändigt. Till och med då man använder ordet dubbeltänk måste man utöva dubbeltänk. Ty i och med att man använder ordet erkänner man att man tummar på verkligheten; genom en ny insats av dubbeltänk utplånar man detta medvetande och så vidare i oändlighet, så att lögnen alltid befinner sig ett steg före sanningen. I sista hand är det tack vare dubbeltänk som partiet har kunnat – och kanske i tusentals år framledes kommer att kunna – hejda historiens gång.”

Så även som en tänkande människa kan man välja att göra det bekvämt för sig genom att använda sitt intellekt, men inte sitt sunda förnuft. För vem kan egentligen kan bestämma vad som är upp och vad som är ner, vad som är svart och vad som är vitt?

Nej, fy fan. Riktigt cool bok, jag rekommenderar den till alla som inte är analfabeter.

Bokrecension (nr 33)

Life of Pi
Av: Yann Martel

“I must say one word about fear. It is life's only true opponent. Only fear can defeat life.”

Detta menar huvudpersonen Piscine i boken Life of Pi. Han är en indisk 16-åring vars familj äger ett zoo. Den här historien utspelar sig någon gång på slutet av 70-talet, mestadels någonstans i Stilla Havet på en livbåt. Det är nämligen så att hans familj bestämmer sig för att flytta till Canada, och de drar med sitt pick och pack (inkludera då alla djur där) och drar iväg på ett fartyg. Det inträffar dock en olycka, och Pi finner sig själv på en livbåt med en hyena, en zebra, en orangutang och sist men inte minst – en bengalisk tiger. 227 dagar spenderar han på den här livbåten, majoriteten av dem ensam med den förtjusande tigern Richard Parker. Man får alltså följa hans överlevnadskamp där han har stor nytta av sina stora djurkunskaper, men också hans filosoferande över livet. Det är nämligen så att han är djupt religiös, och inte bara i en religion; han är hindu, muslim och kristen. Allt detta utgör en väldigt intressant läsning.

Jag tycker boken var sjukt välskriven och underhållande, och jag skulle egentligen kunna berätta om den länge och dra bra mycket fler citat, men i och med att jag redan skrivit en ca 2 sidors lång recension till min engelskakurs i skolan så orkar jag inte vara lika utförlig här. Det enda jag säger är att jag tycker det var en sjukt bra bok. Den var fundersam utan att vara tillrättavisande, den var dyster utan att vara deprimerande, den var underhållande utan att vara fånig. Man lärde sig dessutom en del om djurriket, och en del överlevnadstips, vilket ju knappast är ett minus.

För att vi alla är unika snöflingor ... Eller?

Ibland känns allting bara så rätt. Ibland så försvinner den där känslan av att det finns på tok för mycket folk och ersätts av känslan att det finns ett sådant urval av olika människor, som alla är bra på sitt sätt. Önskar att det faktiskt vore så.

Bokrecension (nr 32)

Den tusende gången och Ulrikas sista strid
Av: Anna Lytsy och Ulrika Olsson

Den andra titeln är då uppföljaren på den första; en liten miniserie. Det var en kompis som lånade ut dessa till mig och sade att de var riktigt bra. Så jag tog och läste dem. De är baserade på en sann historia om en svensk kvinna som blev våldtagen och utnyttjad av sin pappa från att hon var ungefär 4 till hon blev 14. Det finns ju rätt många sådana här böcker, verklighetshistorier som ska berätta och lämna avtryck. Nog lyckades dessa böcker alltid, de kändes väldigt genuina och man fick följa den psykiska (och fysiska) kampen hos den här kvinnan. Rent litteraturmässigt skulle jag kanske inte kalla dem kap, men samtidigt så kan man från en mer samhällvetenskaplig vinkel konstatera att det ändå är viktigt att sådana här böcker finns.

I boken så förtränger huvudpersonen helt sina minnen om vad som föregick när hon var liten, hon har t.o.m. en hyfsat bra relation till sin pappa när hon är vuxen. Men något är inte som det ska; hon hamnar i beroenden efter beroenden – matberoende, sexberoende, shoppingberoende, drogberoende, osv. Hon känner som ett tryck, som att det kliar, hon kan inte bara låta det vara. Hon söker upp personer på barer och lurar med dem, för att sedan ha sex som för henne är helt njutningslöst. Det är som att hon letar efter att bli utnyttjad på något sätt. Hon kan aldrig bara vara lagom, hon kan aldrig må bra. Plötsligt börjar det dessutom dyka upp som minnen som hon inte kan få rätsida på. När hon sedan kommer ihåg vad som försiggick när hon var liten så söker hon rättvisa, och pappan döms.

Hennes problem är dock rakt från över, och i andra boken får man följa hennes tredje och sista graviditet. Hon har vid det här laget träffat en man som hon faktiskt älskar och hon börjar ha det allt bättre. Men den här graviditeten är mardrömslik och hon blir bara mer och mer psykiskt sjuk. De fångar hennes psykiska sjukdom på ett bra och övertygande sätt, och även om de omkring henne måste tyckt att det var helt galet så förstår man som läsare varför hon mår så dåligt, vilket är bra. Helt klart läsvärda böcker, även om de som sagt inte var sådär sjukt imponerade om man bara ser dem som skönlitterära böcker och inget annat. Man kan ju inte annat än känna sympati för den här personen och det hemska hon varit med om.

"Christianity, like most religions, works with fear. Sins can be confessed and you are "clean again" and can start to sin again without thinking about your old sins. We believe that people should ask themselves why they sinned. They should show some responsibility."
Twiggy Ramirez

Bokrecension (nr 31)

Luftslottet som sprängdes

Av: Stieg Larsson

Del 3 i Millenniumserien

Den här boken börjar precis där den andra boken slutade. Alltså har Salander just dödat huggit sin fader med en yxa, hennes bror har flytt och det är världens kaos på gång. Den här boken går typ ut på att ställa allt till rätta. Naturligtvis är den väldigt inriktad på Lisbeth Salander, precis som i tvåan. Främst rör den sig om Säkerhetspolisen, och deras fiffel som de har ägnat sig åt i och med Zalachenko-affären och Lisbeth. Det är helt enkelt en väldigt spännande bok, och nästan ett måste om man har läst de andra. För mig fallerade det lite då jag inte haft så mycket tid att läsa på sistone, så därför sögs jag inte in i boken på samma sätt som med de andra två. Det var t.o.m. så att jag, efter att inte ha läst någon vecka eller så, hade svårigheter att hänga med i handlingen, då det rör sig om många personer samtidigt.

Men allt som allt var det en bra bok och en värdig avslutning på det hela. Kändes dock som att han kunnat dra ut på det lite mindre. Känns också som att det hade blivit en bättre läsupplevelse för mig om jag läst i den oftare.